- FR nn
1 Itrades, särdeles i rigtreizg till en centralisera
) Idespotism, emedan den var häfstången för til
vägabringandst af de materiela krafter och me
Idel hans planer fordrade o. s. v. Men någo
sjelfständig kraft och fri nationalitet skulle in
lgenstädes få utvecklas, utzn de regeringar oc
folk, hvilka hörde till hans rike, enda:
i hans vilja eller hans nåd att tacka för sin ex
flstens. Häraf Italiens styckande, ehuru han
I varde så lätt kunnat göra det till en hel stat;
Tyskland, mifostret Rhenförbundet, samt å en
sidan dess furstars förnedring till Kejzarens sa
Itraper, och å dem andra folkens till slafhopa
under deras furstar, som i anseende till felken
blifvit bekladde med oinskränkt makt; Frankri
ke3 omedelbara välde, sträckt ända in i Tyskland
hjerta, och Tyska threners besättande med Fran.
ska herrar; i Holland handelns uppoffring å
hatet mot England, dess bästa provinsers bort
tagande och slutligen dess fullkomliga införlif
yrnde med Frankrike; i Polen den torfaga or.
ganisationen af ett åt Saxen förlänadt hertigdöre:
Warschau, i stället för det sjeltständiga natiorell
riket; öfver, allt slutligen tunga gärder i penninga
och menniskor, och, så vidt möjigt, Fransysks
lagar i synnerhet konskripstionslegen och äfver
den civila, Fransyska inråttningar och förvalt
ningsformer, gynnande för despotens interesse,
samt det, äfven af hat mot England, nästan til
vanvett stegrade så kallade kontinental-syste-
met
Aldra tydligast vitnar om denna egennyttiga
mot folkens rött och interesse fiendiliga politik
det försvar, hans snillrike broder Lucien skre
for honorna, i anledning af några förnärmande
ställee i General Lszsmarques memoirer, hvilker
skrift först utgafs i Londor, och sedan med nå-
gra tillägg trycktes i Paris under titel: La we-
rite sur les cent jours par Lucien Bonaparte,
suivie des documens historiques sur 1815.
Det Kejserliga familjstatutet af d. 30 Mars 1806,
hvarigenom Napoleon dömde alla sia familjs
medlemmar tili det fullkemligaste beroende af
honom , såsom Framkrikes regent, är bekant,
äfvensom der regel, han offentligen och ut-
tryckligen inskärpte hos dem, han gjorde till
regenter: Er förste pligt fäster Er vid kejsaren,
den andra vid Frankrike, och först efter dessa
båda följar Er pligt mot Edra folk.i Med hän-
seende till sådana förpligtelser, hvilka måste
uppröra hvarje bättre känsla — som äfven se-
dermera förmådde Ludvig Bonapart att nedlägga
Hollands krona, den han fann venmäktig att
befordra hans folks väl — berättar Lucien en
nästan naiv sjellbekännelse af Napoleon, i an-
ledning af den thron han erbjudit Lucien.
Vid konferensen i Man ua , så lyder hans be-
rättelse, frågade jag, om jag i den stat han
ville anförtro mig, hvem denna än måtte blifva,
kunde haadla i det inre, efter min egsn öfver-
tygelse, då jag öfverlemnade alla yttre ärender
åt hans högsta ledning. Jag förstår dig,
yttrade han , och vill svara dig lika frimodigt
som du frågar mig. Så väl i hänseende til! de
inre, som de yttre angeligenheterna, måste alla
de mina lyda min vilja. Du torde kanske vil-
a spela Medicis i Florenz? (hvars thron var
Lucien erbjuden). — Nej, det behagar mig ic-
ke. På Frankrikes interesse måste allt syfta,
xonskription, lagstiftning, utskylder, allt, allt i
er stat måste ske till min kronas nytta.
Skulle jag eljest icke uppenbart bandla mot min
pligt och mitt eget interesse? Kan du neta,.
utt om jag lät dig göra som du ville; skul-,
e det lugna och lyckliga Toscana väcka de
Pransmäns afund, som reste dit?? — Jag
örstod fullkomligt Napoleons skä!. Hans upp
örande mot sina bröder var ej gynnande för
lesse, men endast de och deras folk hafva
ätt att beklaga sig, och Frankrike kan i det-
a förfarande endast se den store konsulns själ,
len tillgifne borgarens gömd under den kejser-
iga diktaturens lysande mantel. — Här är för
frigt tydligt, att, hvad Frankrike angår, här
roderskänslan mutat Luciens omdöme. Det
ar mnemligen ieke blott de främmande fol-
er, som hade orsak att beklaga sig, när han
örbjöd de kejserlige ståthållarne att behandla
em väl, d. v. s. mildt och menskligt, utan
fven sjeifva Frankrike blef ett offer för den ;
ejserliga ärelystuaden, när Napoleons regerings- I
ystem försatte det i ett sådant tillstånd, art detl
kulle nödgats afundas de at dess starbalare
konsamt behandlade vasallstaterna. i
Vi vilja nu kasta en blick på Napoleons in-
ce styrelsesystem. De främmande folken hade, l
är man misshandlade dem, ondast att derför c
aklaga sin egen svaghet eller krigets hårda ö- ;
(
1
nn
;
e. Men Frankrike, som med förtroer 72 ka-
at siz i sin egen medborgares armar. Frank-