Tekla val allliu HV UTI SSIlISEEARALESER SM II LL
någon näring, förklarades valmans-befattninge
gällande för lifstiden, och tribunatet, sor
ensamt hade någon rätt till diskussion, för
minskades från 100 ledamöter till 50. Inrätt
ningen af en mängd indrägtiga senatortier, d
v. s. rika prebenden, bortgifoe af förste kon
sula åt förtjente senatorer, var lönem för dylik
tjenster, och derjemte en borgen för senaten
fortfarande medgörlighet. Ett märkligt pro
härpå gafs redan andra året efter författningen
omstörtarde, genom ett nytt organiskt senats-
konsult. — Anlednivgen härtill var några upp:
täckta komplotter, som äfven gåfvo en försvänd-
ning åt det lagvidriga förfarandet mot Prinser
af Enghien, och resultatet blef Bonaparts lifs-
tidsväldes förvandlande till ärftligt, samt repub-
likens till ett kejsardöme. (1804). Sådant sked-
de utan att ens lagsuftarde korpsen och natio-
nen tillfrågades, endast genom ett maktspråk a
Senaten, och kungörelsen derom utfärdades :
Napoleons namn med Guds Nåde och genom
Republikers konstitution, Fransmännens kejsa-
re. Eudast om frågan, huruvida den egen-
mäktigt tillskapade kejsarevärdigheten skulle bl
ärftlig genom Napoleons familj, öppvades om-
röstningsregister öfver hela riket. Detsamma ha-
de äfven skett vid frågan om konsulatet på
lifstid, och man hade derigenora åtminstone er-
känt, att folket ensamt ägde dem juridiska rät-
ten att afgöra, hvem som skulle vara dess her-
re. — (Julirevolutionens hufvudmän hafva för-
gätit detta, och Ludvig Fihps thron saknar ock-
så derföre ett stöd, som af ipvgenting annat kan
ersättas, nemligen en obestridlig rätts titel.) Ett
sådant erkännande. äfvensom en sådan om-
röstring var emedlertid endast skenbar, ehuru
gerna Napoleon åberopade sig derpå, emedan
formersa för omröstningen, i synnerhet autbori-
teternas imponerande inflytelse, upphälde fri-
heten och emedan man dervid räknade de icke
röstande såsom bifallande.
Napoleon hade väl kunnat begära och emot-
taga sin utnämring till ärftlig Kejsare, utan att
derigenom förnärma sin nations frihet eller de
andra folkens rättigheter. Äfven med den äift-
liga kejsarekronan kunde nemligen ganska väl
förenas en folkrepresentation, eller en konstitu-
tionell regering, som hyllade folkviljan, och
aktningen för folkrätten skulle varit det säkra-
ste medlet tull den nya thronens befästande.
Men Napelson försmådde likväl båda delarne.
Utan afseende på någon , hvarken naturlig eller
skrifven rätt, framilade ham rastlöst med både
våld och list till sitt mål: verldsmonarkien, och
ju mäktigare i det yture, desto mer despotisk
blef han äfven i det inre. De främmande mak-
ternas och den Europeiska Aristokratiens dels
hemliga, dels uppenbara fientlighet mot den il-
legitina parvenym, gaf visserligen denne icke
sällan en rättmätig anledning till krig; men han
sjelf utmanade ännu oftare koalitionerra genom
sin omättlighet, sitt öfvermod och våldsger-
ningar, hvilkas like man ej sett sedan Romar-
nes tid, hvarföre äfven Österrikes kejsare år
1809 kunde säga i sin krigsförklaring mot Frank- i
rike, att Europas frihet flyktat under de Öster-
rikiska fanorna. Hvar och en minnes utan tvif-
vel — utom många enskilda våldsgerningar,
hvaribland bokhandlaren Palms afrättning —- de
exempellöst hårda fredsvilkor, som den ständigt
segrande krigaren efter hvarandra föreskref sina,
förödrmjukade fisnder, äfvensom de röfvade
länder och erstörtade throner, hvartill sjelfva
freden var vittne ; hans aldrig mättade eröfrings-
lust, hans brandskattningar, iokorporeringar,
bortskänkningar eller byten, sönderstyckningar
eller sammanfogningar, de nya former hans blot-
ta nyck föreskref för alla de länder och folk,
hans arm kunde hinna, och hvarvid aldrig en
oegennyttig, human och sannt politisk idd var
rådande, utan endast hans, herskarens intresse
och Frankrikes, hans rikes välde och glans.
Hela Italien med Illyrien, nästan hela Tysklend,
Holland, Schweitz, en stor del af Polen, samt
indiligen jemväl Portugal och Spanien, erfero
ett sådant förtryck, såsom beståndsdelar af det
direkta eller indirekta riket, hvaröfver våldsher-
skaren sträckte sin spira, hör som kejsare eller
conung, der som skyddsherre , medlare, burds-
örvandt eller familje-chef.
Detta välde har visserligen äfven medfört nå-
sot godt för de länder, öfver hvilta det hvilade,
ller hade kunnvat tillskynda dem nylta, om det
äckt längre. — Sålunda hade Tyskland derige-
om vunnit bördsaristokratiens försvagande, be-
rielsen från några af den historiska rättens
nest tryckande bojor, det krigiska sinnets åter-
räckande och styrelse-sättets förbättring ; Spanien
och Italien ha erhållit inqvisitionens afskaffande,
mo mtr mm mm21I I mm so ooo utdela sedsa. 0.