MTC PU TARM Or
förråd, och skola ännu se många dyhka ut
komma. Vi ioskränka oss derföre till nägra f
betraktelser, som närmare sluta sig till statsve
tenskapen, så vidt den allmänna öiversigten ut
af en sådan historia ger dertiti em naturlig an
lecning.
Det första, som här visar sig för tankan, ä
den alldeles egoa — i hela verldshistorien änpnt
aldrig till sådan grad uppembarade — kallelse til
en mäktig, i tid och ;rum ingripande, samt til-
lika välgörande ir serkaa, sum ödet förlänads
vår bjelte; hvaraf således den frågan atv: tyce
uppstår: om och i hvad mån han förstatt den-
na kallelse och troget uppfyllt eller misskänt,
eftersatt, missbrukat och åt egna interessen up-
offrat densamma. Den förra ståndpunkten är
redan nödvändig, för att uppskatta hans kraft ;
den andra gifver oss den säkraste måttstock till
bastämmande af hans moraliska värde,
Väl har det gifvits herrskare, hvilka sträckt
sitt välde än mera vidt omkring än Napoleon ;
eröfrare, som medelst sina skaror öfversvämmat,
segrande genomtågat och underlagt sin spira
ännu större landtsträckor. Augusti och Trajani
rike var större, Carl den stores åtmirstome icke
mindre än Napoleons, och från den Macedoni-
ska hjelten ned till Chengis-Khan och Tamer-
lan, hafva många fältherrar uti de kringliggande
folkens svaghet och förnedring funnit en retelse
och en banad väg till verldsrikens upprättande.
Men för eröfraren är det, om icke en sicr Zz
och en verld, på hvilken den kan användas,
införlifva sig med hans vaper, lattare att förstö-
ra än att uppbygga, och hela snillets och ka-
rakterens makt, äfven hos en vidsträckt herrska-
re, förmår litet eller intet, i fall ea motsträf-
vande anda finnes hos nationerna eller den ic-
ke gynnas af tidehvarfyets ställning. Sjelfve
den store Cesar, sem annars i mycket kan när-
mast jemföras med Napoleon, strandade vid för-
söket att sätta kronan på sitt hufvud mot Roms
ännu lefvande republikanskx anda (äfven Nspole-
on hade haft samma öde, om han blott få år
förut hade sökt omstörta republiken), och Augu-
stus var väl i stånd att kittla de vid inbördes
krig trötta folken med sitt bröd och skådespel;
men likväl tilläto bonom den inre andliga och
moraliska förhoppniagen och barbariet utom-
kiingtiniet mer , än att befåsia silt ege! herra-
valde. Ait förädla och lyckliggöra verlden, att
föra menskiigheten framåt genom realiserande at
stora ideer, skalle, äfven om han hyst sådana
och föresalt sig detta mål, aldrig varit honom
möjligt. En hkadan tidens otjenlighet att e-
mottaga snillets och andens högre skapelser, or-!
sakad, icke af förslappning men af råhet, hin-
drade Carl den store från en djupare och var-l
aktigere inverkan, eller inskränkte den till ett
blott szmmanhopande af massor, hvilkas lösa I
samband icke kunde trotsa de kommande stor- .
arne, eler till en nödtorfug grundläggning
med några ojemna stesar, under det den egent-l,
liga byggnadens uppförande, skön eller miss-
formad, varsktig eller bofällig, måste öfverlem-
l
o L, 1 MM 1
nes åt efterkommande eller åt slumpen. I
Så var det ej med Napoleon. Ödet hade !
jemnat hans bana till det mest lysande mål, l
och alla medel stodo honom till buds att kun-
na utföra äfven det största och herrligaste. på
han, gom redan tidigt väckt verldens beundran I
genom sin kraft, sin lycka och sina bragders I
glans, Osterrikes skräck i första koalitionskriget, 12
taliens besegrare, grundläggaren af nya republi- E
ker derstädes, den ärorika fredsstiftaren i Cam-?
po Formio, samt derefter Maltas och Egyptens S
eröfrare — då han, underrätiad om Frankrikes !!
motgångar i endra koalitionskriget, oförmodadt
dit återvände, syntes han, den ensam öfvervun- h
ne, den undser art af lyckan gynnade, genom ir
de öfrige anförarnes fel och missöden, ännul
mera upphöjde, af Försynen serskildt sänd tili jt
räddare för nationen, som var modfilld genom
sina härars nederlag, skakade af förödande par- Jt
tistrider och beherrskad af dels tyranniska, delst
oskickliga öfverhufvud, egennyttiga och sinse-
mellan söndr:de maktegande. — Allmän: förtro-
ende, allmän hyllning af alla folkklasser mötte !
honom; de mest olika partier fäste sitt hopp
vid hoxom, och då han genom en djerf vålds- jä
handling (den 18. och 19 Brumaire) störtade lf
direktoriurmm, förlät man honom det icke alle- lä
nast, utan tackade honom äfven derför. Dikta-f
turen, hvilken ban pu ryckte åt sig, såsom för-
ste konsul, synies det enda återstående rädd-J5
ningsmedlet för det invertes sjuka och utver:es svårt !
hotade landet. Trött vid de långvariga orolivheter- )h
na, skandalerna och fasorna, bäfvande för en ny re- S
volutiens-regering och längtande, att utbyta den b
m—-— oo. TT 2 fl atan — so 0