MTC PU TARM Or förråd, och skola ännu se många dyhka ut komma. Vi ioskränka oss derföre till nägra f betraktelser, som närmare sluta sig till statsve tenskapen, så vidt den allmänna öiversigten ut af en sådan historia ger dertiti em naturlig an lecning. Det första, som här visar sig för tankan, ä den alldeles egoa — i hela verldshistorien änpnt aldrig till sådan grad uppembarade — kallelse til en mäktig, i tid och ;rum ingripande, samt tillika välgörande ir serkaa, sum ödet förlänads vår bjelte; hvaraf således den frågan atv: tyce uppstår: om och i hvad mån han förstatt denna kallelse och troget uppfyllt eller misskänt, eftersatt, missbrukat och åt egna interessen upoffrat densamma. Den förra ståndpunkten är redan nödvändig, för att uppskatta hans kraft ; den andra gifver oss den säkraste måttstock till bastämmande af hans moraliska värde, Väl har det gifvits herrskare, hvilka sträckt sitt välde än mera vidt omkring än Napoleon ; eröfrare, som medelst sina skaror öfversvämmat, segrande genomtågat och underlagt sin spira ännu större landtsträckor. Augusti och Trajani rike var större, Carl den stores åtmirstome icke mindre än Napoleons, och från den Macedoniska hjelten ned till Chengis-Khan och Tamerlan, hafva många fältherrar uti de kringliggande folkens svaghet och förnedring funnit en retelse och en banad väg till verldsrikens upprättande. Men för eröfraren är det, om icke en sicr Zz och en verld, på hvilken den kan användas, införlifva sig med hans vaper, lattare att förstöra än att uppbygga, och hela snillets och karakterens makt, äfven hos en vidsträckt herrskare, förmår litet eller intet, i fall ea motsträfvande anda finnes hos nationerna eller den icke gynnas af tidehvarfyets ställning. Sjelfve den store Cesar, sem annars i mycket kan närmast jemföras med Napoleon, strandade vid försöket att sätta kronan på sitt hufvud mot Roms ännu lefvande republikanskx anda (äfven Nspoleon hade haft samma öde, om han blott få år förut hade sökt omstörta republiken), och Augustus var väl i stånd att kittla de vid inbördes krig trötta folken med sitt bröd och skådespel; men likväl tilläto bonom den inre andliga och moraliska förhoppniagen och barbariet utomkiingtiniet mer , än att befåsia silt ege! herravalde. Ait förädla och lyckliggöra verlden, att föra menskiigheten framåt genom realiserande at stora ideer, skalle, äfven om han hyst sådana och föresalt sig detta mål, aldrig varit honom möjligt. En hkadan tidens otjenlighet att emottaga snillets och andens högre skapelser, or-! sakad, icke af förslappning men af råhet, hindrade Carl den store från en djupare och var-l aktigere inverkan, eller inskränkte den till ett blott szmmanhopande af massor, hvilkas lösa I samband icke kunde trotsa de kommande stor. arne, eler till en nödtorfug grundläggning med några ojemna stesar, under det den egent-l, liga byggnadens uppförande, skön eller missformad, varsktig eller bofällig, måste öfverleml o L, 1 MM 1 nes åt efterkommande eller åt slumpen. I Så var det ej med Napoleon. Ödet hade ! jemnat hans bana till det mest lysande mål, l och alla medel stodo honom till buds att kunna utföra äfven det största och herrligaste. på han, gom redan tidigt väckt verldens beundran I genom sin kraft, sin lycka och sina bragders I glans, Osterrikes skräck i första koalitionskriget, 12 taliens besegrare, grundläggaren af nya republiE ker derstädes, den ärorika fredsstiftaren i Cam-? po Formio, samt derefter Maltas och Egyptens S eröfrare — då han, underrätiad om Frankrikes !! motgångar i endra koalitionskriget, oförmodadt dit återvände, syntes han, den ensam öfvervunh ne, den undser art af lyckan gynnade, genom ir de öfrige anförarnes fel och missöden, ännul mera upphöjde, af Försynen serskildt sänd tili jt räddare för nationen, som var modfilld genom sina härars nederlag, skakade af förödande parJt tistrider och beherrskad af dels tyranniska, delst oskickliga öfverhufvud, egennyttiga och sinsemellan söndr:de maktegande. — Allmän: förtroende, allmän hyllning af alla folkklasser mötte ! honom; de mest olika partier fäste sitt hopp vid hoxom, och då han genom en djerf våldsjä handling (den 18. och 19 Brumaire) störtade lf direktoriurmm, förlät man honom det icke allelä nast, utan tackade honom äfven derför. Dikta-f turen, hvilken ban pu ryckte åt sig, såsom förste konsul, synies det enda återstående rädd-J5 ningsmedlet för det invertes sjuka och utver:es svårt ! hotade landet. Trött vid de långvariga orolivheter)h na, skandalerna och fasorna, bäfvande för en ny reS volutiens-regering och längtande, att utbyta den b m—-— oo. TT 2 fl atan — so 0