;pJeser giulvas, då Paris izkval bar CU theatrai .och om detta slags pjeser företrädesvis komm öfver till Sverige, så måtte felet deruti icke lig ga hos tiden, utan hos dem som utvalt sådar bland mängden. Dessutom kommar i detta a seende mycket på skrikets räkning. Om sce perne och fabeln i de moderna skådespelen Hugo och Dumas nog ohöljdt uppenbara hfve skuggsida, på ett sätt, som kommer känslig nerver att häpna, så genomgår dem likväl nä stan alltid någon moralisk idd, som qvarstanns med lika djupt intryck sem i Beaumarcha pjeser eller Den Juan, hvilka äro långt mer fri vola än de fleste af de förra. Hvad skalde TR Ner em MMM I ee MW konsten beträffar, så saknvar väl icke helle Frankrike harmoniens ljufvare eller det yra lö jets gladare toner, ty det har äfven sin Lamar tine och Beranger, och man skall svårligen va ra tillsammans med en Fransos, äfven af ar I batsklassen, en hel dag, utan att derunder hör honom ett par timmar gnola på några folkvi 50r, hvilka i qvickhet och behag kunna mät sig med det vackraste vi ega, och hvaraf årli lgen nya utkomma, fastän icke Biskopen i Gö heborg tycks känna dem. Huru nätta qvicka och graciösa äro icke deras vaudeviller E hvilka en sådan mängd årligen framalstras NN mm I ev 2 vv Ne Lb j Det är för öfrigt icke alla generationer, som fö I reträdesvis fostra stora skalder. Det ligger sjelfva beskaffenheten af den öfvergångsperiod 2 hvilken vi lefva, och i de sista 20 årens re jaktioner, att sången mera måste sluta sig til I det subjektiva och blifva lyrisk. Man sjunge lom månan och sjernorna och lunden och on henne, när man icke får upptaga högre ämi nen, utan att sådant kallas att blifva harmsen a lpolitik. För öfrigt skulle väl, om det ej blef. ve för vidlyftigt, och ginge utom gränsen fo: denna artikel, flera författare i Tyskland kunn: ) citeras både i romancen och idyllen, som på de sednare åren, om de icke knnna ställas spetsen för tidehvarfvet, likväl kunna försvars ett aktadt rum. Hurn långa hafva icke för of ngt de svalg af år varit, som under alla tide hvarf åtskiljt de smärre epoker, under hvilks vanligen på em gång några utmärkta skalde j trädt framom de öfriga och framom sin tid : Sånggudinnornas högre inspirationer bortdö eller förtvina alltid under en politisk orolighets eller återgångsperiod, samt despotismens dysterhet, och de framkallas först af frihetens värmande gryning, likasem vårselem lockar fram lärkorna på fälten och talltrasten i skogstopparna. Det är siledes egentligen de maktegandes mer eller mindre glade eller dystra verldsåsigter, som förnämligast inverka härpå. Hade de Tyska Furstehusen varit lika skygga för vissa sanningar på vers i Goethes och Sehillers upgdom som de mu öro, så hade hvarken en Goethe eller Schiller funnits, af hvilka, om de nu lefvat och uppstigit, den förre troligen i Biskopens i Götheborg ögen hade varit en St. Simonist, ämedan hans läror äro tembgem vådliga för äktenskapets helgd, och den sednare en exzlterad demagog, som utkastade eldbrämder bland hopen. i Förvånande, säger vår Biskop, är den verksamhet, som amvändes till förbättring af raenniskornas yttre tillstånd och fyllandet af deras timliga behof. Menniskovännen glädes doraf; men hans glädje är icke sblandad af farhågor, att tänkesättet blir rådande jordiskt, och att det förgängliga goda gifves en dyrkan, som det icke tillkomraer. Tidens fya afgud heter industrialism, för hvilken Baal böjas kmrä. Vår förutsägelse i sista berättelsen är fullbordad, och St. Simenisterne hefva afträdt från sin prwnkar, de skådeplats. De kärna nu sin bestämmelse för jorden och gräfva åt Mehmed Ali kenaler i Egyptens träsk. I denna lilla godbit om industrialism ligger en episcopalism af äkta sorten, som vi förmoda att läsaren scaterar. Men har väl Hr. Biskopen här sjelf så rätt vetet hvad kan monat? Hvad är väl industriahksmen aesnat än en konseqvent utveekling af den lära, som enligt traditienen , redam förkunnades menniskoslägtets första stamfader: Du skall äta ditt bröd i ditt amletes svett ? Huru kan den då förhånas af en biskop när den, såsem vi här ofvan visat, icke gör intring på den andliga odlingen , till och med icke på theologien, hvars studium tilltager i sjelfva Frankrike, enligt Littaraturföremingens vittnesbörd. Huru litet logiken eller någen sträng tankeföljd ingått ibland föremålen för biskopens sträfvande vid färfattandet af decsa herdshref swnes ock nas