;pJeser giulvas, då Paris izkval bar CU theatrai
.- och om detta slags pjeser företrädesvis komm
öfver till Sverige, så måtte felet deruti icke lig
ga hos tiden, utan hos dem som utvalt sådar
bland mängden. Dessutom kommar i detta a
seende mycket på skrikets räkning. Om sce
perne och fabeln i de moderna skådespelen
Hugo och Dumas nog ohöljdt uppenbara hfve
skuggsida, på ett sätt, som kommer känslig
nerver att häpna, så genomgår dem likväl nä
stan alltid någon moralisk idd, som qvarstanns
med lika djupt intryck sem i Beaumarcha
pjeser eller Den Juan, hvilka äro långt mer fri
vola än de fleste af de förra. Hvad skalde
TR Ner em MMM I ee MW
konsten beträffar, så saknvar väl icke helle
Frankrike harmoniens ljufvare eller det yra lö
jets gladare toner, ty det har äfven sin Lamar
tine och Beranger, och man skall svårligen va
ra tillsammans med en Fransos, äfven af ar
I batsklassen, en hel dag, utan att derunder hör
honom ett par timmar gnola på några folkvi
50r, hvilka i qvickhet och behag kunna mät
sig med det vackraste vi ega, och hvaraf årli
lgen nya utkomma, fastän icke Biskopen i Gö
heborg tycks känna dem. Huru nätta
qvicka och graciösa äro icke deras vaudeviller
E hvilka en sådan mängd årligen framalstras
NN mm I ev 2 vv
Ne
Lb
j
Det är för öfrigt icke alla generationer, som fö
I reträdesvis fostra stora skalder. Det ligger
sjelfva beskaffenheten af den öfvergångsperiod
2 hvilken vi lefva, och i de sista 20 årens re-
jaktioner, att sången mera måste sluta sig til
I det subjektiva och blifva lyrisk. Man sjunge
lom månan och sjernorna och lunden och on
henne, när man icke får upptaga högre äm-
i nen, utan att sådant kallas att blifva harmsen a
lpolitik. För öfrigt skulle väl, om det ej blef.
ve för vidlyftigt, och ginge utom gränsen fo:
denna artikel, flera författare i Tyskland kunn:
) citeras både i romancen och idyllen, som på
de sednare åren, om de icke knnna ställas
spetsen för tidehvarfvet, likväl kunna försvars
ett aktadt rum. Hurn långa hafva icke för of
ngt de svalg af år varit, som under alla tide-
hvarf åtskiljt de smärre epoker, under hvilks
vanligen på em gång några utmärkta skalde
j trädt framom de öfriga och framom sin tid
: Sånggudinnornas högre inspirationer bortdö el-
ler förtvina alltid under en politisk orolighets
eller återgångsperiod, samt despotismens dyster-
het, och de framkallas först af frihetens vär-
mande gryning, likasem vårselem lockar fram
lärkorna på fälten och talltrasten i skogstoppar-
na. Det är siledes egentligen de maktegandes
mer eller mindre glade eller dystra verldsåsig-
ter, som förnämligast inverka härpå. Hade
de Tyska Furstehusen varit lika skygga för vis-
sa sanningar på vers i Goethes och Sehillers
upgdom som de mu öro, så hade hvarken en
Goethe eller Schiller funnits, af hvilka, om de
nu lefvat och uppstigit, den förre troligen i Bi-
skopens i Götheborg ögen hade varit en St. Si-
monist, ämedan hans läror äro tembgem vådliga
för äktenskapets helgd, och den sednare en ex-
zlterad demagog, som utkastade eldbrämder
bland hopen. i
Förvånande, säger vår Biskop, är den verk-
samhet, som amvändes till förbättring af raen-
niskornas yttre tillstånd och fyllandet af deras
timliga behof. Menniskovännen glädes doraf;
men hans glädje är icke sblandad af farhågor,
att tänkesättet blir rådande jordiskt, och att det
förgängliga goda gifves en dyrkan, som det ic-
ke tillkomraer. Tidens fya afgud heter indu-
strialism, för hvilken Baal böjas kmrä. Vår för-
utsägelse i sista berättelsen är fullbordad, och
St. Simenisterne hefva afträdt från sin prwnkar,
de skådeplats. De kärna nu sin bestämmelse
för jorden och gräfva åt Mehmed Ali kenaler
i Egyptens träsk.
I denna lilla godbit om industrialism ligger
en episcopalism af äkta sorten, som vi för-
moda att läsaren scaterar. - Men har väl Hr.
Biskopen här sjelf så rätt vetet hvad kan mo-
nat? Hvad är väl industriahksmen aesnat än
en konseqvent utveekling af den lära, som en-
ligt traditienen , redam förkunnades mennisko-
slägtets första stamfader: Du skall äta ditt
bröd i ditt amletes svett ? Huru kan den då
förhånas af en biskop när den, såsem vi här
ofvan visat, icke gör intring på den andliga
odlingen , till och med icke på theologien,
hvars studium tilltager i sjelfva Frankrike, en-
ligt Littaraturföremingens vittnesbörd. Huru li-
tet logiken eller någen sträng tankeföljd ingått
ibland föremålen för biskopens sträfvande vid
färfattandet af decsa herdshref swnes ock nas