sig, än med dessa jemmerrop wnot tiden, se Iman vanligen alltid får höra af dem, hvilka t Iden lemnat bakom sig. Detta elaka lynne tilltar allt mer i det fö , ljande: Tidslynmets rådande håg för jordens förvä lär icke gynsam för de Fria konsterna. I , Järo barn af det sköna, och vilja fostras af mi , I dare händer, än egennyttans. Också har de .Isednaste tiden framställt färre skapelser af d Isköna. Till dess mångkunnighet hörer kons I kännedom, och yppigheten gynnar dilettantisn tt) men ett högt och alstrande konstsione är säl synt. Sjelfva skaldekonsten, hvilken, såso: -Ihögst, må vittna om syskenkretsen, är i vål Idagar icke längre den glada vetenskapen, me jär fördystrad af en mörk verldsåsigt, än harm sea af politik, än smutsad af osedighet. — Ski idespelet, hvilket såsom sedligt bildningsmed Iförr haft sina förespråkare, . har, genom si ; Iskändlighet, blifvit ett bland de många tiden I förargelser. Vår tids vittra ära, den historisk romanen, så skönt hållen af den ädle 7. Scoi och hans efterföljare, Cooper och Irving, e lång följd af år äfven de alfvarsammes förnöjel Ise, är nu förnedrad af Frankrikes qvicka liber ltiner, och det unga Tysklands? villhjernor i Afven 1 vitterheten synes vår tid icke vara de större förmögenhetens på färre händer; men s mycket mera är arbetet äfven här fördeladt p flera; det är dock merendels blott! arbete. D renaste sångens ljud hafva hörts i vårt land och flere af dem återklinga på andra tungomåil En egenhet hos oss är, att de störste skalde och talare tillhöra kyrkan. Detta stycke innefattar samma raka förnekels af erfarenheten, samma tema skrän, som de föregående. Mafva väl konsterna någonsin vari mer allmänt firade eller på långt när så friko stigt belönade, som i våra dagar? Har väl Ron någonsin hyst flere artister i sitt sköte än jus på de sednmaste 20 åren? är ej äfven det fattig: Norden stolt, att deribland räkna em Thordvaldsen och Fogelberg? Byström, icke hörandst till de allra förnämsta, lefver likväl i skälig välstånd på sina villa, den han med mejseln förvärfvat. Förmodligen känner också icke Hi biskopen, att de sednastej Parisiska expositionerne hade omkring 4,000 taflor, pluraliteter af den förtjenst, att till och med vår skicklige Graffman icke tilltrodde sig att der uppställa sina arbeten, emedan han fruktade att de icke skulle kunxa bemärkas, samt ått:nu lefvande Fransyska målare finnas, hvilkas taflor betalas mad 20 till 30,000 franes, och små handteckningar, gjorda på ett par timmar, med 4 å 500 francs. — Sådana ser man ofia i konstmagasinerne i Paris. HDyrbara praktverk, hvilka fordom eridast kunde utgifvas med stora uppoffringar af hofven eller Magnaterne, bära sig nu såsom spekulation, Kan detta månne härleda sig af tidslynmots egynmsamheot för den sköna kenston? Fordem följde sångarne Furstarnes, hof såsom ett slags rolighetsministrar och tjente för maten och driekpenningar; Fu bygga en Catalani, Rubini, Paganini, Malibran, Grisi, Rossini, sjelfve åt sig furstliga slott och palatser, medan de frår den ena hufvudstaden till den andra bäras i triumf af dem jublande mängdens beundran. Månne detta eckså kommer at brist på sinne för skön kowst? Sjelfva industrien förmäler sig med konsten; sällskaper hafva bildat sig både i Frankrike och England, i afsigt att gå fabrikerna till handa med upplysningar ech artistiska mönster för deras tillverkningar, och ett dyl:kt sällskap i Förenta Staterna för att vaka öfver, att arkitekturem samt stil och smak vårdas vid nya anläggningar och byggnader. Ar detta äfven brist på skön konst? Hr Biskpopen talar om en mörk verldsåsigt hvilken fördystrar allting; mem Hr Biskoppen ser nuv, att dysterheten förnämligast har has honem sjelf, och att endast antingen den fullkomligaste okunnighet om hvad som passerar i verlden eller en mjeltsjuk iubillning skapat de drömmar, hvilka han icke dragit i betämkande att offentligen gifva till l:fs åt sin församling. Herr Biskopen har rätt deri, att skådespelet urartat i Frankrike kkasom romanen, m: gä fven hans yttrande härom Sevisar ofullständig kännedom om den nyaste litteraturen. För det att nägra sådane saker finnas, år det icke sagdt, att de utgöra det hufvudsakliga karaktersdraget hos tiden. Af skådespelen i Frankrike tillhöra icke mer än kamske en tjugendedel den nervskakande skolan, em vi så få kalla den, pi hvfiken Biskopen alluderarg det är egentligen