sig, än med dessa jemmerrop wnot tiden, se
Iman vanligen alltid får höra af dem, hvilka t
Iden lemnat bakom sig.
Detta elaka lynne tilltar allt mer i det fö
, ljande:
Tidslynmets rådande håg för jordens förvä
lär icke gynsam för de Fria konsterna. I
, Järo barn af det sköna, och vilja fostras af mi
, I dare händer, än egennyttans. Också har de
.Isednaste tiden framställt färre skapelser af d
Isköna. Till dess mångkunnighet hörer kons
I kännedom, och yppigheten gynnar dilettantisn
tt) men ett högt och alstrande konstsione är säl
synt. Sjelfva skaldekonsten, hvilken, såso:
-Ihögst, må vittna om syskenkretsen, är i vål
Idagar icke längre den glada vetenskapen, me
jär fördystrad af en mörk verldsåsigt, än harm
sea af politik, än smutsad af osedighet. — Ski
idespelet, hvilket såsom sedligt bildningsmed
Iförr haft sina förespråkare, . har, genom si
; Iskändlighet, blifvit ett bland de många tiden
I förargelser. Vår tids vittra ära, den historisk
romanen, så skönt hållen af den ädle 7. Scoi
och hans efterföljare, Cooper och Irving, e
lång följd af år äfven de alfvarsammes förnöjel
Ise, är nu förnedrad af Frankrikes qvicka liber
ltiner, och det unga Tysklands? villhjernor
i Afven 1 vitterheten synes vår tid icke vara de
större förmögenhetens på färre händer; men s
mycket mera är arbetet äfven här fördeladt p
flera; det är dock merendels blott! arbete. D
renaste sångens ljud hafva hörts i vårt land
och flere af dem återklinga på andra tungomåil
En egenhet hos oss är, att de störste skalde
och talare tillhöra kyrkan.
Detta stycke innefattar samma raka förnekels
af erfarenheten, samma tema skrän, som de
föregående. Mafva väl konsterna någonsin vari
mer allmänt firade eller på långt när så friko
stigt belönade, som i våra dagar? Har väl Ron
någonsin hyst flere artister i sitt sköte än jus
på de sednmaste 20 åren? är ej äfven det fattig:
Norden stolt, att deribland räkna em Thord-
valdsen och Fogelberg? Byström, icke hörandst
till de allra förnämsta, lefver likväl i skälig
välstånd på sina villa, den han med mejseln
förvärfvat. Förmodligen känner också icke Hi
biskopen, att de sednastej Parisiska expositio-
nerne hade omkring 4,000 taflor, pluraliteter
af den förtjenst, att till och med vår skicklige
Graffman icke tilltrodde sig att der uppställa
sina arbeten, emedan han fruktade att de icke
skulle kunxa bemärkas, samt ått:nu lefvande
Fransyska målare finnas, hvilkas taflor betalas
mad 20 till 30,000 franes, och små handteck-
ningar, gjorda på ett par timmar, med 4 å 500
francs. — Sådana ser man ofia i konstma-
gasinerne i Paris. HDyrbara praktverk, hvilka
fordom eridast kunde utgifvas med stora
uppoffringar af hofven eller Magnaterne, bära
sig nu såsom spekulation, Kan detta mån-
ne härleda sig af tidslynmots egynmsamheot för
den sköna kenston? Fordem följde sångarne
Furstarnes, hof såsom ett slags rolighetsminist-
rar och tjente för maten och driekpenningar; Fu
bygga en Catalani, Rubini, Paganini, Malibran,
Grisi, Rossini, sjelfve åt sig furstliga slott och
palatser, medan de frår den ena hufvudstaden till
den andra bäras i triumf af dem jublande mäng-
dens beundran. Månne detta eckså kommer at
brist på sinne för skön kowst? Sjelfva industri-
en förmäler sig med konsten; sällskaper hafva
bildat sig både i Frankrike och England, i af-
sigt att gå fabrikerna till handa med upplys-
ningar ech artistiska mönster för deras tillverk-
ningar, och ett dyl:kt sällskap i Förenta Sta-
terna för att vaka öfver, att arkitekturem samt
stil och smak vårdas vid nya anläggningar och
byggnader. Ar detta äfven brist på skön konst?
Hr Biskpopen talar om en mörk verldsåsigt
hvilken fördystrar allting; mem Hr Biskoppen
ser nuv, att dysterheten förnämligast har has ho-
nem sjelf, och att endast antingen den fullkom-
ligaste okunnighet om hvad som passerar i
verlden eller en mjeltsjuk iubillning skapat de
drömmar, hvilka han icke dragit i betämkande
att offentligen gifva till l:fs åt sin församling.
Herr Biskopen har rätt deri, att skådespelet
urartat i Frankrike kkasom romanen, m: gä fven
hans yttrande härom Sevisar ofullständig känne-
dom om den nyaste litteraturen. För det att
nägra sådane saker finnas, år det icke sagdt,
att de utgöra det hufvudsakliga karaktersdraget
hos tiden. Af skådespelen i Frankrike tillhö-
ra icke mer än kamske en tjugendedel den nerv-
skakande skolan, em vi så få kalla den, pi
hvfiken Biskopen alluderarg det är egentligen