medan omstörtningen Mar, da uppbyggandet gal
långsamt; men hvarje år synes blifva händelse-
rikare, än årtionden under lugnare åldrar? Må-
hända äro skakningarne sjukdomens brytning
till förbättring; men förvridne äro genom dem
tidens anletsdrag, ech sundhet kan väl anas ji
en hoppfull inbillning, men att se den inträdd,
är oss icke förunnadt. Dold för verldens larm,
länkar dock den gudomliga armen slägtets öden
och går sina råd underliga igenom. Det kötts-
liga hjertat, beröfvadt sin tro, blir i våra da-
gar förtviflans rof; så vittna mäktiga andar och
ungdomen i det land, der odlingen för dager
anses störst. Men den troende hvilar förtrö-
stansfull vid den fadersvård, sem sig förbarmar.
Vi hafve ena starka tröst, vi som dertill fly; et
hopp, hvilket vi hålle, såsom ett säkert och fas
vår själs ankare.
Vi bafve eiterat denna vackra början egentli-
gen på det de läsare, som icke förut tagit kän-
nedom af herdabrefvet, må genast veta, från
hvilken. synpunkt Taarem betraktar tidsandan.
Man kunde väl fråga, hvilka omstörtningar
som just inträffat på de sista fem åren, d. v. s.
sedan slutet af år 1831, och föra Författarens
uppmärksamhet derpå, att fantasien tyckes hafra
fört honom något vilse, då hvar och en annars
vet, att besagde fem år tvertom nästan öf-
verallt varit egnade att restaurera det gamla
(se Frankfurter-besluten, September-lagarne i
Eravkrike m. m. sSlafveriets afskaffande af
Engelska parlamentet måtte väl icke den ande-
lige mannen anse för någon omstörtving?). Men
det följande lemnar så tillräekligt att fråga, att vi
blott i förbigående velat vidröra denna lilla luft-
bild.
Tidens ljussida, fertfar Hr Biskopcp; är
dess kunskapsrikhet. — Vettenskaperne hafva
medstigit från sima höjder att tala till folket, väl
ofta såsom lärare, men icke sällan blott för att
roa. Frågan är ock, om de någonsin återtaga,
icke sitt pedanteri, en gång för alla förkastadt,
men sin grundlighet, alltid önskansvärd. Ännu
är det ock oafgjerdt, om folket blifvit egentli-
gen zunnigt, fart det fått styckeverk af kunska-
per, men säkert, att det blifvit egenkärare, och
kanske derigenom afhåller sig från vidare foör-
kofran.
Vi hoppas Läsaren icke undgår att observera
den opartiskhet, hvarmed Biskopen här velat
bemöda sig, sett åtminstone i ett afseende
gifva tiden en hygglig orlofssedel, då den i alla
andra afseenden får afsked på grått papper. Ska-
da blott att det men, som åtföljer berömmet,
äfven här bär vittee om att Hr Biskopen allt-
jemnt ser spöken midt på ljusa dagen, men der-
emoti icke ser de verkliga föremålen framför sig,
utan att taga äfven dem för spöken, då han på-
står, att vetenskaporna i vår tid förlorat sin
grundiglhet. Hvar finnes väl ett tidehvarf, som
kan på en gång uppvisa så många och stora ve-
tenskspsmän, som nu årligen mötas vid de stora
vetenskapliga sammankomsterna i Tyskland och
Edinburg, eller hvarje veckai Vetenskapseakade-
mien i Paris? Hvilken generation af lärde har
trängt så djupt som dena nmärveafande, uti sjelfva
Österlandets språk och formtid? Hvilken sett
sådana filologiska arbeten, som Tyskland och
Frankrike på de sista åldrarne framalstrat, eller
hvilken kunnat på en gåcg framte sådana namn,
som en Herschel, Arago eeh Boguslawski i a-
stronomien, en Cuvier, Humbeldt, Davy och
Berzelius i Naturvetenskaperma, och mångfaldiga
andra vetenskapsmän? Åft citera dem alla,
ekulle ensamt fylla flera spalter. Är det Hr
Biskopens mening, att dessa Herrar icke äro
grundliga, för det de icke, såsom förr, omgifva
sig med pedanteriets nimbus, emedan han tviflar
å, huruvida de någonsin skola återtaga sin
grundlighet? Hvartill tjenar då detta språk, som i
fall det icke komme ur en biskopskåpa, skulle
af hvarje förmuftig kallas för ea hka löjlig som
påtaglig sottis, emedan det sirider mot aller-
farenhet.
Att folket skulle afhålla sig från vidare för-
kofran, är likaledes en farhåga, som alldeles
onödigt grämer Hr biskopen i dess stora till-
gifvenhet för folkbildningen. Enligt en uppgift
i Svenska litteraturföreningens tidning N:o 1
för detta år, utkommo år 1835, blott i Frank-
rike, det lättsinniga Frankrike, 708 verk i
theologiska kunskapsarter, innehållande tillsam-
mans 19 1f2 millioner ark. Antag nu hvarje
upplaga till 1000 exemplar öfverhufvud, så skul-
12 likväl medelarktalet för hvarje arbete utgöra
nära 30 arks vidd, som naturligtvis måste mång-
dubblas för flera, då en del utan tvifvel varit
mr xo. Men 708 nva theelogiska arbe-