medan omstörtningen Mar, da uppbyggandet gal långsamt; men hvarje år synes blifva händelserikare, än årtionden under lugnare åldrar? Måhända äro skakningarne sjukdomens brytning till förbättring; men förvridne äro genom dem tidens anletsdrag, ech sundhet kan väl anas ji en hoppfull inbillning, men att se den inträdd, är oss icke förunnadt. Dold för verldens larm, länkar dock den gudomliga armen slägtets öden och går sina råd underliga igenom. Det köttsliga hjertat, beröfvadt sin tro, blir i våra dagar förtviflans rof; så vittna mäktiga andar och ungdomen i det land, der odlingen för dager anses störst. Men den troende hvilar förtröstansfull vid den fadersvård, sem sig förbarmar. Vi hafve ena starka tröst, vi som dertill fly; et hopp, hvilket vi hålle, såsom ett säkert och fas vår själs ankare. Vi bafve eiterat denna vackra början egentligen på det de läsare, som icke förut tagit kännedom af herdabrefvet, må genast veta, från hvilken. synpunkt Taarem betraktar tidsandan. Man kunde väl fråga, hvilka omstörtningar som just inträffat på de sista fem åren, d. v. s. sedan slutet af år 1831, och föra Författarens uppmärksamhet derpå, att fantasien tyckes hafra fört honom något vilse, då hvar och en annars vet, att besagde fem år tvertom nästan öfverallt varit egnade att restaurera det gamla (se Frankfurter-besluten, September-lagarne i Eravkrike m. m. sSlafveriets afskaffande af Engelska parlamentet måtte väl icke den andelige mannen anse för någon omstörtving?). Men det följande lemnar så tillräekligt att fråga, att vi blott i förbigående velat vidröra denna lilla luftbild. Tidens ljussida, fertfar Hr Biskopcp; är dess kunskapsrikhet. — Vettenskaperne hafva medstigit från sima höjder att tala till folket, väl ofta såsom lärare, men icke sällan blott för att roa. Frågan är ock, om de någonsin återtaga, icke sitt pedanteri, en gång för alla förkastadt, men sin grundlighet, alltid önskansvärd. Ännu är det ock oafgjerdt, om folket blifvit egentligen zunnigt, fart det fått styckeverk af kunskaper, men säkert, att det blifvit egenkärare, och kanske derigenom afhåller sig från vidare foörkofran. Vi hoppas Läsaren icke undgår att observera den opartiskhet, hvarmed Biskopen här velat bemöda sig, sett åtminstone i ett afseende gifva tiden en hygglig orlofssedel, då den i alla andra afseenden får afsked på grått papper. Skada blott att det men, som åtföljer berömmet, äfven här bär vittee om att Hr Biskopen alltjemnt ser spöken midt på ljusa dagen, men deremoti icke ser de verkliga föremålen framför sig, utan att taga äfven dem för spöken, då han påstår, att vetenskaporna i vår tid förlorat sin grundiglhet. Hvar finnes väl ett tidehvarf, som kan på en gång uppvisa så många och stora vetenskspsmän, som nu årligen mötas vid de stora vetenskapliga sammankomsterna i Tyskland och Edinburg, eller hvarje veckai Vetenskapseakademien i Paris? Hvilken generation af lärde har trängt så djupt som dena nmärveafande, uti sjelfva Österlandets språk och formtid? Hvilken sett sådana filologiska arbeten, som Tyskland och Frankrike på de sista åldrarne framalstrat, eller hvilken kunnat på en gåcg framte sådana namn, som en Herschel, Arago eeh Boguslawski i astronomien, en Cuvier, Humbeldt, Davy och Berzelius i Naturvetenskaperma, och mångfaldiga andra vetenskapsmän? Åft citera dem alla, ekulle ensamt fylla flera spalter. Är det Hr Biskopens mening, att dessa Herrar icke äro grundliga, för det de icke, såsom förr, omgifva sig med pedanteriets nimbus, emedan han tviflar å, huruvida de någonsin skola återtaga sin grundlighet? Hvartill tjenar då detta språk, som i fall det icke komme ur en biskopskåpa, skulle af hvarje förmuftig kallas för ea hka löjlig som påtaglig sottis, emedan det sirider mot allerfarenhet. Att folket skulle afhålla sig från vidare förkofran, är likaledes en farhåga, som alldeles onödigt grämer Hr biskopen i dess stora tillgifvenhet för folkbildningen. Enligt en uppgift i Svenska litteraturföreningens tidning N:o 1 för detta år, utkommo år 1835, blott i Frankrike, det lättsinniga Frankrike, 708 verk i theologiska kunskapsarter, innehållande tillsammans 19 1f2 millioner ark. Antag nu hvarje upplaga till 1000 exemplar öfverhufvud, så skul12 likväl medelarktalet för hvarje arbete utgöra nära 30 arks vidd, som naturligtvis måste mångdubblas för flera, då en del utan tvifvel varit mr xo. Men 708 nva theelogiska arbe