med charta, J0 sid. 0:0 IC SK. OKO. De många företag i missionsväg, hvilka de! fromma nitet föranledt, kunde i sin ordning föranleda till sällsamma betraktelser. Att de flesta missionsföretag under de sednare århundraderna antingen åstadkommit intet, mer än ett lysande martyrnamn åt några fromma svårmare, eller verkat intet till de menniskors och stammars moraliska och sociella trefnad och lycka, hos hvilka man infört den så kallade kristendemen, torde erfarenheten tillrackligen ha utvisat. Ett bland de mest talande bevisen bärpå i vår tid har man i Caffrernes exempel, som jemte kristna lärans välgerningar äfven blifvit belastade med tyngden af de civiliserade beherrskarnes förtryck och laster. En djupare blick i menniskosjälen och i tingens ordning säger oss, att all religion, den må kallas kristendora eller hvad som helst, icke är något isoleradt, för sig bestående, som bebor ett serskildt rum i hjertat och hfvudet, der det lyser och värmer, under det köld och mörker herrskar rundt omkring; utan att religionen är en gren af den allmänna kulturstamrmen. Ingen-: ting är mera välgörande än religionsundervisningen, i synnerhet den kristma, i anseende: till de milda sygder den inplantar i menniskohjertat, men den måste då stå i sammanhang med andra borgerliga och kulturförhållanden. Flytta en vildes barn uti ett Europeiskt samhälle, säg det intet ordå omireligionsdogmerna, men undervisa det i yrkerm, konster och vetenskaper, låt det uppväxa under skydd af förnuftiga lagar, låt det kämna behaget oeh välgerniagarna af ett godt samhällstillstånd, och det skall af waturlig instinkt ech af sjeifva behofvet bilda sig, rena de religionsbegrepp, hvilka först då kuuna rätt höjas af den uppenbarade religionen, samt sålunda blifva en god kristen i detta ords vigtigaste bemärkelse, hvartill uppenbarelsens dogmer ensamme deremot aldrig skola göra det. Skola vi för öfrigt återföra minnet på religionernas historia, och i symnerhet på den kristnas? skola vi erinra om de fasor, de för menniskotankan och menniskovärdet förnedrande handlingar, som begåtts i religionernas namn? skola vi påminna om den fruktansvärda massa af brott, hvartill ej Kristendomen gjort sig skyldig — men som sankitionerats genom ett kaos af groteska sagor, spusfundigheter och vanveit, som man kallat kristendom, föröfvade af odjur i menniskoskeprad, som kallat sig kristendomens tjenare, och hvilka mennmiskor, som kalla sig kristna, åsett och gillat? Om dessa brott icke i vår tid kunna förayas, hvems är förtjensten? icke papismens, ty den bar ännu i våra degar icke afstått från någon emda af sina dogmer, icke medgivit något enda misstag. De principer, enligt hvilka den brände kättare, organiserade djefvulsuppfinsingen: !nquisition, gaf sig rättighet, att bryta eder och lofien, kränka förtroenden, trampa under fötterna naturens heligaste band och ädlaste böjelser, alla dessa principer qvarstå än-! än oförändrade i dess kyrkas läror. Om de icke mera våga framträda i handling, hvems är skulden? den tillväxande upplysningens. Det är således kulturen som förbättrat religionen, och som sträfvar att återföra den till dess rezhet. Men dessa betraktelser föra oss allt för långt bort från vårt ämne, som var, att anmäla der tyske missionären Girslaffs underrättelser om Shina. Denne man, född i Preussiska Pommern, afgick år 1826 i Holländska Missionskompagniets tjenst till Batavia och åtföljde sedan Engelska fartyg till China, om hvilket land han i synnerhet medeelar flera intressan!a uppgifter. Man kan dock i allmänhet säga om missions-resorna, att, ehuru de föga uträttat för det direkta ändamilet, ha de dock på några ställen nedlagt frön til ett reformeradt saw hällstillstånd, likasom kristendomen i början, uti sin! renaste skepnad, bidragit till hela den Europeiska verldsdelens omgestaltande. Dessutom hafva de icke varit utan nytta för de geografiska kunskapernas utbildande, och detta är äfven fallet med Gitslaffs, ur hvilken vi derföre tro oss göra läsaren ett nöje med några utdrags meddelande. t Boken börjar med några notiser om Siam, hemtade dels ur hans, dels ur dess följeslagare, Missionären Thomlins, dagbok. Man vet hvilken slafvisk vördnad de Österländske monarkerne låta bevisa sig, och hura legitimitets-principen der hålles i ännu större helgd än i Europa, ganskaj naturligt, emedan okunnigheten och förtrycket! derstädes är äanu större, än i våe verldsdel. ee Pe 1 . . 2.4 Pa