löshet och brist på Pkyrkotut som skall visa sig deri, att politiska predikanter, som hon kallar det, skola få uppträda här i landet, men detta är synbarligen endast gjordt på omslag, och för att hålla färgen. Det är egentligen nyssnämnda beskärmelse, som föranleder oss att nämna några ord ora den ifrågavarande skriften. Vi kunne först och främst icke finna att en predikan behöfver kallas politisk, derföre att den ianehålier ett par allmänra och tomma fraser om den falska upplysningens befordrare, m. m. så oskyldiga, som en menlös landtkaplan någonsin kunnat göra dem; (icke ett enda ord politik finnes i hela predikan) och lika litet lärer det kunna förmenas en prest mer än en annan, att försöka sin lycka hos publiken, genom bifogande vid tryckningen af några glåpord mot tidningarna, som hade orätt! att harmas öfver en så klen och obetyd!ig produkt. Alltsemmans är ett af dessa meningslösa genljud i kyrkhvalfvet , hvilkas största nytta är att lulla församlingen i en god sömn, och den enda lärdormen deraf är, att man bör hafva upplyst sig sjelf innan man går att upplysa andra; hvilket presten likväl sjelf tyckes mest af alla vara i behof et besinna. Uu anmärkningarna, som egentligen skola vara riktade mot Aftonbladet, medelst några !loci communes, finner man dock verkligen ett roligt infall som det blott är skada att predikanten icke sjelf uppfumnit, emedan vi seti det tryckt någonstädes förut. Bonde! prenumerera med 10 Rår banko årligen på min tidning eller mina brochyrer, så skall jag visa dig att du betalar 5 rdr för mycket i onera! Detta epigram, som är af god kemisk effekt, visar dock hvad slags anda som råder i det hela. Predikanten har mästan i hvarje hushåll inom hufvudstaden fun-: nit ett framlagdt tidningsblad ; i synnerhet af en viss smutsig f rg; en smädlig flygslr fi, mer sällan en uppsiagen bibel eller annan andaktsbok — —; någon annan kärlek än till allmänhetens penningar har på ett och annat håll ej förnummits, sedan Jurnalistoch Pampflettyrket kunnat blifva ett någorlunda lönande näringstfång. Man betrakte de uthängda skyltarpe, jemförliga med hvilken modkrämares söm helst, det välljudasde kolportörropet : endast jag lärer dena rätta visheten, och man skall beklaga, att en del af litteraturen neddragits till marktschreyeryrket; — — — dessa och mågra dylika utfarter utgöra an märknirgarna; det är, med ett ord, såsom läsaren finner, några ordagranna eller parafraserade aftryck ur Göthebocgs Dagblad. Som skriften är anonym, så hafve vi icke att göra med författaren annorlunda, än i så måtto, att han i slutet af anmärkningarna högtidligt inviger sin återstående lefnad till bekämpande, så i sitt enskilda, som offentliga lif, af tryckfrihetens missbruk.? Detta är ganska berömligt, ehuru det säges att han i det enskilda lif vet alldeles icke skall vara fiende, utan tvert-om vän af friheten att trycka, åtminstone vid bordet. Helt annat är det i det offentliga, och frågan bhfver här endast, såsom Årgus ytirade i representationssaken, om sältet. I detta afseendet våge vi vördsamt föreslå, om Författaren ej skulle finna den tjenligaste utvägeu för att få använda hela sin lefnad till bekämpande af tryckfrihetens missbruk vara, att söka en vaktmästareplats 1 Hofkanslers-expeditiooen. KVi Presterskapet, sade spögubben, och på samma sätt kunde författaren då om sig utropa: Vi tryckfrihetens väktare! — Denna plats synes också i alla afseenden bäst emotsvara hans andeliga mojenger; och om hågen lekte för starkt på att producera, hade han lätt att f ut tillståndsbevis på en tidning, som kunde t. ex. kallas Sopqvasten, såsom på en gång en emb em af dess tendens att sopa det allmänna rent från tryckfrihetens missbruk, och af hans ordinarie befatining att hålla embelsrummen städade. Der kunde han då också låta inflyta några minnexr af rediga stunder. Det säges väl af somliga, att anledningen till hela denna predikan skall vara, att en tidning en gäng kommit att omtala en process, som Förf. haft med en handtverkare för oqvädinsord och svordom, och hvarvid Förf. skall blifvit pliktfäld till sju gånger större summa än bandtverkarn , derföre att ban hade svurit sju gånger mer än denne; men detta är visst bara förtal. Andre säga också, att Förf. i allmänhet skall hafva ett hetsigt och afundsjukt sinnelag emot nästan alla mennisker , men detta tro vi vara lika ogrundadt. Huru oskyldigt en kan få sådana rykten på sig känner, man af den