om någon silfverskäggig Magister Artium Pari-
siensis, ansigte mot ansigte, fick skåda en af
mutidens Magistrar, skulle han beundra både
deras och veteaskapernas blomstring. — Kort-
ligen: hvad som fordom vär hehgt och dunkelt,
är nu profant och klart. Astrologen är koop-
vardi kapten och hemför sill och salt, i stäliet
för att leda menniskor3 och staters öden; alky-
misten är gelbgjutare, som gör hjulbössor af och
pryder selar med sitt guld; potatis köpes nu
tunötals för mindre än en kostade fordom; brän
vet kan ej mer, såsom under Erik XIV, an-
vändas till tortur ;7 St. Januarii blod flyter som
annan (ofärgad) terpentin, och slutligen är snart
fystonomiken med sina samsyskon — denna,
sovim förr var en seocratisk grundidd — na en
vetenskap lika tydlig som botaniken sedan v. Lin-
nts tid
Det finnes ostridigt mycken sanning i fysio-
nomik-, temperament: och organ-läran; hvar
och en erkänner det högt, om naturen varit
-bhonom huld; tyst och med låtsadt förakt, om för-
hållandet är tvertom. Detligger i sakens natur,
att menniskorna ej tåla granskas som blomstren.
Om dessa, likasom vi, kunde refl2ktera och
tänka, skulle en -ros ej vara serdeles smickrad
(sanningen smickrar aldrig) af aut heta Rosa
domestica; men en bolmört skulle bli siolt öf-
ver att kallas Hyoscyamus niger och höra till
de misstänkta, Om blomstren voro känsliga j
och ej stumma, skulle en praktblomma ej vilja
räkua sligt mad gemen potatis, och Linne,
Tournefort och Sprengel skulle utropas som
blemsterhatare, som belackare, hvilka om de
ossyldiga vexterna i tryck utspridt förklenliga ryk-
ten, ja, de skullerstämplas. som publicister, de der
ism gallsprängda dårskap kommit på den ideen
att bedöma de inre egenskaperna hos en vext
efter dess yttre form.
Likväl låter det genom azvalogier bevisa sig
att den yttre formens olikheter bere af en inre
orsak, den man väl icke kan förklara, men som
Likväl så ofta framstår att den ej må betviflas.
Vi erkänne att hvarje olika kemisk sammansätt-
ning eger en serskild karaktersform; att, ibland
vex:erna, deras yttre bildrming har en öfverens-
stämmelse med deras inte egenskaper; att dju-
revs anlag ytterst grunda sig på deras organi-
sation, eller kanske rättare att hela uttrycket af
djurets förmer säger hvartill det är mäktigt.
Det är blott menniskan, som ej gerna vill låta
kedjan, den förut aldrig afbrutna kedjan, räcka län-
gre, utan rycker sig lös ifrån djurserien och trör sig.
oberoende af Staterues allmänna lagar, derföre att!
hon kan förtyda och till sin egen skada våldfö-
ra dem.
Egenkärleken är den ofantliga kraft, som
motarbetar vetenskaper sådana, som fysionomnik
och organlära. Striden är olika och det szöna
måste ännu länge ligga under : kauske kommer
det alltid att, bli den förlorande parten; ty när
taga väl fula näsor, falska munnar, narraktiga
pannor, dåliga temperamenter, tjufsinnets och
bigotteriets organer en ända? — Så länge des-
sa finnas, måste ock i allmänhet fysicnomik,
orgar- och temperamenilära förhånas, beskrattas
och förföljas. .
Man har skrifvit om och tror ännu på ani-
nial- magnetism, och hvarpi skall denna bero?
— På en viss oförklarlig barmoni mellan
tvenne personers inre jag, hvilket jag, genom
tuaimarnas fram och åte:förande, uppåt och ned-
åt, sätter två personer 1 korrespondenstillstånd,
sum verkar förmågan att se fördolda ting, läsa
genom maggropen — , mörkt rum, och det
till och med böcker, skrifona på språk, dem
den sjuke (clairvoyante) vakande icke förstår;
en korrespondens, som förmår fästa föiterna vid
golfvet på folk så, att de ej kusna ryckas der-
ifrån ete. — Detta vidunderliga fånesladder
tror man, och hvarföre? — Derföre att icke e-
g-ukärleken deraf stötes. Man må se aldrig så
gemen ut och vara ännu dåligare, oförvilige
korrespondenter får man sHid; men man vill
ej tro på en dylik harmoni. mellan samma per-
soners kropp och : själ, utseervd2 och anlag, e-
huru det visserligen är vida rimligare och säk-
rare, än en harmoni mellsn tvenne olika krop-
pir ech tvenne olika själar, som meddela sig
genom strykning.
Hvar och en känner med sig en inneboende
lust att bedöma sin nästa efter utseendet. Det
är sannt, det bedrar ofta; mea har man väl då
fått sin egen ståmdpunkt, sitt eget sätt att se?
Har man borifjermat alla iaplentade fördomar,
rr
nolikheter för en så omtvistad sats, som den,
om möjligheten att bedöma en menniskas in-
oe - ee - åÄ es .- fre . .
efM.