stås om trakten ifrån och med lilla Luleåelfvens
mynning tiil och omkring Jockmark, samt än
vidare upp ända till Randijaur. Jag har ge-
nomvandrat och noga undersökt så väl marken
som den derå vexande skogen, och jag tro!
mig, på grund af dessa undersåkningar, kunns
påstå att kolskogens återvext på de hättre trak-
terna, i Helivare och Jockmarks Lappmarker,
skall kunna säkert bestämmas till 80 a 100 år.
Dervid bör dock anmärkas, att häri som i myc-
ket annat, beträffande Lappland, äro afbroetter
mycket stora. Således är äfven vextligheter
sämre på nordliga sidan af en bergås än der
är på södra sluttningen och i dälderna. Der-
jemte inverkar ortens större eller mindre höj:
öfver hafvet nästan mera på all slags vextlighe
i Lappland än det mer eller mindre nordlig
läget (latituden); nu är dock hela dalsträcknin-
gen ifrån och med Ruotivare, om hvilket jag
egentligen har talat, till och med Jockmark
samt än vidare, serdeles gynnad i detta afseen-
de; ty Ruotivare och dess dalsträckning, ligge
blott omkring 1080 fot högt öfver hafvet, och
trakten kring Jockmark har blott 900 fots ditc
höjd. Derföre kan detta land vara och är ät
ven blidare och i många fall bättre lottadt är
man skulle tre. Men den, som med mig, ha:
sett de ofantliga skogssträckor, i både Lapplanc
och Norrland, hvilka blifvit härjade af skogsel
darna, kan ej annat än klaga öfver skogen
vanvärde, som är en följd af brist på uiväga
att, genom kolming eller sågning, tillgodogöra
den på ett bättre sätt än att, såsom nu sker
antända och bränna skogen, för att således, pi
ett behändigt sätt, få tjäruved , hvarigenom er
fur om en Rdrs värde renderar en skilling.
Men låt nybyggarne få veta att kol eller kolvec
betalas blott någorlunda, och man skall snar
nog bli öfvertygad om att Lappland eger sko.
gar nog för en större jernhandterings bedrifvan-
de än jag nu vågar påstå. Det bör jag lik-
väl säga: att jag sjelf, under ett helt decennium,
har pröfvat skogars tillräcklighet ; och har der-
under funnit, att vanliga skogstrakter, mycke
fattigare än de uti Lappland, stå bi dubbel
längre än någon den största eptimist — oct
som sådan är jag ej bland de små — kar
hoppas eller förmoda. Jag har sett huru sko-
garna i;södra Sverge nedhuggas, svedjas oc
ruttna, emedan, hittills, maa ej har fått anvan
da dem planmessigt.
Jag har ock, i Lappland, sett dem förödas
massa, — såsom förut är sagdt — emeden
roligt nog, man icke tror dem stå bi att an
vända till kolnirg, elier annar förståndig hus
hållning. Det förhåller sig, fruktar jag, me
vår skogshushållning som med en stor del a
vår ekonomi för öfrigt: af skuggrädsla för inbilla
brist på rudimaterier äro vi sömniga och låt
jernbergen, med mera sådant, få sefva i ro
Vi orka eller våga ej röra oss och hafva derfö
re en stor och verklig brist på rikedom. Då
är, desto värre, ganska sannt, och låter bevis
sig; men saont är det icke, att vårt land sak
nar inre ressurser till att, bättre än nu ske
föda och löna en tredubbel folkmängd,
(Forts. följ.)