rakter och lefnadssätt.
(Fortsättning följer Y
mm —! —L— LL
Uti den nyligen sammantradda Fransyska UDe-
puteradeKammaren förekommer troligen iblana
annat en rättsfråga, hvars behanöling, 1 anse-
eade till ämnets beskaffenhet, bör interessera
alla nationer, nemligen om den htterära ägande-
rätten, eller författares och deras rätts innehaf-
vares uteslutande förlagsrätt till böcker och skrif-
ter. Denna förlagsrätt går, såsom bekant är,
här i Sverige oinskränkt i arf till sednaste ef
terkommande; men detta är också, så vidt vi
kunna erfara, det enda land hvarest sådant äger
rum. Öfverallt annorstädes har lagstiftningen
antagit att, sedan författaren under sin lifsud,
och hans arfvingar vissa år derefter, fått njuta
till godo inkomsterze af författare-rätten, anses
hvarje litterärt arbete för nationens egendom,
och hvem som helst kan då aftrycka detsamma.
Denna tanke är onekligen både vacker och län-
der till stor fördel för allmänheten, emedan aila
de skrifter, hvilka fortlefvå längst i folkets hög-
komst, och utgöra den skatt af snille och Jär-
dem, som under tidernas lopp samlas, genom
en sådan gemensam rättighet alltid blifva till-
gängliga för billigt pris, då det deremot här i
Sverige, hvarest äganderäiten fortgår oinskränkt,
helt och hållet beror af författarens arfvingars,
elier enskilda förläggares, nyck eller interesse,
att helt och hållet förbjuda hvar och en annen
att trycka ett sådant arbete, vore det än 100
år gammalt. Emellertid har den anmärknin-
gen blifvit gjord i Frankrike, att förlåggare-
rättens totala upphörande efter 20 å 30 år, innebär
lika mycken orättvisa å ena sidan mot författarens
rält, som ett ständigt fortgående af denna rättig-
het å den andra skulle blifva mot allmänheten, e-
medan erfsreuheten konstaterat, att de flssta skrif-
ter, som blifvit verkligen nationella och cirkulerat
i en stor mäugd upplagor, sällan eller aldrig
hunnit så vidsträckt utbreda sig, förrän låcgt
efter förf:s död, eller så lärge någon förlagsrått
fortfarit.
medla emellan de tvenne motsatta principerna;
bland hvilka ett, som nyligen blifvit gjoriåt af
den Parisiske bokhandlaren Hector
upptages reed mycket bifall uti de Fransyska
bladen. — Bossange föreslår nemligen, att den
egentlige författare- eller förlagsrätten till böcker
och skriiter icke skulle få räcka mer än 10
år ifrån deras första utgifvande; waen att efter
I densa tid hvar och en, som afirycker en upp-
laga , — hvilket skulle vara en hvar tillåtet —
borde erlägga en afgift till författaren eller dess
rätts innehafvare af 10 procent utaf vpplsgans
I produktionskostnad, hvarvid åtskilliga kontrol-
ier, till förekommande af svekfulla uppgifter,
föreslås. Bossange har vid vetta förslag bifvgat
en kalkyl, som visar att om La Fontaine (ta-
I blernes författare, icke romanskrifvaren) fått nju-
ta fördelen af en sådan afgift, så hade han, om
han lefvat, eller hans familj, i detta ögonblick
varit rikare ån den förmögnaste banquiren 1
Paris, och Voltaires och Rousseaus slagt skulle
hafva samlat omätliga fortuner.
Det är redan i sig sjelf ett märkligt och in-
I tressant fa ctum , hvad Bossange har framdragit
och med exempel bevisat, att de fleste forfat-
tares arbeten först kommit rigtigt i vogue, el-
ler börjat finna sin lifligaste afsättning, då flere
förläggare täflat om der2s utgifvande, så att den-
na täflan nästan lika mycket synes vara en or-
sak till, som en följd af en lifligare efterfrågan.
Ett verkligen frappant exempel på samma för-
hållande hafva vi nyligen sett äfven hos oss.
I Sistlidne höst råkade neml. utvifvaren af Läse-
biblioiheket och utgifvaren af Ksbinetts-biblio-
theket i kollision om en ödfversättning af Bul-
I wers roman, Rienzi eller den siste Tribunen,
hvilket är bekant af en skriftvexlirg i tidningar-
Ine. Den besynnerliga och snart sagdt otroligs
I följden häraf: var, att i stället att båda förläg-
garena hade väntat sig förlust på denna roman,
så blef hela upplagan deraf uti Läse-bibliothe-
ket, med undantag af några få till afligsnart
landsorter skickade exemplar, inom få månader ut-
såld, och efter hvad vi hört berättas, skall för-
hållandet med upplagan i Kabinets-bibliotheket
vera alldeles eller nära detsamma, medan änn
ett tillräckligt förråd finnes qvar ef Bulwers öf
riga romaner , af hvilka upplagan likväl ickt
; utgjort stort mer än hälften. Rienzi har likvä
licke af critici blifvit ansedd som den bästa a
Eulwers skrifter , och följakt igen måste mar
antaga, att den ifrågavarande täflen mellan tven:
ne förläggare här var den egentliga orsaken til
a den lifligare afsättningen, naturligtvis med vil
L XT
rt RAD
j
.
Många förslag hafva varit å bane, att:
Bossange,