rakter och lefnadssätt. (Fortsättning följer Y mm —! —L— LL Uti den nyligen sammantradda Fransyska UDeputeradeKammaren förekommer troligen iblana annat en rättsfråga, hvars behanöling, 1 anseeade till ämnets beskaffenhet, bör interessera alla nationer, nemligen om den htterära äganderätten, eller författares och deras rätts innehafvares uteslutande förlagsrätt till böcker och skrifter. Denna förlagsrätt går, såsom bekant är, här i Sverige oinskränkt i arf till sednaste ef terkommande; men detta är också, så vidt vi kunna erfara, det enda land hvarest sådant äger rum. Öfverallt annorstädes har lagstiftningen antagit att, sedan författaren under sin lifsud, och hans arfvingar vissa år derefter, fått njuta till godo inkomsterze af författare-rätten, anses hvarje litterärt arbete för nationens egendom, och hvem som helst kan då aftrycka detsamma. Denna tanke är onekligen både vacker och länder till stor fördel för allmänheten, emedan aila de skrifter, hvilka fortlefvå längst i folkets högkomst, och utgöra den skatt af snille och Järdem, som under tidernas lopp samlas, genom en sådan gemensam rättighet alltid blifva tillgängliga för billigt pris, då det deremot här i Sverige, hvarest äganderäiten fortgår oinskränkt, helt och hållet beror af författarens arfvingars, elier enskilda förläggares, nyck eller interesse, att helt och hållet förbjuda hvar och en annen att trycka ett sådant arbete, vore det än 100 år gammalt. Emellertid har den anmärkningen blifvit gjord i Frankrike, att förlåggarerättens totala upphörande efter 20 å 30 år, innebär lika mycken orättvisa å ena sidan mot författarens rält, som ett ständigt fortgående af denna rättighet å den andra skulle blifva mot allmänheten, emedan erfsreuheten konstaterat, att de flssta skrifter, som blifvit verkligen nationella och cirkulerat i en stor mäugd upplagor, sällan eller aldrig hunnit så vidsträckt utbreda sig, förrän låcgt efter förf:s död, eller så lärge någon förlagsrått fortfarit. medla emellan de tvenne motsatta principerna; bland hvilka ett, som nyligen blifvit gjoriåt af den Parisiske bokhandlaren Hector upptages reed mycket bifall uti de Fransyska bladen. — Bossange föreslår nemligen, att den egentlige författareeller förlagsrätten till böcker och skriiter icke skulle få räcka mer än 10 år ifrån deras första utgifvande; waen att efter I densa tid hvar och en, som afirycker en upplaga , — hvilket skulle vara en hvar tillåtet — borde erlägga en afgift till författaren eller dess rätts innehafvare af 10 procent utaf vpplsgans I produktionskostnad, hvarvid åtskilliga kontrolier, till förekommande af svekfulla uppgifter, föreslås. Bossange har vid vetta förslag bifvgat en kalkyl, som visar att om La Fontaine (taI blernes författare, icke romanskrifvaren) fått njuta fördelen af en sådan afgift, så hade han, om han lefvat, eller hans familj, i detta ögonblick varit rikare ån den förmögnaste banquiren 1 Paris, och Voltaires och Rousseaus slagt skulle hafva samlat omätliga fortuner. Det är redan i sig sjelf ett märkligt och inI tressant fa ctum , hvad Bossange har framdragit och med exempel bevisat, att de fleste forfattares arbeten först kommit rigtigt i vogue, eller börjat finna sin lifligaste afsättning, då flere förläggare täflat om der2s utgifvande, så att denna täflan nästan lika mycket synes vara en orsak till, som en följd af en lifligare efterfrågan. Ett verkligen frappant exempel på samma förhållande hafva vi nyligen sett äfven hos oss. I Sistlidne höst råkade neml. utvifvaren af Läsebiblioiheket och utgifvaren af Ksbinetts-bibliotheket i kollision om en ödfversättning af BulI wers roman, Rienzi eller den siste Tribunen, hvilket är bekant af en skriftvexlirg i tidningarIne. Den besynnerliga och snart sagdt otroligs I följden häraf: var, att i stället att båda förläggarena hade väntat sig förlust på denna roman, så blef hela upplagan deraf uti Läse-bibliotheket, med undantag af några få till afligsnart landsorter skickade exemplar, inom få månader utsåld, och efter hvad vi hört berättas, skall förhållandet med upplagan i Kabinets-bibliotheket vera alldeles eller nära detsamma, medan änn ett tillräckligt förråd finnes qvar ef Bulwers öf riga romaner , af hvilka upplagan likväl ickt ; utgjort stort mer än hälften. Rienzi har likvä licke af critici blifvit ansedd som den bästa a Eulwers skrifter , och följakt igen måste mar antaga, att den ifrågavarande täflen mellan tven: ne förläggare här var den egentliga orsaken til a den lifligare afsättningen, naturligtvis med vil L XT rt RAD j . Många förslag hafva varit å bane, att: Bossange,