all DatllUlchH Uv Uv oo MELAMM säkrast och längst att sälja sina zaturprodukter i den form som de mest åtgå och relatift bäst betalas! ingen ting hjelper; skälen upptagas icke, kalkylerne vederläggas icke. Uti England hafva de prohibitiva idderne äfven haft sin gyllene period. — Det var en tid, om vi ej missminna oss, vid de hårdaste urbota straff förbjudet, att derifrån utföra finare blyerts, annat än i form af blyertspennor, äfvensom porcellainsoch eldfast lera, samt stenkol, utom mycket aunat. Nu får allt detta, till en del alldeles tuilfritt, utföras, och verkan deraf har varit — fördubblingen af Englands skepps fart. De, som taga vårt mesta jern, äro ännu Engelsmännen och Amerikanerne. De sednare hafva malmförråder, men arbeta dem ännu föga, emedan de icke finna sin räkning dervid; och de vilja, som man vet, icke gerna beqväma sig att i statsekonomien erkänna den grundsatsen, att man i näringar bör förlora af patriotism. Engelsmännen tillverka ofantligt mycket mera jern än Vi, och det af malmer, ! som öfverhufvud icke gifva hälften så storj afkastning som våra. Imedlertid upparbeta de; sina tillverkningsmethoder och skola en gävg! lyckas att nästan fullkomligt — umbära vårt jen. En temligen gifven sak är deremot, att de aldrig skulle arbeta sina usla malmer, om en möjlighet funnes att få andra, och att de, i sådant fall, aldrig skulle påtänka att göra sig oberoende och kunna umbära oss. De komma att bero af oss, om deras fabrikation hvilar å våra råämnen, och kunna icke lösgöra sig från detta beroende, så länge förhållardet är sådant. Denna sats synes verkligen vara så enkel, att äfven den ifrigaste patriot? kan fatta den. i Vill ni då förstöra hela vår jernförädling? så frågar en dylik patriot oss. — Visst-icke; vi vilja bloit bereda möjligheten af en pröfning, hwilketdera är det fördelaktigaste. Är. vår jernförådlipg af den beskaffenhet, att den; kostar oss mindre, än den kostar i England, j så köpa Engelsmännen naturligtvis icke malm : eller tackjerr, utan stångjern härifrån. Är förhåliandet motsatt. d. v. s. kostar förädlingen! af jernet här så mycket, att vi icke kunna? sälja alla tre sorterna till samma pris 2 proportion, då köpa Engelsmännen det, som kostar minst; men i fal det icke fås, vänja de sig småningom alt köpa intetdera. Men vi gå ändock icke ens så långt, att vi önska fullkomligt jemmlik lätthet för vtlåndningen att få vårt jern i alla dess grader af beredning. Förädlingen må gerna gynnas, bloit det icke sker med absoluta förbud; den må uppmuntras genom större fördelar vid afsättrivgen, mea icke genom uteslutande rättighet ait framträda på verldsmarknaden. I allmänhet torde det vara en ovedersäglig princip, att alla ett lands produkter böra få afsättas, men att afsättningen bör uppmuntrss olika efter olika grader af förädling; ty denna bör fremlockas, icke framtvingas. Vi tro, att tackjernet och sjelfva malmen bör få säljas till främlingen, men att det bör vara underkastadt större svårigheter. Om tt. ex. finsmidet och dea till vyttjande fullt fardiga jerntillverkningen finge utföras mot ingen afgilt, borde tackjernet draga en högre utförseltull och malmen ännu mera, men ingendera så, att dess idkare behöfde bero endast af den inhemska konsum tionen. Detta torde vara tillräckligt; och är det icke tillräckligt, så bjelper ingenting, icke ens det gamla engelska systemet med utförselremier för färdig manufaktur; man minskar blott möjligheten för staten ait vinna på något, genom ett envist bemödande att framtvinga vinsten på det sätt, man fått i sitt hufvud att anse för det bästa. En annan sak synes fallkomligt säker: bringas icke malmen i någorlunda pris (hvilket åter sker endast genom en större afsättniog och frihet att sälja till flera köpare), så uppstår aldrig något företag till dess framskaffande. Detta snåste, såsom vi sagt, ske i stort och bär sig icke, om icke malmpriserne blifva temligea uppmuntrande och åtgången flerfaldig! större, ån hvad Sverge kan förvandla i stång jern. Hvad nationalvinst skall ligga deruti, att ingen skall komma åt de ofantliga förråden a förträfflig jerD malm, blott på det icke främlingen må komma åt dem, detta kunna vi icke inse, Öf verallt har man begynt lossa dessa gamla ban. den på förytting af råämnen. Vi hafva nyss anfört exempel härpå från Englend, och En: selsmånrnen tro sig icke äfventvra sin ofantlig: