begå den inkonseqvens, att förneka sin eger mening, och utan alla motiver öfverändakast: ett förut fattadt beslut. Förklaringsgrunden torde imedlertid få sökas i det förhållande, att de Plenum, der detta skedde, hölls den 6 September, således den tid, då koleran som värs rasade i Stockholm, då alltför få af Ståndens ledamöter vanligen voro uppe, och då händelsen lårer så fogat, att den fraktion af Ståndet, hvars mening Hr Wijk uttryckte, för dagen utgjorde pluraliteten. Betraktar man det faktiska af saken, så finner man likväl, att tvemne Stånd, Adel och Prester, således just de, der Regeringens inflytande mest förmår göra sig gällande, och der förslaget således bordt kunna amses möta mesta motståndet, i händelse man borde antaga, at! regeringen ogillade det, att, säger jag, dessa Stånd bifallit förslaget; att Borgareståndets verk liga majoritet äfven gjort det, genom sin återremiss af det första betänkandet; att Bondeståndet, inom hvars sfer dylika frågors bedömande väl icke ratteligen kan anses höra, genom detta första Betänkandes antagande, likväl hyllat feibetsprincipen, ehuru dess pluralitet icke uppfattade frågans rätta beskaffenhet, och således ej ansåg nödigt att frångå sitt första beslut; men att, ehuru Ständerna således i sjelfva verket antagit idgen om teatrarnes frihet, förföll likväl saken, emedan två Ståad stannade emot två. Hade frågan varit af den beskaffenhet, att den skolat hänskjutas till förstärkt StatsUtskott, är det otvifvelaktigt, att den der blifvit antagen; men nu förföll hon, till följe af våra formers besynonerlighet, ehuru Rikets scepresentanter voro så allmänt ense derom, att de röster, som yttrade em motsatt tamka, knappt nog behöfva tagas i betraktande. Det enda, som återstod af hela frågan, blef förslaget om censuren. Detta förslag fanns, som man ser, icke i Utskottets första betänkande. Det tillkom i det andra, och förkastades då af Borgareståndet, Aillika med betänkandets alla öfriga punkter. Antaget af Adeln och Presterskapet, skulle det likväl förfallit, em icke Bondeståndet imstämt deri. Detta Stånd har således i närvarande fall, .ehuru visserligen med de bästa afsigter, och ett nit för fribeten i alla dess detaljer, som det vore orättvist att misskänna, likväl här tvenne gånger skadat henne, först genom qvarblifvande vid sitt äldre beslut om den inskränktare rättigheten till teatrars anläggning, och sedan genom sitt accederande till förslaget om censuren. Hade detta förslag varit fullständigt och innehållit några bestämda vilkor för granskningens utöfning, så hade ingenting varit att säga derom; men nu innehåller det i allmänna ordalag endast önskan om en censurs införande för enskilda teatrar, hvarigenom Ständerne sjelfva så ledes lemnat i regeringens händer en obegränsad jus vite et necis öfver dessa enskilda teatrar, under det de på sitt sätt sanktionerat hvad belst, som på den Kongl. Teatern kunde uppföras. Regeringens författning härom blef också lika obestämd, som Ständernas skrifvelse, emedan den blott i allmänaa termer uppdrager censuren åt Landshöfdinge embetena, hvilka derigenom konstitueras till litterära autoriteter. Om då styrelsen skulle vilja förqväfva den dramatiska litteraturen och konsten genom censurens användande emot dess alster, under det hon lät hvilka osedliga och förderfliga lärer som helst predikas från den Kongl. skådeplatsen, hafva således Ständerna genom sitt eget beslut öppnat herne vägen dertill, och om hon ej beträder den i hela sin juridiska vidd, får man derföre tacka dess egen rättskänsla och upplysning, icke något afseende på den kontrollerande myndighetens beslut. Det vore imedlertid orätt, att skrifva detta förhållande på räkningen af Ständeraas obskurantism eller illiberalitet. Dessa fel kunna ej med något skäl tillvitas dem; det är blott formernas olämplighet, som kunnat göra ett sådant resultat möjligt, ett resultat, som man med visshet kan säga ej skulle hafva uppkommit, i fall samma representantpersonal varit annorlunda organiserad. Nu till sakens andra sida, eller dess behandling hos styrelsen. (Fortsättning följer). IT anladning af en insänd artikel ; detta hlad