och tycka, att när Spaniorerne af sin nuvaran de drottaing-regentinna fått ett konstitutionsbeläte sig tillskuret, med aniydan, att detta vore den Gud, på hvilken de borde tro, hade de kunnat tills vidare vara belåtna dermed, förståndigt och anständigt efterhand införa modifikationer deri, och sålunda med tiden bereda sig en statsform efter sitt sinn2, hvaremot det våldsamma införandet af den ena författningen, i stället för den andra, synes dem, om icke rent af ett brottsligt öfverdåd, likväl en onyttig innovationslystnad. Vi vilja icke tvista med någon af dessa åsigters anhängare; vi vilja till och med för ett ögonblick gå in på deras fromma tanka, som älska den småförnuftiga friheten af gunst och nåd, som nöja sig med ett drägligt förtryck och drägliga missbruk; det återstår då likväl frågan: var Spanien i den belägenhet, att det ens kunde fiona sig belåtet med sitt dittills varande tillstånd ? Den blodiga despotismen, detta medeltids barbari, som yttrade sig i bilans välde, i godtyckets sansiösa lagstiftning, i tankans förqväfvande, i folkets nedsaitning till rangen af en tvåfotad buskapshjord, detta styrelse-system har ej mer några anhängare, eller åtminstone inga, som våga offentligen yttra sin predelektion derför. Man måste, om icke af öfvertygelse, likväl af nödvändig aktning mot tiden, medgifva, att menniskan, äfven under den legitima herskarespiran, har qvar några mennisko-rättigheter; att till dessa höra den materiella förkofran, således möjligheten af industri, handel, följaktligen af personlig och egendomssäkerhet; rättigi! heten att samla kunskaper, att bilda sig till ett: förnuftigt väsen, att lyfta sig så mycket öfver: djurets krets, som åtminstone behöfs, för att afgifva hyfsade och eleganta sällskapsmenniskor och dugliga statstjenare. Man medger till och med, att det ting, som kallas stat, som den fördömliga liberalismen anser för ett aggregat af statsborgrarnes vilja, önskningar och intressen,! men som legitimiteten anser för en egendom, : tillhörig statschefen, man medger, att detta ting! äfven har sina reqvisita, såsom inre kraft och ! yttre värdighet, förmåga att upprätthålla lagarna, att disponera öfver landets tillgångar, att äga flottor och armdeer att kommendera, kredit hos landsmän och främlingar, anseende hos ut ländska makter o. s. v. Ågde Spanien under sednare tider allt detta, eller ens någon del deraf? Vi lära icke behöfva erinra dem af våra läsare, som det minsta följt med händelserna under de sednare åren, att sådant icke var fallet; att Ferdinand väl kunde upphäfva folkets makt, när han upphäfde dess frihet, men att han derföre icke kunde gifva sig sjelf någon; att han uttömde landets få tillgångar i ett krig med kolonierna, som han ej kunde besegra och ej hade förstånd nog att erkänna; att rikets örlogsflotta var reducerad till noll; att dess armå blott existerade till namnet, emedan den led brist på allt; satt han ej kunde betala sina embetsmän; att han ej hade kredit för en piaster utom sitt land, och föga mer inom det; att all handel och rörelse befunno sig i den fullkomligaste stagnation; att landsvägarne voro uppfyllda med röfvare och gränserne af smyghandlare; att konungen beherskades af presterskapet i alla mil, der det vårdade sig utöfva något välde, och af sin kamarilla, der det lemnade henne fria händer, samt att de enda, hvaröfver konungen kunde befalla, bödlarne, icke ens lydde hans vilja, annat än när hon riktades emot försvararena af hans thron och folkets frihet. Det var denna sakernas ställning, som åtskilliga af Spaniens innevånare voro dristige nog, latt icke anse för den aldrabästa belägenhet, hvari en stat kan befinna sig, samt att deri önska nåI gon förändring, hvilket föranledde revolutionen jår 1820 och de mindre uppresmngsförsök, som I både förut och sedermera egde rum. Dessa anI såges revolutionära och straffbara, emedan de lutgingo från folket. Vi skola också icke försöIka att yttra ett ord till deras försvar, ty domen öfver dem är redan på förhand afkunnad, enlligt legitimisternes lagbok. Det ofvannämnda tillstånd, hvari Spanien befana sig, var ett reI sultat af Ferdinands maktfullkomlighet, hvilanI de på nämnde lagbok, och således förträffligt. Detta antaga vi som gifvet, emedan vi icke sätIta legitimisternes och deras sakförares ofelbarhet Ji fråga. Men nu hade Ferdinand, till följe af samma maktfullkomlighet, enligt hvilken han år 11814 upphäfde Cortess konstitution, såsom en