och tycka, att när Spaniorerne af sin nuvaran
de drottaing-regentinna fått ett konstitutions-
beläte sig tillskuret, med aniydan, att detta vore
den Gud, på hvilken de borde tro, hade de
kunnat tills vidare vara belåtna dermed, för-
ståndigt och anständigt efterhand införa modi-
fikationer deri, och sålunda med tiden bereda
sig en statsform efter sitt sinn2, hvaremot det
våldsamma införandet af den ena författningen, i
stället för den andra, synes dem, om icke rent
af ett brottsligt öfverdåd, likväl en onyttig inno-
vationslystnad.
Vi vilja icke tvista med någon af dessa å-
sigters anhängare; vi vilja till och med för ett
ögonblick gå in på deras fromma tanka, som
älska den småförnuftiga friheten af gunst och
nåd, som nöja sig med ett drägligt förtryck och
drägliga missbruk; det återstår då likväl frågan:
var Spanien i den belägenhet, att det ens kun-
de fiona sig belåtet med sitt dittills varande till-
stånd ?
Den blodiga despotismen, detta medeltids
barbari, som yttrade sig i bilans välde, i god-
tyckets sansiösa lagstiftning, i tankans förqväf-
vande, i folkets nedsaitning till rangen af en
tvåfotad buskapshjord, detta styrelse-system har
ej mer några anhängare, eller åtminstone inga,
som våga offentligen yttra sin predelektion der-
för. Man måste, om icke af öfvertygelse, lik-
väl af nödvändig aktning mot tiden, medgifva,
att menniskan, äfven under den legitima herska-
respiran, har qvar några mennisko-rättigheter;
att till dessa höra den materiella förkofran, så-
ledes möjligheten af industri, handel, följaktli-
gen af personlig och egendomssäkerhet; rättig- i!
heten att samla kunskaper, att bilda sig till ett:
förnuftigt väsen, att lyfta sig så mycket öfver:
djurets krets, som åtminstone behöfs, för att
afgifva hyfsade och eleganta sällskapsmenniskor
och dugliga statstjenare. Man medger till och
med, att det ting, som kallas stat, som den för-
dömliga liberalismen anser för ett aggregat af
statsborgrarnes vilja, önskningar och intressen,!
men som legitimiteten anser för en egendom, :
tillhörig statschefen, man medger, att detta ting!
äfven har sina reqvisita, såsom inre kraft och !
yttre värdighet, förmåga att upprätthålla lagar-
na, att disponera öfver landets tillgångar, att
äga flottor och armdeer att kommendera, kredit
hos landsmän och främlingar, anseende hos ut
ländska makter o. s. v. Ågde Spanien under
sednare tider allt detta, eller ens någon del
deraf? Vi lära icke behöfva erinra dem af vå-
ra läsare, som det minsta följt med händelserna
under de sednare åren, att sådant icke var fallet;
att Ferdinand väl kunde upphäfva folkets makt,
när han upphäfde dess frihet, men att han der-
före icke kunde gifva sig sjelf någon; att han
uttömde landets få tillgångar i ett krig med ko-
lonierna, som han ej kunde besegra och ej ha-
de förstånd nog att erkänna; att rikets örlogs-
flotta var reducerad till noll; att dess armå blott
existerade till namnet, emedan den led brist på
allt; satt han ej kunde betala sina embetsmän;
att han ej hade kredit för en piaster utom sitt
land, och föga mer inom det; att all handel
och rörelse befunno sig i den fullkomligaste
stagnation; att landsvägarne voro uppfyllda med
röfvare och gränserne af smyghandlare; att ko-
nungen beherskades af presterskapet i alla mil,
der det vårdade sig utöfva något välde, och af
sin kamarilla, der det lemnade henne fria hän-
der, samt att de enda, hvaröfver konungen
kunde befalla, bödlarne, icke ens lydde hans
vilja, annat än när hon riktades emot försvara-
rena af hans thron och folkets frihet.
Det var denna sakernas ställning, som åtskil-
liga af Spaniens innevånare voro dristige nog,
latt icke anse för den aldrabästa belägenhet, hvari
en stat kan befinna sig, samt att deri önska nå-
I gon förändring, hvilket föranledde revolutionen
jår 1820 och de mindre uppresmngsförsök, som
I både förut och sedermera egde rum. Dessa an-
I såges revolutionära och straffbara, emedan de
lutgingo från folket. Vi skola också icke försö-
Ika att yttra ett ord till deras försvar, ty domen
öfver dem är redan på förhand afkunnad, en-
lligt legitimisternes lagbok. Det ofvannämnda
tillstånd, hvari Spanien befana sig, var ett re-
I sultat af Ferdinands maktfullkomlighet, hvilan-
I de på nämnde lagbok, och således förträffligt.
Detta antaga vi som gifvet, emedan vi icke sät-
Ita legitimisternes och deras sakförares ofelbarhet
Ji fråga. Men nu hade Ferdinand, till följe af
samma maktfullkomlighet, enligt hvilken han år
11814 upphäfde Cortess konstitution, såsom en