folk kan sjunka i politiskt afseende, utan att upphöra att vara till. Frågan vore dessutom blott att konirollera, de: medlen icke användes till andra ändamål, än dem, för hvilka de voro beviljade. Riddervold yttrade sig å nyo, i syfining att ställa till rätta det missförstånd han ansåg lätt kunna väckas af denna debatt, och föreställde Thinget faran af den späsning, som sålunda kunde uppkomma med riksdagen i Sverge. Norge kunde, om man så fortfor, abandonneras af Sverige; åtminstone skulle Taleren, om han vore Svensk riksdagsman, yttra sig i den andan. — Mielm ansåg deremot, att ingen borde låta bestämma sig af sådana skrämskott. Man skulle snarare uti den siste talaren höra en Svensk man på Svensk riksdag, än Norsk man på Norskt storthing. Visserligen hade hotelser om Norges abandonnering i dess diplomatiska angelägenheter blifvit framställda äfven på Svenska riksdagar, men uti en sådan abandonnering såg talaren verkligen iatet ondt, hvilket också hade föranledt konom att på 1833 års Sterthirg yttra, att om Sverige icke vore nöjdt med det anslag Norge för ifrågavarande ändamål beviljade, så kunde det gerna undandraga sig att fullgöra: en sak, som det hade helt och hållet af egen drift och utan anmodan från Norges sida åtagit sig. Följden af ett sådant undandragande blefve ingenting annat än just hvad Norrmännen önskade, eller att de fingo besörja sin diplomati sjelfve. Gemensama öfverläggningar mellan Norska och Svenska autoriteter och gemensam verksamhet till ett gemensamt mil skulle i alla fall icke uteblifva, så länge man på båda sider hyste välvilja för föreningen. Härefier uppsted den förutomnämnda tvisten emellan Hielm och Presidenten, i anledning af den sednares föreställring till Hielm, att han yttrat sig opassande, och några andra talares på stående, att Hielm genom sina yttranden hade förnärmat Riddervold. Detta ledde likväl icke till något annat resultat än en ny tvist vid protokolls justeringen och ett vidlyftigt anförande af Hielm, ved närmare utveckling af hans åsigter, men hvilket utrymmet i dag icke tillåter oss att intaga, i anseende till de Tyska och Fransyska posternas vidlyftighet.