Jörotryjver fjatst o-— VC dermed nog: — x x r JULHELGEN. Ehuru man stundom sett exempel, att äfven persomer, som yttrat motvilja mot förändringar i riksgagneligt hänseende, under åberepande att förderfligt nyhetsbegär hos andra, likväl villigt egnat sitt biträde till afskaffande och förmedlande af gamla oskadliga bruk, anseende sig derigenom hafva gjort nog för tidens fordringar, är det oss dock ej veterligt, att någon ifrat för afskaffandet af julens oskyldiga nöjen, hvilka leda sin häfd från den uräldsta forntiden och genom föreningen med en storhögtid inom Christna kyrkan erhållit en helgad betydelse. Iden af Julens festlighet är äfven så skön och i så rikt mått talande till menniskokhjertat, att den trivialaste hvardags-menniska måste deraf fattas, i fall ham för sådant gör sig reda. När den yttre naturen, som minst talar till våra sinnen, samt kölden och mörkret göra sig mägtigast gällande omkring våra boningar, då framträder -menniskan som mest i motsats mot de bistra omgifningarne, och egnar sig hänryckt åt glädjen och åt en betydelserik andakt. På ett enklare sätt kan hon ej -ådagalägga, att hennes varelse innebär krafter, som äro högre, än den blinda naturens. : Julen är i synnerhet familjelifvets högtid. Julaftonen samlas anhörige från spridda håll till familjkretsarne, och frånder och vänner lefva nu under en glättig och njutningsrik följd af dagar på ett sannare och mera menskligt sätt för hvarandra, och man njuter tillsammans förstlingen af årets goda, hvilket den torfige äfven i sin mån för denna glada tidpunkt sckt för sig anskaffa. Arbetaren gör ett afbrott i sina tunga mödor: och han återgår till dem vid årets slut, lifvad af det hopp, att samma fest med dess vederqvickelser efter ett år åter skall inträffa. I de rikaste kretsar förekommer en större mångfalld af nöjen, men glädjen, såvida den bestämmes af för alla lika, gemensamma bruk, är till sin betydelse densamma, och denna är en lemning från en aflägsen forntid. Vi föreställe oss, att en kort berättelse om julhögtidens upphof ej skall sakna intresse. Grekiska historieskrifvaren Procopius, som lefde 1 6:te seklet, är den förste, som lemnat en dunkel berättelse om julens firande i Norden, Han säger sig veta, att ytterst i Norden finnes en stor ö vid namn Thule, der den förunderliga händelse hvarje år inträffar, att vid sommarsolståndet solen på 40 dygn icke går ner, utan råder en beständig dag, men vid vintersolståndet är på lika många dygn icke synlig, utar rådee en beständig natt. Under den långa natten räknar folket dygnen efter månans lopp; men, då de lefvat 25 dagar i mörkret, pläga de efier gammalt bruk skicka på de högsta bergen spejare, hvilka, så snart de från höjderna märka solen, förkunna det för de längre ned boende, hvarpå desse glade, ehuru Zmnu i mörkret, göra gästabud; och är deita den största högtid hos Thules invånare. Då det är afgjordt, att med Procopii Thule förstås Skandinavien, på hvars nordligaste del åtminstone; ofvannämnde naturhändelse fullt ut verkligen inträffar ), så kan man i denna allmänna högtid, hvarmed Thuleboarne firade 50lens återkomst, ej heller misskänpa den gamla nordiska julen, som är mycket äldre än Christendomens införande, och hvars hedniska betydelse uttryckte glädjen öfver det med vexande dagar återvändande ljuset. Norske konungen Håkan Adelstensfostre, som lefde i 10:de seklet och var den förste Christne konung i Norden, förordnade först, att denna hedniska jul skulle firas på samma tid, som de Christnas eller Christi födelsehögtid, hvilken i 5:te seklet blifvit bestämd att firas på d.,25 De) Vid. Wardöehus, den nordligaste belägna fästning i Norge, är ständig dag från den 21 Maj till den 21 Juli, samt ständig natt från medlet af November till slutet: af Januwari. — Vid Torneå är längsta dagen om året 21 och en half timme, och kortaste JTI s MM ÅK sn LäIfg arA