Jörotryjver fjatst o-— VC dermed nog: —
x x
r
JULHELGEN.
Ehuru man stundom sett exempel, att äfven
persomer, som yttrat motvilja mot förändringar
i riksgagneligt hänseende, under åberepande att
förderfligt nyhetsbegär hos andra, likväl villigt
egnat sitt biträde till afskaffande och förmed-
lande af gamla oskadliga bruk, anseende sig
derigenom hafva gjort nog för tidens fordringar,
är det oss dock ej veterligt, att någon ifrat för
afskaffandet af julens oskyldiga nöjen, hvilka
leda sin häfd från den uräldsta forntiden och
genom föreningen med en storhögtid inom
Christna kyrkan erhållit en helgad betydelse.
Iden af Julens festlighet är äfven så skön och
i så rikt mått talande till menniskokhjertat, att
den trivialaste hvardags-menniska måste deraf
fattas, i fall ham för sådant gör sig reda. - När
den yttre naturen, som minst talar till våra sin-
nen, samt kölden och mörkret göra sig mäg-
tigast gällande omkring våra boningar, då fram-
träder -menniskan som mest i motsats mot de
bistra omgifningarne, och egnar sig hänryckt
åt glädjen och åt en betydelserik andakt. På
ett enklare sätt kan hon ej -ådagalägga, att
hennes varelse innebär krafter, som äro högre,
än den blinda naturens. : Julen är i synnerhet
familjelifvets högtid. Julaftonen samlas anhö-
rige från spridda håll till familjkretsarne, och
frånder och vänner lefva nu under en glättig
och njutningsrik följd af dagar på ett sannare
och mera menskligt sätt för hvarandra, och
man njuter tillsammans förstlingen af årets
goda, hvilket den torfige äfven i sin mån för
denna glada tidpunkt sckt för sig anskaffa.
Arbetaren gör ett afbrott i sina tunga mödor:
och han återgår till dem vid årets slut, lifvad
af det hopp, att samma fest med dess veder-
qvickelser efter ett år åter skall inträffa. I de
rikaste kretsar förekommer en större mångfalld
af nöjen, men glädjen, såvida den bestämmes
af för alla lika, gemensamma bruk, är till sin
betydelse densamma, och denna är en lemning
från en aflägsen forntid. Vi föreställe oss, att
en kort berättelse om julhögtidens upphof ej
skall sakna intresse.
Grekiska historieskrifvaren Procopius, som
lefde 1 6:te seklet, är den förste, som lemnat
en dunkel berättelse om julens firande i Nor-
den, Han säger sig veta, att ytterst i Norden
finnes en stor ö vid namn Thule, der den för-
underliga händelse hvarje år inträffar, att vid
sommarsolståndet solen på 40 dygn icke går
ner, utan råder en beständig dag, men vid
vintersolståndet är på lika många dygn icke
synlig, utar rådee en beständig natt. Under
den långa natten räknar folket dygnen efter
månans lopp; men, då de lefvat 25 dagar i
mörkret, pläga de efier gammalt bruk skicka
på de högsta bergen spejare, hvilka, så snart
de från höjderna märka solen, förkunna det
för de längre ned boende, hvarpå desse glade,
ehuru Zmnu i mörkret, göra gästabud; och är
deita den största högtid hos Thules invånare.
Då det är afgjordt, att med Procopii Thule
förstås Skandinavien, på hvars nordligaste del
åtminstone; ofvannämnde naturhändelse fullt ut
verkligen inträffar ), så kan man i denna all-
männa högtid, hvarmed Thuleboarne firade 50-
lens återkomst, ej heller misskänpa den gamla
nordiska julen, som är mycket äldre än Chri-
stendomens införande, och hvars hedniska be-
tydelse uttryckte glädjen öfver det med vexan-
de dagar återvändande ljuset. Norske konun-
gen Håkan Adelstensfostre, som lefde i 10:de
seklet och var den förste Christne konung i
Norden, förordnade först, att denna hedniska
jul skulle firas på samma tid, som de Christ-
nas eller Christi födelsehögtid, hvilken i 5:te
seklet blifvit bestämd att firas på d.,25 De-
) Vid. Wardöehus, den nordligaste belägna
fästning i Norge, är ständig dag från den
21 Maj till den 21 Juli, samt ständig natt
från medlet af - November till slutet: af Ja-
nuwari. — Vid Torneå är längsta dagen om
året 21 och en half timme, och kortaste
JTI s MM ÅK sn LäIfg arA