skulle besvaras, blifvit upptaget eller vidrört; usan har Hr S., fastän väl vetande med sig att han och ingen annan är i denna sak dem utan skäl och bevis argt anfallande, sökt sjelf spela rolea af anfallen samt derunder ånyo tillitat det förut kända förrådet af fraser i förening, med falska uppgiher och påståenden, hvilka vapen, med någon skicklighet behandlade, ej taga sig så illa ut t. ex. i Svenska Minerva, i synnerhet då politiska ämnen aller de Spanska, Portugisiska och Norska sakerna der afhandlas, men obhjelpligt lemna sin man i sticket uti sådane rentaf praktiska ämnen, som det här ifrågavarande, hvarest förslagsmakeriet ej bjelper, utan man antingen måste strängt hålla sig vid saken, eller ock gifva den totalt förlorad, såsom Ar 5. synes höra göra med sin om 15 år tillämnade omstörtning af författningarne angående jernhandteringen, i fall nemligen, såsom all anledning är att hoppas, Bergskollegii Regleringsförslag, hvilket är beräknadt på verkställighet nu genast , inom en eller annan månad skulle af Kongl. Maj:st antagas. Uti Herr S. sednare artikel citeras det falskt, som skulle det hafva hlifvit af undertecknad yttradt, att man icte kunnat utfinna för eller mot hvem eller hvilka författaren (Herr S.) skrifvit; så är icke förhållandet — det ifrågasättes blott, em det varit för eller icke snärare emot näringsfriheten i jernhandterin? gen som Hr 5. trädt i harnesk; och sådant af det skäl, att näringsfriheten i sanning har mer att frukta af sådane sina, möjligtvis af pur välmening exalterade, vänner som :; Herr S. synes vara, än af sina egentliga fiender, hvilka nu för tiden e järo så farliga. Till följe af denna enkla upplysning förfaller sålunda allt hvad Herr 5. oredigt tänkt och utan. sammanhang skrifvit om innehållet af Aftonbladsartikeln i denna del. Artikelförfattaren Herr S. har vidare förmält, att han allenast i en punkt velat bedöma Bergskollegii förslag; och ett sådant bedömande skul-: le då bestå deri, att de icke förmått höja sin blick öfver närmaste framtid, samt, att Kollegium föröfrigt ej haft afseende på landet utan j egentligen blott på Bruken, och ändå allenast på de Bruk, som ligga utom Bergslag. Huru hänger väl detta tillbopa? kan man med skäl fråga; — Bergskollegium har ju för all framzgid tillstyrkt fri och! oinskränkt smidesrätt wid Bruken såväl inom söm utom Bergslag, och derå skall ju landets industriella utveckling i framtiden nödvändigt vinna? Åja! svarar härpå Herr 5.5; men hvad betyder sådant;Bergskollegii förslag innefattar ändå ingenting stort i sin väg, utan blott detaljlappningar! Det har icke afseende på landet eller den närmaste framtiden; det afser endast ögonblickets trängande behof. Sådant der ordnande af detaljer, hvarmed Bergskollegium befattat sig, vär likväl smått och ännu smärre inom det Jilla! e. c, — — Men läsaren måste, lika med insändaren, ledas vid de hopade, sig sjelfva emotsägade ingenting bevisande stora orden och fraserne i den lilla här ifrågavarande artikeln, efter hvars genomläsning man jemnt vet lika mycket om beskaffenheten af eller sättet att tillvägabringa förbättringar uti Bergskollegii förslag till Smidesstadgan, som innan ens N:o 136 af Svenska Minerva för år 1836 hade utkommit ech den store okände låtit sitt ljus lysa för landet. Ensidigt var det, är och förblifver, att, när man, såsom Herr 5., träder upp att granska eiler bedöma, då blott vilja bedöma ?en punkt, samt att derom yttra sig så klent som Herr S. gjort det, nemligen blett förmedelst toma magtspråk, utan tecken till skäl eller bevis; men ännu bedröfligare var det i sanning, att såsom fel emot Bergskollegii åtgärd falskeligen föregifva, att de bruk, som ligga inom bergslag, ej skulle, enligt Bergskollegii förslag, fått tillgodonjuta lika förmåner som bruken utom bergslag, fastän det är uppenbart, att Bergskollegii förslag, som utgår och måste utgå från en allmän princip, verkligen tillägger alla bruk lika rättigheter, så vida som de för alla enahanda wilkoren för fri smidesrätts vinnande på ett eller annat sätt, i enlighet med 13 i förslaget, uppfyllas. Det fägnar för öfrigt insändaren af hjertat, att artikelförfattaren i Svenska Minerva beskedligt tagit tillgodo de, icke så många, men likväl till fulla Oussinet uppgående, beriktiganden It sak (facta) hvarmed? tan i N:o 74 och 75 af Aftonbladet blifvit undfägnad. — Måtte han deraf för framfiden varnas att