stren blefvo upphåfda, hade han lart kanna sin! nuvarande maka, då ännu nunna, och sedan bägge fattat en hjertlig böjelse för hvarandra, hade de beslutat att begifva sig till en aflägsen provins i Spanien, der nedsätta sig och ingå äktenskap. — På det sättet hade de kommit till Cordova och börjat en handel, som vunnit framgång, så att de kunde efterlemna sin son, på! hvars födelse lika lites som på föräldrarnes, i Cordova lagligen förrättade, äktenskap, minsta : fläck häftade, en betydlig förmögenhet. Denna bekännelse ökade den unge Gonzalez svårmodighet ännui mera. Snart fattade han det beslutet att för alltid lemna föräldrarnes hus, och derigenom undvika att göra den hemska spådomen lika sann, som zigenarens berättelse rörande det förflutna. Under förevändning, att företaga en resa till Frankrike och England, lät han rikligen förse sig med penningar af de i början motsträfvige föräldrarae, som ogerna sågo den älskade sonen, äfven endast på kort tid, afresa. Enslighet, och ej verldens buller, var det han sökte, och af hvilken han heppades återfå sitt så grymt störda inre luga. Han afvek snart ifrån den föregifna reseturen, bosatte sig i en vild bergstrakt inom Granada, och valde jagten till sim sysselsättning och tillika till sin näring. Endast sällan begaf han sig från sin hydda till en närbelägen stad, för att der sälja skinnen ! efter det fällda villebrådet, och deremot förse sig med krut och bly samt sina öfriga små lifsförnödenheter. — På dessx utvandringar träffade han som oftast en täck flicka; snart kände han, att hon skulle kunna förvandla hans ensliga boning till ett hemvist för glädje och trefnad; Ca; talina — så hette hon — samtyckte, och ett nytt angenämare lif öppnade sig för Gonzalez, som redan ansett sig död för alla gladare känslor och endast i dagliga böner för sina älskade föräldrar funnit vederqvickelse. — Likväl för-! mådde icke den älskade Catalina att helt och hållet förjaga sin Gonmzalez svårmodighet. Denna tog en annan riktning. Gonzalez kände sig! vid den höga beundran, ja dyrkan, som han ! hyste för Catalinas företräden, och den ringa tanke han hade om sig sjelf, snart intagen af den plågsamma föreställningen, att Catalina icke kunde älska honom, utan måste gifva andra företräde framför honom. Hela den spanska svartsjukans eld genomglödgade honom vid denna, ständigt återkommande tanke. Hans ädla hjerta tillät honom emedlertid icke, att genom vilda: utbrott af denna passion plåga sin trogna hustru, hvartill hon också icke gaf honom ringaste anledaing. Likasom han i hemlighet lemnat sina föräldrar, för att ieke emot sin vilja tillfoga dem något ondt, tänkte han på att äfven skilja sig från sin bustru, för att icke låta henne lida af den svartsjuka, hvars hela raseri hau slutit inom sig. j En dag i Oktober månad sisilidet år, innan Gonzalez annu hemkomrmit från jagten, anlände sent på aftonen tvenne främlingar, en! man och en qvinna, och anhöllo hos Catalina om herberge. Hvilket parti du än må tillhöra — sade de — GQCarlisternes eller Drottnin-: gens, så tag emot oss; vi hafva flytt från Cordova för Gomez vilda hopar, och irrande från! en ort till en annan ändtligen kommit hit. — Huru skulle Catalinas milda sinnelag kunnat: motsiå dessa böner. Hon beredde en gästfri måltid åt det vandrande paret, under hvilken: Catalina omtalte sin ?Gonzalez, hvars hemkomst hon i dag ej mera kunde påräkna (ty ofta höll jagten honom, flera dagar från hemmet), men hvilken, likasem hon, skulle glädja sig att hans hus kuuade tjena de trötta gästerna till hvila och skydd. Namnet Gonzalez upfyllde vår Don Gonzalez? föräldrar — ty dessa. voro flyktiegarne — med förnyad sorg, sedan de nu redan på flera år icke hört någonting om den ömt älskade sonen. De gjorde ingen hemlighet af.sin rörelse, och omnämnande sin förlorade son. Min Gonzalez skulle icke hafva lemmat sina föräldrar, — svarade Catalina — ännu dagligen beder han för dem. Så gaf det ena! ordet det andra, och de upplysmingar, hvilka) Catalina meddelade rörande sin Gonzalez, fördel snart till den upptäckten, att hennes man icke vore någon annan än den såsom förlorad ansedde sonen till det Llondirienska äkta paret. Ingenting kan öfverträffa Catalinas förtjusning vid denza upptäckt. Hon upplät sitt och sin Gonzalez eget läger åt de uttröttade gamle; sedan skyndade den fromma qvinnan för att i stjernormas åsyn Uppsända sin tacksägelse till den, som thronar öfver stjernehimmeln. — Emedlertid hade Gonzalez, tärd af em brinnande svartsjukas qval mer än nånsin, återkommit. Åmingeefall inträda. han Ii husets Lo eo enn