stren blefvo upphåfda, hade han lart kanna sin!
nuvarande maka, då ännu nunna, och sedan
bägge fattat en hjertlig böjelse för hvarandra,
hade de beslutat att begifva sig till en aflägsen
provins i Spanien, der nedsätta sig och ingå
äktenskap. — På det sättet hade de kommit till
Cordova och börjat en handel, som vunnit fram-
gång, så att de kunde efterlemna sin son, på!
hvars födelse lika lites som på föräldrarnes, i
Cordova lagligen förrättade, äktenskap, minsta :
fläck häftade, en betydlig förmögenhet. Denna
bekännelse ökade den unge Gonzalez svårmo-
dighet ännui mera. Snart fattade han det be-
slutet att för alltid lemna föräldrarnes hus, och
derigenom undvika att göra den hemska spå-
domen lika sann, som zigenarens berättelse rö-
rande det förflutna. - Under förevändning, att
företaga en resa till Frankrike och England, lät
han rikligen förse sig med penningar af de i
början motsträfvige föräldrarae, som ogerna så-
go den älskade sonen, äfven endast på kort tid,
afresa. Enslighet, och ej verldens buller, var det
han sökte, och af hvilken han heppades återfå
sitt så grymt störda inre luga. Han afvek snart
ifrån den föregifna reseturen, bosatte sig i en
vild bergstrakt inom Granada, och valde jagten
till sim sysselsättning och tillika till sin näring.
Endast sällan begaf han sig från sin hydda till
en närbelägen stad, för att der sälja skinnen !
efter det fällda villebrådet, och deremot förse
sig med krut och bly samt sina öfriga små lifs-
förnödenheter. — På dessx utvandringar träffade
han som oftast en täck flicka; snart kände han,
att hon skulle kunna förvandla hans ensliga bo-
ning till ett hemvist för glädje och trefnad; Ca- ;
talina — så hette hon — samtyckte, och ett
nytt angenämare lif öppnade sig för Gonzalez,
som redan ansett sig död för alla gladare käns-
lor och endast i dagliga böner för sina älskade
föräldrar funnit vederqvickelse. — Likväl för-!
mådde icke den älskade Catalina att helt och
hållet förjaga sin Gonmzalez svårmodighet. Den-
na tog en annan riktning. Gonzalez kände sig!
vid den höga beundran, ja dyrkan, som han !
hyste för Catalinas företräden, och den ringa
tanke han hade om sig sjelf, snart intagen af
den plågsamma föreställningen, att Catalina icke
kunde älska honom, utan måste gifva andra fö-
reträde framför honom. Hela den spanska svart-
sjukans eld genomglödgade honom vid denna,
ständigt återkommande tanke. Hans ädla hjerta
tillät honom emedlertid icke, att genom vilda:
utbrott af denna passion plåga sin trogna hu-
stru, hvartill hon också icke gaf honom ringa-
ste anledaing. Likasom han i hemlighet lem-
nat sina föräldrar, för att ieke emot sin vilja
tillfoga dem något ondt, tänkte han på att äf-
ven skilja sig från sin bustru, för att icke låta
henne lida af den svartsjuka, hvars hela raseri
hau slutit inom sig.
j
En dag i Oktober månad sisilidet år, innan
Gonzalez annu hemkomrmit från jagten, an-
lände sent på aftonen tvenne främlingar, en!
man och en qvinna, och anhöllo hos Catalina
om herberge. Hvilket parti du än må tillhö-
ra — sade de — GQCarlisternes eller Drottnin-:
gens, så tag emot oss; vi hafva flytt från Cor-
dova för Gomez vilda hopar, och irrande från!
en ort till en annan ändtligen kommit hit. —
Huru skulle Catalinas milda sinnelag kunnat:
motsiå dessa böner. Hon beredde en gästfri
måltid åt det vandrande paret, under hvilken:
Catalina omtalte sin ?Gonzalez, hvars hem-
komst hon i dag ej mera kunde påräkna (ty
ofta höll jagten honom, flera dagar från hem-
met), men hvilken, likasem hon, skulle glädja
sig att hans hus kuuade tjena de trötta gästerna
till hvila och skydd. Namnet Gonzalez up-
fyllde vår Don Gonzalez? föräldrar — ty dessa.
voro flyktiegarne — med förnyad sorg, sedan de
nu redan på flera år icke hört någonting om
den ömt älskade sonen. De gjorde ingen hem-
lighet af.sin rörelse, och omnämnande sin förlora-
de son. Min Gonzalez skulle icke hafva lem-
mat sina föräldrar, — svarade Catalina — ännu
dagligen beder han för dem. Så gaf det ena!
ordet det andra, och de upplysmingar, hvilka)
Catalina meddelade rörande sin Gonzalez, fördel
snart till den upptäckten, att hennes man icke
vore någon annan än den såsom förlorad an-
sedde sonen till det Llondirienska äkta paret.
Ingenting kan öfverträffa Catalinas förtjusning
vid denza upptäckt. Hon upplät sitt och sin
Gonzalez eget läger åt de uttröttade gamle; se-
dan skyndade den fromma qvinnan för att i
stjernormas åsyn Uppsända sin tacksägelse till
den, som thronar öfver stjernehimmeln. — E-
medlertid hade Gonzalez, tärd af em brinnande
svartsjukas qval mer än nånsin, återkommit. Å-
mingeefall inträda. han Ii husets Lo eo enn