Liter denna upplysning har otvitvelakugt den
enda plausibla grund för ett åtal i detta mål
bortfallit. Ty jag vågar tro, att svårligen nå-
gon skall finnas, som icke inser klenheten af
de raisonrementer — eller rättare motsatsen af
raisonnementer — dem Aktor uppställt, för
att ur den åtalade artikeln utleta brottslighet
emot sjelfva tryckfrihetslagen, från någon annan
synpunkt, än att osämja eller missnöje i för-
hållamderna till en främmande magt derigenom
skulle hafva uppstått. Jag anser mig dock bö-
ra egna några ord åt slutpåståendet, ty detta
bör vara den brännpunkt, hvari vederbörande
samlat hela sin styrka.
Aktor, för att bevisa, söker med mycken möda
bevisa ena sak, som icke behöfver bevisas, och flera
som icke kunna bevisas. Den första lyder så, att
det icke är tankan, utan dess allmängörande,
som kan vara brottsligt. Någonting dylikt har
jag anat, långt innan Hr Fredholm sade det.
Jag har nemligen trott mig begripa, att hvar-
ken jag eller någon annan skulle kunna påstå;
det en Aktor kan blifva ansvarig för en an-
nans, t. ex. HofKanslerns, tanka, blott deri-
genom att han fått veta den i förtroende eller
medelst en magnetisk procedur, utan först då,
när han offentligen framkommer dermed. Di-
stinktionen var således öfverflödig, och drab.
bar ingen annan än ett språkbruk. Aktor bade
kunnat spara sig em hel mängd ord, i fall han
med eftertanka genomläst min förklaring, hvil-
ken ingalunda innebär någonting så enfaldigt,
som att det skulle vara för tankar, hysta men
icke yttrade tankar, man ansvarade. Jag hop-
pas, att Hrr Jurymän skola bättre förstå min
förklaring, än Aktor, och finna den bindande.
På hela den vidlyft:ga tankeledningen om tid-
ningsutgifvares ansvarighet för andras opinioner,
hvilkas tillvaro de berätta såsom ett histo-
riskt faktum, vill jag icke kosta ett ord vi-
dare, utom i afseende på en enda Uten, i för-
bigående framkallad, strof, så lydande: den,
som utan bifogad vederläggning eller ogil-
lande anmärkning reproducerar deras (tid:
ningsskrifvares) artiklar, kläder sig ansvaret för
dessas innehåll c. Här hafva vi nu ett yt-
terligare prof på den väl kända vanan att för-
fara efter omständigheterna. Förr yrkades den
satsen, att ingen ogillande anmärkning borttog
det brottsliga i reproducerandet af en annan
författares uppgifter eller omdömen, och tidnin-
gar både indrogos och aktionerades för dylikt,
ehuru det reproducerade högtidligen förkla-
rades för falskt. Jag kon visserligen säga om
Aktar, såsom han säger om Dagbladsskrifvare, att
om han är en offentlig man (hvilket ban utan tvif-
vel är, så mycket en man kan vara), så är ham dock
icke en offentlig autoritet; och hvad han utlåter
sig i äntnet, skulle således kunna anses, såsom
vore det aldrig sagdt. Men hela verlden kän-
ner de goda källor, hvarur en aktor har att
hemta sina tankar , innan han offemthggör I
dem; och följaktligen äro de icke utan sin be-
tydelse. Man kan utan tvekan påstå, att ve-
derbörandes grundsatser på visst sätt framföras.
af honom, och att hvad han säger är såsom det
vore sagdt af en offentlig autoritet. Således
tilltror jag mig yttra, att, likasom fördragsam-
heten mot omdömen af nationer och regeringar
varierar efter omständigheterna, likaså bestäm-
ma dessa äfven principerna för tryckfrihetstole-.
rancen i allmänhet. I dag konvenerar det att
erkänna verkan af en reservation mot hvad som
berättas; i morgon konvenerar deticke. I dag
heter det: skrifj hvad ni behagar, om andra
länders institutroner, politik etc.; skona blott
de regerande personerna och deras höga famil-
jer. I morgon heter det: allt hos främmande
potentater är heligt, till och med principerne
för deras styrelse, följderne af deras organisa-
tion, historiska analogier — allt, till och med
polis.
Jag har mycket öfverlagt med mig sjelf, om
jag borde gå in i någon vidlyftig diskussion
med aktor om diverse allmönna satser. Han
tror icke på advokatur, emedan han anser
den för juridisk öfverbildning ; jag för min
del-har lågt begrepp derom, emedan den synes
mig vara juridisk underbildning. Sämst vo-
re, om hela det juridiska kunskapsförrådet be-
stode af inbillning. Hit kam räknas bemödan-
det att vilja göra osämja med främmande mak-
ter af omdömen om deras — polis Osämjan
är ett factum; och hvarje möjlighet att få ihop
lett dylikt factum hafva vederbörande i detta mål
I förebyggt genom der redan nämnda, officiella
Tupplysningen, att — ingen osämja ens varit i