Liter denna upplysning har otvitvelakugt den enda plausibla grund för ett åtal i detta mål bortfallit. Ty jag vågar tro, att svårligen någon skall finnas, som icke inser klenheten af de raisonrementer — eller rättare motsatsen af raisonnementer — dem Aktor uppställt, för att ur den åtalade artikeln utleta brottslighet emot sjelfva tryckfrihetslagen, från någon annan synpunkt, än att osämja eller missnöje i förhållamderna till en främmande magt derigenom skulle hafva uppstått. Jag anser mig dock böra egna några ord åt slutpåståendet, ty detta bör vara den brännpunkt, hvari vederbörande samlat hela sin styrka. Aktor, för att bevisa, söker med mycken möda bevisa ena sak, som icke behöfver bevisas, och flera som icke kunna bevisas. Den första lyder så, att det icke är tankan, utan dess allmängörande, som kan vara brottsligt. Någonting dylikt har jag anat, långt innan Hr Fredholm sade det. Jag har nemligen trott mig begripa, att hvarken jag eller någon annan skulle kunna påstå; det en Aktor kan blifva ansvarig för en annans, t. ex. HofKanslerns, tanka, blott derigenom att han fått veta den i förtroende eller medelst en magnetisk procedur, utan först då, när han offentligen framkommer dermed. Distinktionen var således öfverflödig, och drab. bar ingen annan än ett språkbruk. Aktor bade kunnat spara sig em hel mängd ord, i fall han med eftertanka genomläst min förklaring, hvilken ingalunda innebär någonting så enfaldigt, som att det skulle vara för tankar, hysta men icke yttrade tankar, man ansvarade. Jag hoppas, att Hrr Jurymän skola bättre förstå min förklaring, än Aktor, och finna den bindande. På hela den vidlyft:ga tankeledningen om tidningsutgifvares ansvarighet för andras opinioner, hvilkas tillvaro de berätta såsom ett historiskt faktum, vill jag icke kosta ett ord vidare, utom i afseende på en enda Uten, i förbigående framkallad, strof, så lydande: den, som utan bifogad vederläggning eller ogillande anmärkning reproducerar deras (tid: ningsskrifvares) artiklar, kläder sig ansvaret för dessas innehåll c. Här hafva vi nu ett ytterligare prof på den väl kända vanan att förfara efter omständigheterna. Förr yrkades den satsen, att ingen ogillande anmärkning borttog det brottsliga i reproducerandet af en annan författares uppgifter eller omdömen, och tidningar både indrogos och aktionerades för dylikt, ehuru det reproducerade högtidligen förklarades för falskt. Jag kon visserligen säga om Aktar, såsom han säger om Dagbladsskrifvare, att om han är en offentlig man (hvilket ban utan tvifvel är, så mycket en man kan vara), så är ham dock icke en offentlig autoritet; och hvad han utlåter sig i äntnet, skulle således kunna anses, såsom vore det aldrig sagdt. Men hela verlden känner de goda källor, hvarur en aktor har att hemta sina tankar , innan han offemthggör I dem; och följaktligen äro de icke utan sin betydelse. Man kan utan tvekan påstå, att vederbörandes grundsatser på visst sätt framföras. af honom, och att hvad han säger är såsom det vore sagdt af en offentlig autoritet. Således tilltror jag mig yttra, att, likasom fördragsamheten mot omdömen af nationer och regeringar varierar efter omständigheterna, likaså bestämma dessa äfven principerna för tryckfrihetstole-. rancen i allmänhet. I dag konvenerar det att erkänna verkan af en reservation mot hvad som berättas; i morgon konvenerar deticke. I dag heter det: skrifj hvad ni behagar, om andra länders institutroner, politik etc.; skona blott de regerande personerna och deras höga familjer. I morgon heter det: allt hos främmande potentater är heligt, till och med principerne för deras styrelse, följderne af deras organisation, historiska analogier — allt, till och med polis. Jag har mycket öfverlagt med mig sjelf, om jag borde gå in i någon vidlyftig diskussion med aktor om diverse allmönna satser. Han tror icke på advokatur, emedan han anser den för juridisk öfverbildning ; jag för min del-har lågt begrepp derom, emedan den synes mig vara juridisk underbildning. Sämst vore, om hela det juridiska kunskapsförrådet bestode af inbillning. Hit kam räknas bemödandet att vilja göra osämja med främmande makter af omdömen om deras — polis Osämjan är ett factum; och hvarje möjlighet att få ihop lett dylikt factum hafva vederbörande i detta mål I förebyggt genom der redan nämnda, officiella Tupplysningen, att — ingen osämja ens varit i