dess ansprak.
Denna rätt till samtidshistoria, om jag får
bruka detta ord, har också i många år blifvit
anlitad, till och med i Sverige. Att den icke
alltid blifvit begagnad till lof och beröm, utan
äfven till tadel, är sannot, Det skall kanske sma-
ka illa att påminna om, hvad i den vägen sig
tilldragit; men jag får bedja Åktor om ursäkt,
att jag ändock måste taga mig friheten att göra
det. Exempel konstituera visst icke lag; men
de äro dock ofta mycket interessanta. Genom erfa-
renhet om hvad sor vanligen allmänna omdömet
ansett kubna eller icke kunna passera opåtaldt, gör
man sig gerna ett omdöme om hvad man ock-
så verkligen kan eller icke kan yttra. De fle-
sta rättigheter hafva gjort sig gällande och fått
fast fot genom en sorts innötning, en snart sagdt
till lag upphöjd vana, en allmänna omdömets
sanktion, som aan icke vågat trotsa, ehuru ger-
na man än velat.
Dessa allmänna reflexioner vill jag för närva-
rande icke enskildt lämpa på något samhälle,
några autoriteter; de äro blott resultaternaaf de
iakttagelser, hvar och en kan göra, då han föl-
jer ytirandefrihetens öden hvar som helst. Det
är således icke att förmoda, det de skulle sak-
na tillämpning äfven i vårt fädernesland och på
dess tryckfrihet. i
I Stora Britannien föregår i närvarande stund
en stor och bitter strid, hvarunder blodiga till-
vitelser mot regering, lagstiftning, höga embets-
män — andliga och verldsliga — utösas och
länge alldeles opåtalt blifvit upprepade i våra
tidningar — tillmälen, mot hvilka allt, hvad i
den åtalade artikeln blifvit mig till last lagdt,
är småsaker, hvarom Hrr Jurymäa nogsamt kom-
mit i erfarenhet. Stora Briitannien är emeller-
tid en magt, med hvilken vi stå, eller åtmin-
stone torde böra stå, i ett vida intimare för-
hållande, ech af hvars vänskap vi hafva vida
större behof, än af allt hvad Italien och TIta-
liens beskyddare heter. Och ändock har det
aldrig fallit någon åklagare in, att på ringaste
sätt söka hämma upprepandet af alla de tillvi-
telser, som blifvit sagda om engelska politiken,
icke blott i inre förhållanden, utan ock mot
underlydande länder (Irland, Indien o. s. v.),
och detta af det enkla skälet, att man finner att
det vore en löjlighet, att åtala en öfversättning
af det, som fritt kan sägas och blifvit sagdt på
originalspråket, och der det rör närmare iuteres-
sen. Exempel behöfva ej anföras; de kunna
ses hvarje dag i hvarje tidning.
En anvan stor magt fianes, med hvilken
Sveriges interesse bjuder det att stå, och med hvil-
ken det står i de vånskapligaste relationer, men om
hvars politik, nationalkarakter, statsinrättning,
lagskipning och alla förhållanden flere skriftstal-
lare af en viss politisk tro i Sverige länge opå-
talt utspridt de hätskaste berättelser. Jag be-
höfver lika litet säga, att jag menar de Fören-
ta Staterna i NoerdAmerika, som citera några:
prof på oförsynta dikter, hvarmed de blifvit an-
gripne af bemälte skriftställare, både i böcker
och tidningar.
En tredje stor magt finnes, som genom sa-
kens natur och gamla. närmare förhållanden är:
och bör vara med Sverige nära förenad, men
som blifvit länge med stor bitterhet angripen af
svenska författare af olika politiska trosbekän-
nelser. Det ser nästan ut, som om vissa tid-
ningar icke blifvit inrättade för annat, än att
nedsätta Frankrikes nya styrelsesätt, politik, sty-
rande persener, ja monark. Och detta allt har
passerat utan ringaste anmärkning. Jag vill
icke tala om allt, hvad dagligen läses om de
med Sverige i vänskapligt förhållande stadda
styrelserna i Spanien och Portugal, ännu min-
dre om en granne och förbundsstat, hvars na-
tionalkarakter, politik och representation blifvit
på det biitraste angripna af många, till och
med af dess eger statsminister, utan att den
ringaste olägenhet försports för dem, hvilka
i svenskt tryck reproducerat de skändliga ut-
fallen.
Hvaraf kommer nu denna tolerans i afseende
på publicitetens anfall mot så många vänskap
liga stater, och i synnerhet mot de magter,
hos hvilka hvarje förståndig Svensk söker sitt
fäderneslands naturligaste bundsförvandter och
mägtigaste stöd? Månne af aktning för och ett
sundt begrepp om yttrandefrihetens sanna an-
språk? — Så har jag älskat att tro; men jag
vet numera icke, hvad jag skall tro. Afyven
den olika behandlingen af omdömen om de tre
förstnämnda magterna och om Italien — denna