till och med stundom bidrager att störta och
beherska minoriteten.
Den vackra sidan af all konungamakt är, att
hon, till sin idd, har samma intresse, som fol-
kets stora massa: intresset, att allas rätt må
skyddas, ingens förnärmas gerom andras prero-
gativer; att lag må skipas lika för alla, statens
funktionärer med verksamhet, skicklighet och
oväld uppfylla sina pligter; skatterna vara mått-
liga och jemnt fördelda; talangen, förtjensten,
hvar den finnes, framdrages och hägnas; våldet,
egennyttan, korruptionen, oskickligheten, hvar de
finnas, näpsas ech tillbakavisas. I fall denna
idd alltid ginge i verkställighet, månne någon-
sin några faror då skulle hota konongamakten
och några hvälfningar öfverändakasta thronerna?
D. Jag kan väl förstå det; men B. försäk-
rar, att sådant allt är :oppositionens fel. Det
säges emellertid äfven, att oppositionen söker
komma till sitt försvar koxsungamakten, och
aär den (oppositionen) länge skällt, så hän-
der det, att den blir majoritet, och då får den
konusgamakten med sig, ty konungen skall dela
rättvisa åt begge, men makten ger han majori-
teten.
E. Afvea om den icke är rättvisa?
D. Ja, läs sjelf, så får Bror se, om det ic-
ke står så.
F. Dette bevisar just hvad jag sagt, att Förf.
famlar omkring utan reda på hvad han vill säga.
Det skall alltid bli oändligen lätt, att försvara
denna konungamaktens ide, men icke sällan o-
ändligenr svårt att försvara dess tillämpning. All
opposition, hur den måtte ha yttrat sig, har i
evårdeliga tider gått ut på, att bringa 1dden och
tillämpningen i öfverensstämmelse med bvaran-
dra. Blott galningen, tjufven eller stråtröfvaren
klagar öfver en embetsman, som med förstånd
och samvetsgranrhet uppfyller sina pligter. Skulle
vågen göra det öfver Konungamakten, den hög-
sta af all embetsmyndighet och väktaren öfver
alla de axdra, så länge hor icke gör sig saker
till försummelse eller misskännande af sin pligt?
Det har mer än en gång händt, att folken, för-
tryckta af en herskande kasts egennytta och öf-
vermod, sökt rädda sig ur dess klor genom att
blindt kasta sigi konungamaktens armar, före-
dragande ett i deras tanka mindre ondt fram-
för det större. Detta är t. ex. historien
om enväldets införande 1 Danmark och i Sver-
ge. Danmark var lyckligt nog, att ald-ig se
detta välde falla i en Carl XII:s händer. Om
det derföre altid erbjudit något exempel af lyc-
ka och statsvishet, är här icke stället att afgöra.
De sednaste upplysuingarna derifrån visa åtmin-
stone, att deras oinskränkta kungavålde haft
ett hedröfligt inflytande på finansernas tiilstånd.
Men hurudan Sverges ställning blef genom det-
ta vädjande från mångvälde till envälde, jkänner
hvar och en, samt huru det derigenom två
gånger förlorade en tredjedel af sitt område och
nedstörtats från sin föregående politiska bety-
i denhet. — Det har händt, att amdra förtryckta
lintressen funnit ett skydd hos konungamakten;
att rättvisan, förtjensten, dugligheten, som man
velat förtrampa, hägnats af henne; att kenster,
I vetenskaper, vitterhet, talanger och själsodling
funnit en fristad i konungaborgen. Det vere
orätt ech etacksamt att förneka detta. Men
är det väl dessa ljusa drag i konungamaktens
historia, som förskaffat henne fiender? Är det
Gustaf Wasas, Gustaf Adolfs, Carl XI:s, Hin-
I drik IV:s, Alfons den Vises, Alfred den Stores
Im. fl. deras likars regeringar, som gjort folken
utledsna vid konungars styrelse? Är det på
spillrorna af deras throner, som republiker upp-
I stått?
D. Nå, men hvad tänker Bror då om repu-
bliken? den är ju en förskräcklighet, ty i den
finnes ingen lag!
F. Finnes ingen lag i republiker?
D. Nej, åtminstone efter hvad B påstår, ty
han försäkrar att det enfaldiga men sunda
PP fe 120 JT sö MMA I 12 PT ss I —— OM