till försvar för den enskildhet, som har rätt, mot den
enskildhet, som har orätt. Så- tänker det enfaldiga
men sunda menniskoförståndet och är derföre alltid,
då det lemnats åt sig sielft, mot republik för Kung
och lag. -
A. MenZär detiej möjligt att skydda minoriteten!
i republik? i
B. Fråga slafbefrielsens vänner i Amerika! I en:
folkmakt kunna ju de 100 tvinga de 99, huru de be-
haga. Är det frihet? Tro mig: folket vet, hvad spi-
ran duger till, hon må vara osedda herrskarspirans
genglans eller ej.
C. Men lutar ej Konungamakten redan till sitt
fall? de mest lästa tidningarne opponera sig ju jemt?.
B. Opposition bevisar ej, att Konungamakten är
svag, utan stark. Opposition i tidningar och kam-
rar är minoritetens tillilykt mot majoriteten, der mi-
noriteten på fogelvägen genom tryckfriheten söker
komma till sitt enda försvar, Konungen, i fall ma-
joriteten hindrar det på sengångarevägen genom auk-
toriteterna. Kungens höga ståndpunkt har deraf intet
att befara. Vinner minoriteten så med sitt tal och
sina skrifter, att den förvandlas till majoritet, så blir
den förutvarande majoriteten en klagande minoritet.
Konungen sitte alltid med vågskålen upphöjd mellan
begge, dele rättvisan, at begge, ehuru han ger ma-
joriteten makten. :
C. Hvaraf kan man finna, att majoriteten, som har
makten och således ej behöfverordet, börjar luta?
B. Af tonen hos organerna för status! quo. Blir
denna servil, då är det ett tecken, att de mäktige se
sig behöfva:att också fly till ordens makt. I den mån
servilismen tilltager i blind beundran, i beröm och smä-
delse efter meteorlogiska observationer, O.s. V., i sam-
ma mån hotar den förra minoriteten, som blott hade
tidningsspalter till sina ideers försvar, att bli majori-,
tet d. ä. att få Konungen på sin sida, sedan han fun-.
nit, att den undertryckta minoriteten. eger ej mäng-
den, men kärnan af folket på sin.
C. Då är ännu på länge ingen fara. Hvad man
ännu kallar servilism, är ej annat än ett mod att
säga hut åt oppositionens Stora Vowwow, som
dessutom är ett förbålt beskedligt best.
A. Men all opposition är numer försvunnen inom
Rikets första stånd, såsom sådant. , Hvad bevisar det?
EB. Det bevisar blott, att oppositionselementet ut-
vecklat sig i de andra stånden. Då adlen var oppo-
sition, voro ju de 3 öfrige stånden servila; d. ä. de
insågo, att de endast med Konunrgamakten kunde
något förmå emot brodren fideikommissarien i det
första ståndet. Då den politiska minoriteten vi-
sat sig i ofrälsestånden hugad att eröfra majoritetens
politiska magt, emot hvilken, som jag antydt, Ko-
nungaspiran måste peka, som magnetnålen mot polen,
fastän den är nog stark att skaffa minoriteten allrätt-
visa i trotts af densamma, så faller af sig sjelft att
Adeln söker vinna Konungamakten på sin sida, för
att derigenom bli de ofrälse öfvermäktig, re signeran—-
de gerna från allopposition. Adlen var således 1828
och 1834 i majoriteten, hade Konungen på sin sida
och makten i sina händer, men 1789 var den i mi-
noriteten, hade midtemot sig en maktegande majori-
tet, som utgjordes af en Konung, hvilken de ofrälse
stånden gerna skänkte all makt, i hopp att derige-
nom få det politiska fideikommisset upphäfvet och
arfvet lika; men 1834 insågo de 3 ofrälse stånden
den timade frontförändringen ; och händelserna toge
derefter sin riktning. Numer kan man, som Melan-
derhjelm i den lutande vagnaen,futräkna, hvar den skall
stjelpa.. Men dervid stjelper ej thron; utan omkring
thron kallas Nation. För att förebygga detta se —
adelsuniformerna under liberalismens blusser (2)! Men
tidens gång är lugn och säker. Som Hierarchien föll,
då flera än presterna kunde läsa och skrifva, så skall
Aristokratien falla, sedan den i intellektuelt hänseen-
del ej öfverväger folkbildningen. Men kung och folk
skola qvarblifva. Folket, ty det är sjelfva det reel-
la, Kungen ty han är det enklaste ideella i all stats-
inrättning. Men ett stort arf ha de försvinnande att
lemna efter sig, ty från dem ha vi dock utkastet till
samhällslagarv ; förfsekler.j
Constitutilouell
D
a
. UV. Det var en karl det.7 Jag; tyckerj myc-
ket om hans definition påRservilismen. Jag
har alltid trott att den bestod i feghet, men
nu finner jag att den består i ett mod att säga
Phut åt opposisionens stora Wowwow.
Måntro vår beskedliga Assessor sjelf har skrif-
vitidetta, eller är det samladt från något anna!
blad?
E. Nej det är, såsom vanligt, ett aftryck :
denna gången ifrån Skånska Korrespondenten.
D. Aha! Då är det säkert af den originelle
Professorn i Qvistofia, som höll den skarpa
råttsvansjagien efter de Norska fjällråttorna.
Så tycks det på saltomortalerna i meningen.
E. Nej, det tror jag icke, ty han plägar alltid
sätta namret inunder, - Men det påstås att det
skall finnas ett annat kraftgeni i Skåne, som
är lika dugtigt, nemligen en Prost vid namn
W., helt nära Lund, hvilken förr skref i litte-
raturen, men numera slagit sig från den på
politiken, så allvarsamt, att han tycks hafve
svurit på bibeln att draga andans svärd emo
all opposition. Det lär vara han, som skrif-
ver kärnartiklarna 1 Skånska Korrespondenten
D. Likamycket, låtom oss resonera litet om in-
nehållet; hvad säger bror F. derom, som sjel
på visst sätt är stadd på den ecklesiastik
banan? .
F. Mina vänner, jag har verkligen svårt at