Ert IATA.
NÅGRA ORD OM SJOFART OCH
SJÖFOLK.?
(Forts. fråe Måndagsbladet.)
Men om det nu verkligen vore kommet der-
kän, att de handlande sjelfve änna sig obelåtne,
med den flotta och den bemsanning, som stå till
deras disposition, d. v. s. om vi hade lif i
handeln, men saknade lif i sjöfarten — en hän-
delse; som rättvist bör väcka tvifvel — så må-
ste någon onaturlizhei ligga till gruad för detta
förhållande. Att denna onaturlighet utgöres af
ett tvång, är så mycket klarare, som iogen lä-
ger bestrida att sjöfarten i Sverige, derzst den
bör vara fri, äfven utom inlindsk bandel, skulle
kunna utgöra ett yrke. Att brist på kunskap
äfven kunde vara en orsak, som hindrar begag-
mandet af de naturliga förmåner landet erbjuder,
är mycket möjligt, eller fastmer mycket troligt;
mer deonma brist ar äfven en följd af tvånget
och det deraf följande aftynandet i handel och
sjöfart, ty nog kanner enhvar, att kunskap i
sjöväsendet icke alltid felat Sverskarne.
Hos Karl XI, grundläggare till Svenska sjö-
moagten (2), var allt despo:iskt, allt miltäriskt.
Med ett varde framkellade han dockor, skepps-
hvarf, fartyg ech matroser, med ett varde sträek-
te hän Svenska sjöfarten ut oöfrer frammande
haf, allt hvad materiellen angick befann sig väl
ef denna eniga och oefiergifliga kraft, men an-
dan ingjutes ej med kommandostafren , och lif.
vet aftog så saart denna nedlades. Af deona
gailitär-despotism, parad med den allt förtor-
kande skråandan, bör äfven vår köfferdi-lag-
stiftniog pregeln; den har blifvit ställd under
reglementerna, under dessa minutiösa ordannan
ger, som med en oblidkelig helgd herska på
papperet. Man tänkte sig handelsflottan såsom
en plantskola för försvarsflottan, men man rå
kade i tillämpningen omvånda förhållandet, och
det ända derhän, att man ville bemanna han-
delsåottan med örlegsflottans officerare. Srzen-
ska sjöfarten har sålunda ej allenast måst dela
de missöden, som öfvergåit handeln, utan äfven
bära sica egna i en oklok, reglementerande och
eyckfull lagstiftning, som hindrat den att besiå
såsom ett eget yrke. Skeppsbyggoadskonsten
fyftes, genom regeringens försorg, högre i Sver-
ge än i något annat land, men inom Sveriges
styrelse fanns aldrig någon sjömans-esprit, och
då den velat skapa en sådan esprit hos folket, har
det skett genom reglementen, egnade att alldeles
förstöra den. Svenska lyonets rigtning till hof-
gunst, med dess flärd och prålande utmärkel
er, gjuter en döende ande öfver sjöväsendet.
FT höfelementet lefver mgen sjöman, och hef-
föften fördrager illa tjärlukten. Det är äfven
klart, att en patron, som begagnar caducdens
vingar för att vid lediga stunder sträfva sig upp
till fa haute volde, gör sin affår imed den ärli
ge Jack så kort som möjligt, samt att den sed-
mares skyldighet att eclipsera sig, så snart den
tongifvande verlden malkas, icke just ingifver
gon uppmuntran ); Medan Svenska sjöman-
men, sålunda temligen obemärkt undslipper fre-
Stelserna från samhällets höjder, har khan blif-
vit rikt begåfvad med alla de skiftande lagar,
reglementen, förordningar och förklaringar, bref,
) Man berättsde att då en skeppare, som fört
ett stort på Ost- eller Westiadien seglande
fartyg, bugande vid dörren i patronens kon-
tor avmälte sin lyckliga ankomst med de or-
den: ?Nu är jag Gud ske lof här, behaga-
de redarn, utan att värda sig om, svara:
Sat laga att ni snart får lossa — adjö
En hildad.sjöman, tillfrågad huruvida en så-.
dan händelse kunde anses äga grund, svara-
de: sädant. händer — men mången. skep-
mare har sielf så liten bildning. att hom wu