Ert IATA. NÅGRA ORD OM SJOFART OCH SJÖFOLK.? (Forts. fråe Måndagsbladet.) Men om det nu verkligen vore kommet derkän, att de handlande sjelfve änna sig obelåtne, med den flotta och den bemsanning, som stå till deras disposition, d. v. s. om vi hade lif i handeln, men saknade lif i sjöfarten — en händelse; som rättvist bör väcka tvifvel — så måste någon onaturlizhei ligga till gruad för detta förhållande. Att denna onaturlighet utgöres af ett tvång, är så mycket klarare, som iogen läger bestrida att sjöfarten i Sverige, derzst den bör vara fri, äfven utom inlindsk bandel, skulle kunna utgöra ett yrke. Att brist på kunskap äfven kunde vara en orsak, som hindrar begagmandet af de naturliga förmåner landet erbjuder, är mycket möjligt, eller fastmer mycket troligt; mer deonma brist ar äfven en följd af tvånget och det deraf följande aftynandet i handel och sjöfart, ty nog kanner enhvar, att kunskap i sjöväsendet icke alltid felat Sverskarne. Hos Karl XI, grundläggare till Svenska sjömoagten (2), var allt despo:iskt, allt miltäriskt. Med ett varde framkellade han dockor, skeppshvarf, fartyg ech matroser, med ett varde sträekte hän Svenska sjöfarten ut oöfrer frammande haf, allt hvad materiellen angick befann sig väl ef denna eniga och oefiergifliga kraft, men andan ingjutes ej med kommandostafren , och lif. vet aftog så saart denna nedlades. Af deona gailitär-despotism, parad med den allt förtorkande skråandan, bör äfven vår köfferdi-lagstiftniog pregeln; den har blifvit ställd under reglementerna, under dessa minutiösa ordannan ger, som med en oblidkelig helgd herska på papperet. Man tänkte sig handelsflottan såsom en plantskola för försvarsflottan, men man rå kade i tillämpningen omvånda förhållandet, och det ända derhän, att man ville bemanna handelsåottan med örlegsflottans officerare. Srzenska sjöfarten har sålunda ej allenast måst dela de missöden, som öfvergåit handeln, utan äfven bära sica egna i en oklok, reglementerande och eyckfull lagstiftning, som hindrat den att besiå såsom ett eget yrke. Skeppsbyggoadskonsten fyftes, genom regeringens försorg, högre i Sverge än i något annat land, men inom Sveriges styrelse fanns aldrig någon sjömans-esprit, och då den velat skapa en sådan esprit hos folket, har det skett genom reglementen, egnade att alldeles förstöra den. Svenska lyonets rigtning till hofgunst, med dess flärd och prålande utmärkel er, gjuter en döende ande öfver sjöväsendet. FT höfelementet lefver mgen sjöman, och hefföften fördrager illa tjärlukten. Det är äfven klart, att en patron, som begagnar caducdens vingar för att vid lediga stunder sträfva sig upp till fa haute volde, gör sin affår imed den ärli ge Jack så kort som möjligt, samt att den sedmares skyldighet att eclipsera sig, så snart den tongifvande verlden malkas, icke just ingifver gon uppmuntran ); Medan Svenska sjömanmen, sålunda temligen obemärkt undslipper freStelserna från samhällets höjder, har khan blifvit rikt begåfvad med alla de skiftande lagar, reglementen, förordningar och förklaringar, bref, ) Man berättsde att då en skeppare, som fört ett stort på Osteller Westiadien seglande fartyg, bugande vid dörren i patronens kontor avmälte sin lyckliga ankomst med de orden: ?Nu är jag Gud ske lof här, behagade redarn, utan att värda sig om, svara: Sat laga att ni snart får lossa — adjö En hildad.sjöman, tillfrågad huruvida en så-. dan händelse kunde anses äga grund, svarade: sädant. händer — men mången. skepmare har sielf så liten bildning. att hom wu