gen, hvad du den andra sjelf öfverklagar —
neka icke, att pubiicateten, huru högt du och
skattar henne, (och kunde du än skatta henne,
så högt, som hoa i sjelfva verket gäller), lik
I väl onekligen är det fruktansvärdsste bland alla
vapen i smädelsens hand. — Nå val, hvad
betyder det?? — Så litet du behagar; men
jalltid mer, än ena opinionsdom, ett blott och
bart muntligt yttrande vacmäktigt att göra sig
gillande, annorlucda än genom sina egen halt,
denna dom må vara afkuanad af el!ofva, eller
flera, eller något farre, hederliga eller icke he-
Iderhga personer, men talande öppet språk,
belastande med intet osannt föregifvande, en-
dast uttryckande sin menivg, diktad eller verk-
lig, förauttig eller oklok, öfver ewt kändt och
erkändt faktum. Korteligen: hvad tycker du
om bytet? Jag medgifver aldrig fördeifligheten,
vådorna, fördömligheten af dessa opinionsmöten,
(hvilkas möjliga nytta är mig lika klar, som
deras fullkomliga oskadlighet), om icke du
medgifver, att publiciteten är ännu mera för-
derflig, vådlig, fördömbhg.
oa sofismer. Du tror dig väl förmå något e-
mot min renläriga öfverlägsechet? iu ser
icke, du fåkunnige, buru allmägheten är på
min sida. Om du ivbillar dig kunna något
uträtta, så arbeta för en bättre sak, som
kan bättre försvaras. Den vu i fråga verande
har jag afgjort, med bifall af allmänna omdö-
met. Jag ingår icke på alfvar i någon un-
dersökning med dig. Dina satser lemnar j-g
opröfvade. Ser du icke, att jag alhjemt tager
deras grundlöshet för gilven, sätter genast rätta
namnet på din hevisningsifver? Dessutom tror
jag icke på din oväld. Du har ådagalagt en
syftning att rättfärdiga vissa personer — jag
slår vad;,att min äsigt, utveckladimed dia
dia!ektiska och konstruerade lörmågå, skulle
något varaktigare tillfredsställa — — än diua
skenfagra paradoxer. — Vore jag icke speei-
elt underrättad om motsatsen, så skulle jag
lätt falla på den tankan, att den spetsfuudige,
opartiske föreläsaren i rättsläran icke vore
någon amnan, än de tilltalades spetsfundiga
sakförare, hvilken hufvudsakligen hade till
syfiemål att inför lagens öga möjligen undan-
skymma deras brouslighet i afsigt. — —
Store publicist! jsg måste än en gång uiro-
pa dig för rättvisans folklärare! Du är värdig
ditt kall. Och hvems sakförare är du, oparti:
ske man, vise bestraffare? Låt mig hviska dig
litet i örat Du är den rätta sakdrifvaren för
Hr v. S. och Hr L. emot de Ellofva. Du var
den, som tillstyrkte Hr v. S. att återtaga det
löfte, han gifvit kamraterna, och att i stället
draga dem för rätta, såsom de der velat aftvin-
ga honom detta löfte, och söka göra dem olyck!i-
ga, icke genom ett förgripligt omdöme öfver de-
ras handling, men genom ett foreburet motif, som
du fann kunna bevisas, så vidt afsigter kuana
bevisas. — Nå, hvad säger du om mitt
försök i denna väg? Är den icke bindande
denna bevisnirg om de Ellofvas olofliga syfte-
mål att drifva kamraten från tjensten. — Rät
litet har jag derom att säga. Denna bevisning
är diti mästerstycke. Proive den, hvem som
behagar. Jeg önskar dig sjelt en dom på så-
dan bevisning, om du skulle komma ut för en
anklagelse; i syonertet om det gällde tjenst
och frihet och framtid. Så skall man bevisa!
— då håller man lag och frihet vid makt. Men
du afbröt mig. Jag kar mer att säga dig i ö-
rat. Sedan du såluoda uppviglat angitvelsen,
men den der bevisningen om afsigt icke ve-
Spetsfundige, jag önskar diz lycka till di-
lat gå för sig; har du väl, lika med mig, begri-
pit, att hela din tillställning måsie misslyckas;
men som du en gång lofvat din hjelp, och ic-
ke velat få orätt; så har du uppbjudit din
spetsfundighet at förfåkta, hvad du en gång
tillstyrkt, oeh förfölja dem, du en gång lotvat
förfölja. Du skref till och med de anforanden,
som Hr v. S ech Hr L. uppläsie i sista sam-
mankomster. Var nöjd med dessa uppgifier,
eljest får du flera. Dock skall jag, enligt ditt
eget system, afhålla mig från att karakterisera
dig, efter som det menliga omdömet är så
farligt. Jag hoppas, att du åtminstome derför
hållsr mig räkning, om du ock för det öfsiga
vill tilltala mig. — i
v
a ev
Smädare! jag är fårdig dertill. Bevisa, hvad
du säger: Hvilken fräckbet! Och icke! blott
nsinvationer, utan raka tillvitelser! Bevisa, el-
er gå på fästzing. —
Derföre, att Jag icke nöjde mig med insinu-