vande menniskan, menar du, vill segra 1 dag, ty
i morgon är det for sent, Således var det o-
förlåtligt af mig att tänka helt enfaldigt: frågg
är icke om sanniogens seger öiver dikt oct
lögn, utan om seger öfver falska omdömen.
Den förra kan gå långsamt, till och med miss.
lyckas — den sena:e icke så; ty att ogilla et
omdöme, som afviker från det ulimänna, for-
drar ju ingen långsam bereselse. Ingen behöf-
ver derpå vänta till 50 år efter sia dod. Ar
det falssa omdömet dekreteradt i en samman-
komst; hvad hndrar att i morgon sammankalla
en ny? För at låta den allmänna tanka röja
sig, ull hvilkeu man vill vädja, är det ju nog
att göra frågan allmänt bekant — och dertill
saknas aldrig utvägar.
Ville jag bir använda ett upplysande exea:pel,
så kunde jag icke få det hättre, än just det föreva-
rande, Om svgifvaren finge de Ellofva straffade,
såsom deras fiender och hans visarådgifvare yrka;
vore väl allmänna tankan om honom derigenom en
hårsmån bättre, äv om han aldrig angilfvit de
Ellofva? Om allmänheten ogillar dessas omdö-
me, hade icke detta skett, utan att saken kom-
mit för laga domstol? Skulle den åter gilla
det, månne detta kan hindras genom domsto-
lens beslut? Ansåg man åter de Eilofvas om-
döme hafva ett oemotståndligt inflytande på all-
mänhetens; då skulle man icke, sjelf hafva fram-
dragit det för ällmänheten. 2 Sådan verkan af
detta omdöme kunde. blifva, sådan är den; och
det är ju icke! du, Som anser den vara af stor
vigt. .
-- Dessa voro de klena förnufisgrunder, de
skenfagra paradoxer, som förledde mig. Vise
Mästare, döm skonsamt häröfver, om du kan.
Men från dessa paradoxer var det, som jag
kom till andra, tvifvelsutan icke mindre farliga
och som ingå i den vigtigaste delen af fråg-n,
(i dina ögon nemhgen, om icke just i mina)
eller den der allmänt kända händelsen. Der-
öfver resonnerade min enfald så här: hvad som
så häftigt ofverklagas, var dock ingen ting an-
nat, än en opimonsyttring — och när jag an-
tog, att en sådan i sig sjelf var tillåten, återstod
hlott frågan, hvad ondt som kunde finnas 1 sättet,
eller formen för dess afgifvande.
Aldrig kunde jag begripa, att den, som fick
höra ett omdöme om sin konduit yttradt af
sina likar eller andra hedersmän, samlade för
att deröfver öppet rådpläga, skulle vara der-
igenom så ohjelpligen förlorad, när detta om-
döme icke gjort och icke kunnat göra sig
gällande genom någon annen kraft än sia egen.
I sjelfva rädslan derför syntes mig blott ligga
ett visst erkännande, att omdömet icke vore
ogrundadt; ty hvarföre skulle ett grundlöst om-
döme skräma? Jag hade sett, buru falska
omdömen, utan sådan form, kvnnat bhfra
ganska skadliga, såsom stödda nemligen på
talska underrättelser och föregifvanden. — Jag
hade sett. huru sjelfva publiciteten på detta
sätt förföljt rättvisan — och det har dock al-
drig fallit mig in att ifra mot yttranderätt.
Jag tänkte alitid: om ingen finzes, som offent-
ligen talar sannirg och gör den lidande rätt;
hvad skulle han dock vinna derpå, att tvinga
dem till tystvad, som göra honom orätt? Blefve
han väl derföre rättvisare dömd? Och emot
sådan grof oförrätt, sådana lögnfalla förföljelser,
hvilka möjhgen kunna undergräfva, och någon
gång verkligen umdergräft en redlig mans lugn
och välfärd, hvad betyda väl fria, oförtäckta
omdömen, utströdda i det allmänna lifvet, för
att, om de ogillas af allmänna tänkesättet,
bortsmålta liksom soon för luftens värma, och
endast i motsatt fall bestå genom sin egen
cöfvervinneliga kraft?
Olycklige! hvad säger du? Det skulle
då icke sara förfärligt att bero af sådana der
laglösa sammansättningar. Du ser icke allt det
onda, de kunde göra, om de finge passera.
— Nå, som du behagar. Jag vill dagtinga
med dig. Skall jag gå in på, att dessa sam-
mankomster, dem jag må kalla opinionsmöten
eller konduitmönstriogar, (eftersom vi icke äga
autoriserade konduitdomstolar) äro fördömligare
än bakdantning och sqvaller; så vill jag hafva
dig att erkänna någonting annat för icke min-
re fördömligt — gissa — jo, sjelfva den he-
liga, okränkbara publiciteten! Hvad säger du
om bytet? — Se, nu föll masken! Triumt!
Du är publicitetens fiende.? — Eller ock tvin-
gar jag dig att blifva det. Hör, min vän: Då
det är så svårt att fördraga menniskors omdö-
men, öppet yttrade, öfver kända, uppgifma, o-