tg. Ryrtoplikten har iran Sin ursprungliga bestämmelse öfvergått till schavottering. Stockstraffet är likaså vanärande, och ofta oriktigt användt, t. ex. för fjerde gången fylleri, der det jemte de öfriga straftbestämmelserna sätter den skymfade 1 en belägenhet, som måste drifva honom att i nya rus söka glömma sin vanära. Ådömandet af lifsstraf eller lifstidsfängelse för flere brott, som annorstädes beläggas med fängelse, ökar äfven fångars antal, men i synnerhet bidrager ostadigheten i Svenska myntväsendet att fylla landet med vanafrejdade personer och korrektiomshuser med fångar. (Förfaitaren genomgår här fluktuatioaerne i Svenska myatvärdet, för att visa dels att många brott anses hårdare nu än fordom, derigenom att brottet är beräknadt i ett nominelt penningvärde, som i myat ej motsvarar fordna beloppet, dels ock att den bemedlade, genom erläggandet af ett i äldre tider bestämdt, och nu till vanvärde fallet bötesbelopp, kan utan någon kännbar uppoffring trotsa lagarne; men då dessa beräkningar så ofta tillförene blifvit upprepade, att de unna anses såsom al mänt bekanta, må de här uteslutas). Flera författningar leda dessutom till fångantalets förökande, t. ex. Brefvet af d. 4 Febr. 1776, att personer, som inom Steckholm beträdas med andra resan stöld, eller aunat groft brott, må dömas till 1 å 2 års arbete, och hvilken författning tillkom, emedan det bolag, som förpaktade arbetet å spinnhuset, beklagede sig öfver brist på arbetare. Men mest bidrager till depravation af för brott lagförde personer, beskaffenheten ac våra länsoch stadshäkten. Man sammantränger i dem oförvunne, lösdrifvare, tiggare och grofva brottslingar. De gröfsta brottslingar inom fängelset förhör den nykommne och instruera honom alla rabulismens mysterier, och man har till och med slagit den, som låtit beträda sig med tvetalan. Fängelsernas obeqväma inrättning, dåligt val af fångknektar, sysslolöshet, äro ersakerna till dessa olägenheter. Svårligen finnes en i politiskt som juridiskt hänseende mera tvistig fråga än den: när och under hvilka vilkor må en med!em af samfundet i häkte inmanas? Aflagens stadgande i I kap. 2 f Straffbalken skulle väl följa, att isgen häktades för brott, som kunde försonas med böter, så vida han nedsatte dessa eller för dem ställde borgen ; men deita följes ej alltid. Man har exempel på, att barn, för snatteri (böterna 1 Rdr 32 sk;) häktas och förvaras tillsamman med grofva förbrytare. I Lagkomiteens Förslag till Kriminiallag, göra sig bättre åsigter gällande; men denna lag torde ännu på lång tid ej blifva antagen, och det vore derföre nödigt, att lagem om misstänkte eller anklagade personers häktande undergår revision. Rättigheten att fängsla är för öfrigt allt för vilkorlig och torde ofta utan synnerlig urskillning utöfvas af den lägre kronobetjeningen, och då stadganderna ofta äre obestämda, föramledes domarn ej sällan att öfverse med misstagen. I synnerhet måste största varsambet nyttjas vid barns häktande. Föreningar hafva i de flesta stater bildat sig för yngre barns och brotts lingars återförande till samhället: det vore väl om sådana föreningar äfven i Sverge kunde stiftas. Riktningen af de industriella förhållanden bidraga i hög grad att öka fattigdomen hos den arbetande klassen och med detsamma brottens antal. Genom uppfinning af machiner, sättas arbetare ur verksamhet, (författaren framställer här de vanliga inkasten mot machinerna). Ibland förbrytare träffas en stort antal gesäller och gerningsmän, och det är ett faktum att mästares och gesällers antal minskats, under det lärgossarnes ökats. Stadgandet att Bevillmingen efter II art. ej må nedsättas under minimibeloppet, när för rörelsens bedrifvande begagnas gesäll eller lärling, äfvensom mästares sed att gifva kostpenningar åt arbetaren, gifva anledning till lösdrifveri och oordningar. Westgötharnes gårdfaribhandlande utgöra ett skrå, och föranleda oordningar; man borde åtminstone förklara deras fordringar af hustrur, hemmavarande barn och tjenstehjon ogilnga, derest de ej skriftligen af husfadern godkännas. Så leda ock beskattningslagarne å jord till flera oordningar. Soldatesken utgjorde fordom eit slags korrektiomsanstalt; detta förhållande är nu helt och hållet förändradt, och 1824 stadgades, att inger