MM MOMVE SEM HMM) SM HM RE ? den falska dager hvari den usla pjesens uthvisslande framställdes 1 rapporter till Stockholm, den stora vigt som lades härpå, genom en sträng polisundersökning som följde, såsom om ett statsbrott hade varit i fråga, men hvarvid, genom 47 vitnens utsago, utröntes, att hvisslingen endast hade gällt den usla pjesen. — Vi hinna ej upptaga detaljerna häraf; men på hvad sätt Norrmännen måste betrakta sakens upptagande här, och huru det måste förekomma eftertiden, visar sig tillräckligt af ett citeradt stycke ur en ministeriell tidningsartikel, som först talade om representationens ständigt vexande anspråk och verkan deraf på den oförstår digare delen af massan; men att man lik väl hade hoppats, att en smula sansning, en rest af vördnad för det högsta i samhället bordt kunna väntas. Man var beredd, hette det i denna artikel, att få höra om excesser, liknande dem, som förefalla bland andra vid friheten ovana folkslag; men man hade ej föreställt sig, att Norden skulle blifva vitne till en urPsinnighet, som endast finner sin motbild 1 Fransyska revolutiorens bedröfligaste tider.? Vi erinra oss ännu det åtlöje, som äfven här i Stockholm hos pluraliteten väcktes af den plumpa oeskickligheten hos den salarierade skriftställaren, men att saken äfven sågs från en anman synpunkt på något håll, fann man snart deraf, att en undersöknmingskommission nedsattes med. order att på det noggrannaste och fullständigaste undersöka beskaffenheten och tendensen af de oroliga uppträdena, samt derefter till Reg. inberätta, hvilka personer antingen såsom hufvudmän eller deltagare borde ställas till ansvar. Denna befallning följdes af en ny, att kommissionen borde på det noggrannaste undersöka, om (allt genom ifrågavarande hvisslingar) någet attentat? hade egt rum emot de båda Rikenas Regering och mot Svenska folkets värdighet. — Året derpå utkom i en kungörelse från Reg. det bekanta manifestet till Norska folket, emot firande af den 17 Maj, der orden bland annat lydde, att Reg. väntat, det de personer, som i de sednare fyra åren, hvarje gång den 17 Maj nalkats, sökt uppröra Norges fredliga innebyggares sinnen, skolat upphöra med detta mot allmän ordning stridande handlingssätt, dels för att icke bryta mot grundlagen af den 4 November, dels för att icke ånyo våcka oviljan emellan de tvenne folken ; men att, då Regeringen med. hekymmer sett enskilde personer ännu söka att missleda allmänna tänkesättet, så hade den icke velat, att dess åsigt skulle vara okänd; att den allgode Försynen skingrat de olycksdigra moln, som 1814 hotade landet, och ledt till Norges bästa de händelser som sedan inträffat, och att om menniskohand och medverkan ha någon del i den lyckliga ställning, hvaruti Norge befinner sig, sådunt visserligen icke kunde tillskrifvas öfverläggningarna och besluten den 17 Maj m. m. Detta manifest, som bildar en så sällsam konstrast mär det sammanställes med hvad som passerade vid sjelfva underhandlingarna före föreningen, slutar med en förklaring, att Kongl. Maj:t ogillade de sammankomster, hvilka sedan år 1824 ägt rum den 17 Maj, och som förorsakat uppträden, stridande emot god ordning och allmän anständighet, samt stiftat split och oro emellan serskilda medborgareklasser, befallde auktoriteterna tillse, att ingenting på denna dag måtte förefalla, stridande mot grundlagen af den 4 November, samt ändtligen att Kongl. Maj:t förvåntade, att dess updersåtare icke i någon min ville blottställa allmänna lugnet, och ålade samti. civila och militära auktoriteter att använda lagarnas hela stränghet mot den eller dem , som,oaktadt denna faderliga åtvarning, skulle tillåta sig att öfverträda lagarna och anständigheten. Slutligen påmintes Norrmännen i denna kungörelse, — likasom de i år blifvit det genom en af våra tidningar, — att det var Konungen, som hade medgifvit folket den frihet det åtnjuter, att det var Han, som för dess söner öppnat ärans bana, och att Honom allena vore det skyldigt de rättigheter Han medgifvit. — Det är att beklaga, att Förf. ej sammanletat de anledningar Regeringen kunnat haft till denna uppmaning, eller på hvad sätt det allmänna lugnet, grundlagen eller anständigheten hittills bhfvit störda och förolämpade genom firandet af den 17 Maj, och det hade varit så mycket mera maktpåliggande, som man aldrig från den ministeriella pressen sett något enda PFlösnsen ll has Loof 06 gg 210