Svårigheten, men man bör hoppas att den, som önskar att det landsförderfliga må räcka för evigt, väl må draga försorg derom att förändringen går tillräelkligt långsamt vid verkställigheten, men beslutet bör emanera i samma stund dsss nödvändighet är funnen. Thy värr! alli detta är endast ett afsteg från ämnet. Vi började med att uppgifva hurusom hvarkea Kongl. Bergskollegii förslag, eller de tolf brukspatronmernes, hvilka umdertecknat den underdåniga skriftem till Kongl. Maj:t, sett saken ifrån en allmännare synpuzkt. Såsom det nu var menadt, ett litet lappande på dea gamla byggnaden, en liten hjelp för de prioriterade i densa massa, må man förvåna sig åt den njugghet, hvarmed en af förhållanderne strängt föreskrifven rättvisa förknappades. Man tycktes frukta för att gagna för många, och genom en följd slutligen derigenom minska den åsyftade förmånen för de omnämnde prioriterade. Då det således fanns en förevändning i tackjernsbiåsande bergslagernes behof af kol till råämnets produktion, blef denna genast begagnad för att utesluta, från det nya stegets fördelar, de bruk som kunde tära på de för samma orter påräkmade skogstillgångar, ja! till och med om egaren till bruket sjelf tillika eger bevislig tillgång på skog för ökadt smide. Det är onekligen något för långt gånget, på en tid då hvarje offentligt steg ligger under moralens område, och ofelbart skärskådas af en mängd, hos hvilka icke ens det sårade privatinteressets sveda kan uipekas såsom orsaken till knotet. Författaren till dessa anmärkningar har intet interesse, som kan afleda honom från landets. Men utom allt detta behöfver man här sanmerligen endast naturlig känsla för rättvisa, för att erxänna det de klagande jerntillverkningarne inom de så kallade tackjernsblåsande bergslagerne blifvit, jemte sina olyckskamrater, representerande ungefär em sjundedel af hela stångjernssmidet, behanrdlade medelst voteringsvåld af kamrater — ett våld emot hvilket det Kongl. Keollegiet bordt vara ett säkert värn, i stället att det häri sjelft famn ett slags opiniensstöd för sina illiberala mesurer. Vi ha nämnt att skogshushållningen eller skogsbristen utgör den åberopade yttersta grunden för här pågående orättvisa, derför skall bergslag blåsa tackjern, och bruken der tvingas att gå tillbaka från förädling, och i stället sysselsätta sig med produktion af råämne eller åtminstone blifva stationära. Det vore nyttigt om det skedde naturligt, men åtgärder som frambringa en sådan följd, och framtvinga den nästan genast, äro ej allenast olofliga i sig sjelfva; de äro betänkliga, såsom allt våld. Och det är i sanning förvånande, att samma trångbröstighet, som hindrar från att företaga förbättringar i stort, icke hindrar partiella förändringar — till ondo. Ännu en omständighet i anledning af den stora ömheten och förmynderiet för skogen. Man hopar förbud på förbud i afseende på skogens fria andvändning för jernet, ander det at! etthundradefemtiofem tusende (155,000) helfria härdar för bränvin i eller utom bergslag. årligen afverkat större mängd skog än alla rikets stångjerasbruk tillsammans ! ! !