Svårigheten, men man bör hoppas att den, som
önskar att det landsförderfliga må räcka för e-
vigt, väl må draga försorg derom att förändrin-
gen går tillräelkligt långsamt vid verkställigheten,
men beslutet bör emanera i samma stund dsss
nödvändighet är funnen.
Thy värr! alli detta är endast ett afsteg från
ämnet. Vi började med att uppgifva hurusom
hvarkea Kongl. Bergskollegii förslag, eller de
tolf brukspatronmernes, hvilka umdertecknat den
underdåniga skriftem till Kongl. Maj:t, sett sa-
ken ifrån en allmännare synpuzkt. Såsom det
nu var menadt, ett litet lappande på dea gamla
byggnaden, en liten hjelp för de prioriterade i
densa massa, må man förvåna sig åt den njugg-
het, hvarmed en af förhållanderne strängt före-
skrifven rättvisa förknappades. Man tycktes
frukta för att gagna för många, och genom en
följd slutligen derigenom minska den åsyftade
förmånen för de omnämnde prioriterade. Då
det således fanns en förevändning i tackjerns-
biåsande bergslagernes behof af kol till råäm-
nets produktion, blef denna genast begagnad
för att utesluta, från det nya stegets fördelar,
de bruk som kunde tära på de för samma or-
ter påräkmade skogstillgångar, ja! till och med
om egaren till bruket sjelf tillika eger bevislig
tillgång på skog för ökadt smide. Det är o-
nekligen något för långt gånget, på en tid då
hvarje offentligt steg ligger under moralens om-
råde, och ofelbart skärskådas af en mängd, hos
hvilka icke ens det sårade privatinteressets sve-
da kan uipekas såsom orsaken till knotet. För-
fattaren till dessa anmärkningar har intet inter-
esse, som kan afleda honom från landets. Men
utom allt detta behöfver man här sanmerligen
endast naturlig känsla för rättvisa, för att er-
xänna det de klagande jerntillverkningarne inom
de så kallade tackjernsblåsande bergslagerne blif-
vit, jemte sina olyckskamrater, representerande
ungefär em sjundedel af hela stångjernssmidet,
behanrdlade medelst voteringsvåld af kamrater —
ett våld emot hvilket det Kongl. Keollegiet bordt
vara ett säkert värn, i stället att det häri sjelft
famn ett slags opiniensstöd för sina illiberala
mesurer.
Vi ha nämnt att skogshushållningen eller
skogsbristen utgör den åberopade yttersta grun-
den för här pågående orättvisa, derför skall
bergslag blåsa tackjern, och bruken der tvin-
gas att gå tillbaka från förädling, och i stället
sysselsätta sig med produktion af råämne eller
åtminstone blifva stationära. Det vore nyttigt
om det skedde naturligt, men åtgärder som fram-
bringa en sådan följd, och framtvinga den nä-
stan genast, äro ej allenast olofliga i sig sjelfva;
de äro betänkliga, såsom allt våld. Och det
är i sanning förvånande, att samma trångbrö-
stighet, som hindrar från att företaga förbätt-
ringar i stort, icke hindrar partiella förändrin-
gar — till ondo.
Ännu en omständighet i anledning af den
stora ömheten och förmynderiet för skogen.
Man hopar förbud på förbud i afseende på sko-
gens fria andvändning för jernet, ander det at!
etthundradefemtiofem tusende (155,000) hel-
fria härdar för bränvin i eller utom bergslag.
årligen afverkat större mängd skog än alla ri-
kets stångjerasbruk tillsammans ! ! !