THEATER.
Johanna af Montfaucon uppfördes åter
i förrgår. Hr Stjernström hade öfvertagit Filips
roll, den Hr Hessler förra gången utförde. Att
en jemförelse mellan dessa båda skådespelare
skulle uifalia till der förres fördel, var hvad
man väl på förhand kunnat föreställa sig. Der-
för. behöfver likväl Hr . visserligen icke skäm-
sas, som man säger, att han måste träda till-
baka för en sådan mediäflare som Hr S. Vi
funno genom Hr S:s spel denna afton befästa-
de de fördelaktiga omdömen wvi förut hyst om
denna unga artisis talang. Vi hafva icke sett
någon skådespelare, så ny på scenem som han,
till samma grad förmå att kasta sig in i hand-
lingen såsomen objektiv persönlighet, att lefva,
röras och hafva sin varelse i sin roll. Han är
varm stundom ända till öfverbrusning, liflig, stun-
dom ända till spasm. Detta är visserligen ett fel,
att han netmligen icke alltid förmår bevara sig
från öfverdrift, och det är just häri, eller att
träffa detta lagom i hvarje momang, som skåde-
spelarens svåraste uppgift ligger; till någon del
faller likväl i närvarande fall skulden på pje-
sens författare, som i Filips karaktier inlagt ett
så vidunderligt aggregat af flerfalldiga stridiga
passioner och onaturligt uppdrifna känslor. Om
Hr 5:s aktningsvärda anlag blifva ytterligare ut-
vecklade i en lycklig riktning, — och dertill
fordras först och främst att han icke emsamt el-
ler för ofsa användes i den Kotzebueska lar
moyanta genren, — och under inflytande af e-
get alfvarligt sinne för konsten och bumanistiskt
studium i allmänhet, kan man med säkerhet i
honom förutse en bhifvande artist af utmärkt
värde. Det vore lyekligt om Hr S. derjemte
kunde fullkomligt öfvervinna det mindre fördel-
aktiga i orgamen, hvilket ännu stundom, ehuru
vida mindre ofta än tillforene, stör effekten af
hans aktion. Mr Dahlqvist utmärkte sig dennz
gång, hksom den förra, genom ett i flera see-
ner: ganska lyckligt spel, såsom t. ex. i slutsce-
nen med Johannå, der äfvenledes Fru Eriksson
erinrade om sina vackraste momanger i yngre
dagar. Hr Lars Kinmansson spelar förträftligt
den bekanta seemen, utan jemförelse den mest