STOCKHOLM den 23 November
Våra läsare torde erinra sig, att vi i N:o 39
af detta blad införde en berättelse angående
Krigsvetenskaps-Akademiens sammankomst, samt
en kort öfversigt af den der upplästa af Major
Hazelius författade prisskriften, hvari dem nu-
varande stående armeens bibehillande, i före-
ning med beväringssystemets utsträckning, och
beväringens imförlifvande med de ständiga trup-
perna, tillstyrktes.
Vi framställde dervid en anmärkning vid Hr
Hazelii sats att ingen lega inom beväringen bor-
de tillåtas, och anförde, att detta år en vac-
ker fras, som i synnerhe! torde firna återkiang
hos de högre stånden, hvilkas söner nästan all-
mänt egna sig åt krigsståndet och der de, som
ej göra det, alltid räkna på någon utväg att e-
ludera lagens stränghet. Men vi anmsågo den
icke lika grundlig, som klingande. Mången
far och mor, så yttrade vi oss, som ej skul-
le tveka, att låta sin son gå döden till mötes
för fäderneslandets sak, bäfvar likväl för att se
honom hoppackas med de lägsta folkklassernas
barn, smittas af deras kroppsliga och morali-
ska bräckhgheter, och måhända återkomma, ie-
ke bärande ett ärofullt ärr efter fiendens vapen,
men förderfvad genom beröringem med dräggen
af egna landsmän. Vi tllade derföre: Förän-
dra detta förhållande, sprid upplysningen och
undervisningen till alla klasser genom goda folk-
skolor; sprid välmågan genom industriens lö-
sande ur sina fjettrar, upphäf sålunda afståndet
emellan samhällsklasserna och ingen skall klaga
öfver den hedrande skyldigheten att deltaga i
ett gemensamt fosterlandsförsvar.
Denna framställning skulle måhända med nå-
got skäl kunna mötas af någon invändning fråm
någon person af arbetsklassen, om han ej insett
sakens rätta betydelse för sig sjelf och de si-
na; om han ej uppfattat, att en bevärings-
pligt utan rättighet att lega, blefve en dikt
hvad de högre eller förmögnare klasserna beträf-
fade, och vida mer tryckande för de ringare,
de fattigare. Vi skulle då blott upplyst honom,
att han låtit förleda sig af bländverk, att de
högre klasserna antingen tidigt inkasta sina barn
i militärståndet, samt derigenom undgå obeha-
get af deras inblandning i ledet. oeh tältlagen,
eller på något annat sätt veta att befria. sina
söner derifrån; att arbetsklassens söner således i
alldeles samma myckeohet komme att utgöra
hufvudsakliga delen af försvarsmassorna, ty hvar
har man sett en rik mans son i ledet bland
sjelfva soldaterna? — men att deremet många
ibland den öfveråriga, tjenstbara delen af denna
klass derigenom förlerade det tillfälle, som leg-
ningsrättigheten erbjuder dem, att, under ett
krigstillstånd, då i allmänhet arbetarens lott är
tyngre än eljest, af de förmögnare uppbära en
inkomst, som lindrar deras egna och deras
familjers behof. Han skulle kanske till och
med inse, att legorättighetens upphäfvande i
verkligheten skulle verka behofvet att uttaga
flera årsklasser af samtliga beväringen, än om
den bibehålles: och att denna omständighet
skulle återkasta på arbetsklassen en vida känn-
barare och utan all ersättning pålagd börda.
En sådan invändning, som nyss nämndes, var
likväl icke nog. — Vi hafve rönt den lyckan
eller olyckan att få en vida mer högtrafvande
riddare mot oss. Med inskrift på sin sköld:
Något för vänner af beväringssystemet,
remträder han inom skranket lik en ekänd