RE NR nat nin rn Predikningar af Schleiermacher, öfversattc af N. Ignell, 1, 2 Saml. Stockholm, Heggström, 1834 — 35. Liksom inom de flesta grenar af menskliga vetardet, så har äfven inom theologiska vetenskapen vår tid sett större män än många af de föregående. Tre af dessa äro i synnerhet märkvärdiga, emedan de både inom vetenskapen och det praktiska lifvet, icke allenast inonerligen behjertat tidens behof af sann och till djupet gående christendom; utan äfven mötsvarat detta behef för den vetenskaplige forskaren och den enfaldige — samningssökaren. Liksom Kant, Fichte och Seheliing inom filosofieas område, liksom Schiller, Göthe och Wieland inom poesiens och den sköna konstens, så hafva äfven Schleiermacher, Neander och Marhieniche, geaem sin djupa blick, sin rika erfarenhet och sitt genialiska framställaiugssätt, renat och nästan omskapat alla de delar af det religiösa och theologiska vetandet dem de berört, och derigenom så neutraliserat den gamla striden mellan så kallade rationmalister och supranaturalisier, attingen å någondera sidan, ntom de crassare, med något skäl kumna räkna deu till sina antagonister. Den skarpsinnigaste och mest djupt tänktande af dessa snän är dock obeswidligen Sehleiermacher, hvilkeas predikningar vi här gå att anmäla. För svenska läsare böra dessa predikningar vara så mycket mer välkomna, som de äro en motsats mot den ytlighet och sentimentalitet, för hvilken man förebrår vår tid och tillika i många fall ett återställande af hvad prediknirgar synas böra vara. Ty först och främst ingehålla de sådane ämnen, som icke äro vidsträcktare, än de kunna afhandlas inom den korta tid, som är inskränkt för en predikar; sedan följas dessa ämnen med stränghet och betr aktas från alla sidor, ech slutligen eger hvarje samling, t. ex. en årgång, eler i allimänhet hvarje cyelus af en i fortsättning, såsom enhet, utvecklad khufvudidde, ett så tydligt sammanhang, att den, som följer detta, nödvändigt mås ste lära mycket och blifva befästad i sin öfvertygelse inom detta gebit. Dertill kan läggas, att dessa predikningar, ehuru deras författare vid flera tillfällen visat, att han äfven djupt inträng: i den homilitiska konsten, äro utan all konst, utan allt hvad man kallar maner ech utan all annan vältalighet, än den, som har sin grund i skriftens rena ställe. Amnet tycks hafva sökt talaren, ej talaren ämnet, det vill säga: det har förut djupt anslagit hans eget hjerta, och sedan utgått från hjeriat till förståndet. —Men den högsta och framför alla sig utmärkande egenskapen hos dessa predikningar är den, att de äro praktiskt christliga, en lefvande utgjutelse af sir författares inre, ett troget aftryck af hans högre andeliga erfarenhet. Då han beskrifver en christen, söker han inga färger eller tillsatser från verldsliga vishetsläror, icke heller hemtar han sina bevekelsegrunder från grafven och döden, från nöden, sorgen och menskliga lidaudet, för att åstadkomma ögonblickets rörelse. Återlösaren är den bild, vid bvilken han fästat sig. Med hela sie själ, fattad af den siora tanken, att Gud verkligen var i Chriso till att försona verlden med sig sjelf och att det icke gifves någom annan Ande, än Guds Ande, som, utgjuten i våra hjertan, kan ropa: Abba, käre Fader! framställer han hvarje ord af Aterlösaren, såsom en outöslig källa, och Haas nikes herrlighet och seger, såsom christendomens A och O, begynnelse och ände. Ja: flera af hans betraktelser innebära liksom en bön, att Christi namn snart måilte blifva kändt och Christi rike smart utbredas till alla jordens folk och slägteroch han fördölier