RE NR nat nin rn
Predikningar af Schleiermacher, öfversattc
af N. Ignell, 1, 2 Saml. Stockholm,
Heggström, 1834 — 35.
Liksom inom de flesta grenar af menskliga
vetardet, så har äfven inom theologiska veten-
skapen vår tid sett större män än många af de
föregående. Tre af dessa äro i synnerhet märk-
värdiga, emedan de både inom vetenskapen och
det praktiska lifvet, icke allenast inonerligen be-
hjertat tidens behof af sann och till djupet gå-
ende christendom; utan äfven mötsvarat detta
behef för den vetenskaplige forskaren och den
enfaldige — samningssökaren. Liksom Kant,
Fichte och Seheliing inom filosofieas område,
liksom Schiller, Göthe och Wieland inom poe-
siens och den sköna konstens, så hafva äfven
Schleiermacher, Neander och Marhieniche, ge-
aem sin djupa blick, sin rika erfarenhet och
sitt genialiska framställaiugssätt, renat och nä-
stan omskapat alla de delar af det religiösa och
theologiska vetandet dem de berört, och deri-
genom så neutraliserat den gamla striden mellan så
kallade rationmalister och supranaturalisier, attin-
gen å någondera sidan, ntom de crassare, med
något skäl kumna räkna deu till sina antagoni-
ster.
Den skarpsinnigaste och mest djupt tänktan-
de af dessa snän är dock obeswidligen Sehleier-
macher, hvilkeas predikningar vi här gå att an-
mäla. För svenska läsare böra dessa prediknin-
gar vara så mycket mer välkomna, som de äro
en motsats mot den ytlighet och sentimentali-
tet, för hvilken man förebrår vår tid och tillika
i många fall ett återställande af hvad predik-
nirgar synas böra vara. Ty först och främst
ingehålla de sådane ämnen, som icke äro vid-
sträcktare, än de kunna afhandlas inom den
korta tid, som är inskränkt för en predikar; se-
dan följas dessa ämnen med stränghet och be-
tr aktas från alla sidor, ech slutligen eger hvar-
je samling, t. ex. en årgång, eler i allimänhet
hvarje cyelus af en i fortsättning, såsom enhet,
utvecklad khufvudidde, ett så tydligt samman-
hang, att den, som följer detta, nödvändigt mås
ste lära mycket och blifva befästad i sin öfver-
tygelse inom detta gebit. Dertill kan läggas, att
dessa predikningar, ehuru deras författare vid
flera tillfällen visat, att han äfven djupt inträng:
i den homilitiska konsten, äro utan all konst,
utan allt hvad man kallar maner ech utan all
annan vältalighet, än den, som har sin grund i
skriftens rena ställe. Amnet tycks hafva sökt
talaren, ej talaren ämnet, det vill säga: det har
förut djupt anslagit hans eget hjerta, och sedan
utgått från hjeriat till förståndet. —- Men den
högsta och framför alla sig utmärkande egen-
skapen hos dessa predikningar är den, att de
äro praktiskt christliga, en lefvande utgju-
telse af sir författares inre, ett troget af-
tryck af hans högre andeliga erfarenhet.
Då han beskrifver en christen, söker han inga
färger eller tillsatser från verldsliga vishetsläror,
icke heller hemtar han sina bevekelsegrunder
från grafven och döden, från nöden, sorgen
och menskliga lidaudet, för att åstadkomma ö-
gonblickets rörelse. Återlösaren är den bild,
vid bvilken han fästat sig. Med hela sie själ,
fattad af den siora tanken, att Gud verkligen
var i Chriso till att försona verlden med sig sjelf
och att det icke gifves någom annan Ande, än
Guds Ande, som, utgjuten i våra hjertan, kan
ropa: Abba, käre Fader! framställer han hvar-
je ord af Aterlösaren, såsom en outöslig källa,
och Haas nikes herrlighet och seger, såsom
christendomens A och O, begynnelse och än-
de. Ja: flera af hans betraktelser innebära
liksom en bön, att Christi namn snart måilte
blifva kändt och Christi rike smart utbredas till
alla jordens folk och slägter- och han fördölier