tutionella. Att genast sasom med ett trollsiag uppfinna nya guldkällor till ersättande af de uttömda penningtillgångarna; att bringa de upprörda tänkesätten i herzmoni med hvarandra, att i ett ögonblick skapa völ disciplinerade armeer och förträffliga generaler, att Bedergöra Gomez och dnrnfva Don GQCarlos tillbaka längst upp i de Baskiska bergtrakternas gömmor, om icke alldeles utom Spaniens område, se der snart sagdt det minsta, som revolutionen i deras tanka genast burde kunnat uträtta, för att icke blifva ett föremål rent af för en förnäm medömkan. Med hvilkeniskadeglädje har icke t. ex. Svenska Minerva, vid hvarje ny underrätte!se om Carlistehefen Gomezs röfvaretåg i Andalusien och Granada läst för oss, hurusom en smula skicklighet hos de kouastitutionella cheferna bordt skaffa honom i fällan, kringränt och afväpnat samt såluada tilhatetgjort alla hans bemödanden? Litet tålamod! Revolutionen är ännu blott ett par månader gammal. Att Drottningen och hennes ministrar under den förra regimen icke mera kuade sätta någon gräns för den allmänna villervallan och vådorpa, är en sak, som först och främst utgör ett ebestridligt faktum; att det just var denna rådlöshet, som föranledde revolutionen, eller exs gjorde den möjlig, kan lika htet förnekas, eller med andra ord, det var la force des choses, som tvang Drottningen att mot sin vilja kasta sig i folkets armar — för att nyttja Minervas själsfrändes Jan Janssons uttryck. Don Carlos stod då redan i begrepp att marchera på Madrid. Allt hvad således revolutionen kan åstadkomma till förbättring af denna belägenhet: försämra den kan dena icke. Så vidt vi kunnat, med temligen noga uppmärksamhet, fatta sakernas sammanhang, har det emedlertid först varit af nationmalviljans råd och hjelp, uttalad genom de nu sammanträdda Cortes, som nationen väntar sin räddaing fråa politisk undergång. Det är således först med deras öppnande som det stora politiska skådespelet börjar. De sednaste händelserna hafva blott varit prologen dertill. Huru länge det borgerliga kriget det oaktadt ännu skall rasa, huru många offer det skall utkräfva, och huru mycket dem blodskuld derigenom ännu skall ökas, som häftar på bDigotteriet och absolutismen , gemensamt representerade uti en man, hvilken i 19:de seklet gjort Jungfru Maria till Generalissimus öfver sin arm, medan han effrar tusendes lif och välfärd för sin personliga vinning, är icke möjligt att förutsäga; mea att nationen ännu, genom vädjande till sin egen kraft och sin egen vilja, och endast genom deta, kan slutligt komma till ett bättre mål, är åtminstone vår öfvertygelse och troligen alla deras, hvilka icke uti munkväldets och enväldets idrotter se ett önskvärdt botemedel mot denna så kallade demoralisation? i tidsandan, att mationerna nu mera icke vilja låta hushålla med sig alldeles efter de styraudes nycker. Vill någon veta, hvarpå vi grusda och med: visshet våga uttala en sådan förmodan för framtiden? Det är på den emständigheten, att de! främmande makternas bajonetter icke mera kunna, såsom det skedde år 1823, blanda sig i; Spanska folkets angelägenheter och gifva slag i saken till förtryckets förmån, samt att pluraliteten af det Spanska folket, sig sjelf lemnad, skall välja de svåraste uppoffringar, heldre än att återgå under oket. Och hvarföre kunna icke de främmande makterna sända sina bajonetter till Spanien? Emedan de icke våga det. Och hvarföre våga de det icke? Af ett: skäl, som vi en gang funnit utsagdt i Svenska Minerva i något ögonblick af glömska och uppriktig bekännelse: nemligen att tiden numera öfverallt framgår med jettesteg, och att den på de sista tretton åren framgått ett sekel. Och hvarföre skola Spaniorerne, sig sjelfve lemnade, icke mer underkasta sig obskurantismens och godtyckets välde? Emedan de hemtat en tillräcklig och lärorik varning af sin egen godtrohet under dessa tretton år; emedan den bildade klasser der i landet är långt talrikare, de politiska begreppen vida mer rotfästade och de demokratiska institutionerna vida mer införlifvade med folkets minnen och historia, än de konservativa åsigternas anhängare, Minerva cch heanes patromer tro, eller åtmiastone, att döma af den ytligheten i deras resonnementer i detta ämne, låtsa föreställa Sig: -— er OBELISKEN LUXOR. -—— TA 11 I oss ST RF -of