tutionella. Att genast sasom med ett trollsiag
uppfinna nya guldkällor till ersättande af de ut-
tömda penningtillgångarna; att bringa de upp-
rörda tänkesätten i herzmoni med hvarandra, att
i ett ögonblick skapa völ disciplinerade ar-
meer och förträffliga generaler, att Be-
dergöra Gomez och dnrnfva Don GQCarlos till-
baka längst upp i de Baskiska bergtrakternas
gömmor, om icke alldeles utom Spaniens om-
råde, se der snart sagdt det minsta, som revo-
lutionen i deras tanka genast burde kunnat ut-
rätta, för att icke blifva ett föremål rent af för
en förnäm medömkan. Med hvilkeniskadeglädje
har icke t. ex. Svenska Minerva, vid hvarje ny
underrätte!se om Carlistehefen Gomezs röfvare-
tåg i Andalusien och Granada läst för oss, hu-
rusom en smula skicklighet hos de kouastitutio-
nella cheferna bordt skaffa honom i fällan, kring-
ränt och afväpnat samt såluada tilhatetgjort
alla hans bemödanden?
Litet tålamod! Revolutionen är ännu blott
ett par månader gammal. Att Drottningen och
hennes ministrar under den förra regimen icke
mera kuade sätta någon gräns för den allmän-
na villervallan och vådorpa, är en sak, som
först och främst utgör ett ebestridligt faktum;
att det just var denna rådlöshet, som föranled-
de revolutionen, eller exs gjorde den möjlig,
kan lika htet förnekas, eller med andra ord,
det var la force des choses, som tvang Drott-
ningen att mot sin vilja kasta sig i folkets ar-
mar — för att nyttja Minervas själsfrändes
Jan Janssons uttryck. Don Carlos stod då
redan i begrepp att marchera på Madrid. Allt
hvad således revolutionen kan åstadkomma till
förbättring af denna belägenhet: försämra den
kan dena icke. Så vidt vi kunnat, med temli-
gen noga uppmärksamhet, fatta sakernas sam-
manhang, har det emedlertid först varit af na-
tionmalviljans råd och hjelp, uttalad genom de
nu sammanträdda Cortes, som nationen väntar
sin räddaing fråa politisk undergång. Det
är således först med deras öppnande som
det stora politiska skådespelet börjar. De sed-
naste händelserna hafva blott varit prologen
dertill. Huru länge det borgerliga kriget det
oaktadt ännu skall rasa, huru många offer det
skall utkräfva, och huru mycket dem blodskuld
derigenom ännu skall ökas, som häftar på bDi-
gotteriet och absolutismen , gemensamt repre-
senterade uti en man, hvilken i 19:de seklet
gjort Jungfru Maria till Generalissimus öfver
sin arm, medan han effrar tusendes lif och
välfärd för sin personliga vinning, är icke möj-
ligt att förutsäga; mea att nationen ännu, ge-
nom vädjande till sin egen kraft och sin egen
vilja, och endast genom deta, kan slutligt kom-
ma till ett bättre mål, är åtminstone vår öfver-
tygelse och troligen alla deras, hvilka icke uti
munkväldets och enväldets idrotter se ett önsk-
värdt botemedel mot denna så kallade demo-
ralisation? i tidsandan, att mationerna nu mera
icke vilja låta hushålla med sig alldeles efter de
styraudes nycker.
Vill någon veta, hvarpå vi grusda och med:
visshet våga uttala en sådan förmodan för fram-
tiden? Det är på den emständigheten, att de!
främmande makternas bajonetter icke mera kun-
na, såsom det skedde år 1823, blanda sig i;
Spanska folkets angelägenheter och gifva slag
i saken till förtryckets förmån, samt att plura-
liteten af det Spanska folket, sig sjelf lem-
nad, skall välja de svåraste uppoffringar, heldre
än att återgå under oket. Och hvarföre kun-
na icke de främmande makterna sända sina ba-
jonetter till Spanien? Emedan de icke våga
det. Och hvarföre våga de det icke? Af ett:
skäl, som vi en gang funnit utsagdt i Svenska
Minerva i något ögonblick af glömska och
uppriktig bekännelse: nemligen att tiden nu-
mera öfverallt framgår med jettesteg, och
att den på de sista tretton åren framgått ett se-
kel. Och hvarföre skola Spaniorerne, sig sjelf-
ve lemnade, icke mer underkasta sig obskurantis-
mens och godtyckets välde? Emedan de hem-
tat en tillräcklig och lärorik varning af sin e-
gen godtrohet under dessa tretton år; emedan
den bildade klasser der i landet är långt talri-
kare, de politiska begreppen vida mer rotfästa-
de och de demokratiska institutionerna vida
mer införlifvade med folkets minnen och histo-
ria, än de konservativa åsigternas anhängare,
Minerva cch heanes patromer tro, eller åtmia-
stone, att döma af den ytligheten i deras re-
sonnementer i detta ämne, låtsa föreställa Sig:
-— er
OBELISKEN LUXOR.
-—- — TA 11 I oss
ST RF -- of