emedan den går så rakt på saken. — Man måste likväl erindra , att Norska konungamaktens ofta upprepade försök att ändra de stadgar i Norska koustitutionen, dem Norrmännen erhilligt anse för de aldra väsentligaste , måste hos Norska författare väcka ex hel annan känsla än likesliighet. — För att gifva denna känsla luft, på ett för majestätet icke sårande sätt, har åberopandet af Norska konungamaktens förhållande ull den Svenska , blifvit en facon de parler, den de mera bildade utan svårighet tyda. Men i skrifter, bestämda för allmogen, är delta sätt att uttrycka sig, utan tvifvel tadelvärdt. Vi nämnde en gång om ett för menigman i Norge utgifven så kalladt Flyveblad(flygskrift). Ett par nya nummer deraf äro nu komne 0ss tillkanda. Den gode flyvebladsmannen jemrar sig mycket öfver den ulyksalige tillstand af und förligelse imellem Konge och folk, men låter förstå att vor Konges bjerte är för velkjendt och vurderet? för att tvedrägtens rot deri skulie kunna sökas, och derföre säger han rent ut, att H. NM. Konungens eget förhållandse till Sveri:e är den orsak, som förmått H. M. att vilja förärdra Norska Gruncel.sgen för stt utvidga Konpungamakten , med ett ord, att Sverige är orsaken till det ulyksalige tillstand, och att Norge derföre borde skiljas fråa Sverige och få en egan Koaxs, hvarigenom all tvist melan folket och Kenungamakten skulle upphöra. Nu kan det väl vara allde!es likgilugt hvad flyvebladsmannen qväder, ty ett blad gör ingen sommar; meu då flera i Norge börja löra samma språk ; då Sverige icke söker ofrid med Norge, då Svenoskarne i allmäcohet, såsora våra Riksdaser nog vittna, ej äro stora älskare af en utvidgad Konwnogamagt; då de få Svenskar som erinra sig att deras Konung äfven är Konung i Norge, önska att Norrmännen måtte som män försvara hvad de äga, och då slutligen nitet för sanningen bjuder at icke låta en grof osanning opåtalt kringspridas, enär man bar medel att vederlägga den, så vore det i sanning väl om H. M. Konungen, som ensam i denna sak äger vitsord, ville högtidligen tor Norrmännen förklara, att Svenska folker platt ingen del äger i Norrska Konurgamoagtens bestyr, och att det aldrig yttrat någon önskan alt denua magt måtte utvidgas. Men har mer än en gång sett Svenska tidhHingar 1ndragas, för att genom demva handling förekomma all osämja med främmande makter; men sämjan med Norge är angelägnare än sämjan med något annat rike, och då Sverige icke i Norge äger någon Minister, kar Svenska folket i anseende till det särskilda förbållandet emellan de båda rikena, ej annan utväg att förekomma ett missförståmd, än den Koagl. Maj:t täckes sjelf bereda.