emedan den går så rakt på saken. — Man må-
ste likväl erindra , att Norska konungamaktens
ofta upprepade försök att ändra de stadgar i
Norska koustitutionen, dem Norrmännen erhil-
ligt anse för de aldra väsentligaste , måste hos
Norska författare väcka ex hel annan känsla än
likesliighet. — För att gifva denna känsla luft,
på ett för majestätet icke sårande sätt, har åbe-
ropandet af Norska konungamaktens förhållande
ull den Svenska , blifvit en facon de parler,
den de mera bildade utan svårighet tyda. Men
i skrifter, bestämda för allmogen, är delta sätt
att uttrycka sig, utan tvifvel tadelvärdt.
Vi nämnde en gång om ett för menigman i
Norge utgifven så kalladt Flyveblad- (flyg-
skrift). Ett par nya nummer deraf äro nu
komne 0ss tillkanda. Den gode flyveblads-
mannen jemrar sig mycket öfver den ulyksa-
lige tillstand af und förligelse imellem Konge
och folk, men låter förstå att vor Konges
bjerte är för velkjendt och vurderet? för att
tvedrägtens rot deri skulie kunna sökas, och
derföre säger han rent ut, att H. NM. Konun-
gens eget förhållandse till Sveri:e är den orsak,
som förmått H. M. att vilja förärdra Norska
Gruncel.sgen för stt utvidga Konpungamakten , med
ett ord, att Sverige är orsaken till det ulyk-
salige tillstand, och att Norge derföre borde
skiljas fråa Sverige och få en egan Koaxs,
hvarigenom all tvist melan folket och Kenun-
gamakten skulle upphöra. Nu kan det väl vara
allde!es likgilugt hvad flyvebladsmannen qväder,
ty ett blad gör ingen sommar; meu då flera i
Norge börja löra samma språk ; då Sverige icke
söker ofrid med Norge, då Svenoskarne i all-
mäcohet, såsora våra Riksdaser nog vittna, ej
äro stora älskare af en utvidgad Konwnogamagt;
då de få Svenskar som erinra sig att deras
Konung äfven är Konung i Norge, önska att
Norrmännen måtte som män försvara hvad de
äga, och då slutligen nitet för sanningen bjuder
at icke låta en grof osanning opåtalt kring-
spridas, enär man bar medel att vederlägga den,
så vore det i sanning väl om H. M. Konungen,
som ensam i denna sak äger vitsord, ville hög-
tidligen tor Norrmännen förklara, att Svenska
folker platt ingen del äger i Norrska Konurga-
moagtens bestyr, och att det aldrig yttrat någon
önskan alt denua magt måtte utvidgas.
Men har mer än en gång sett Svenska tid-
hHingar 1ndragas, för att genom demva handling
förekomma all osämja med främmande makter;
men sämjan med Norge är angelägnare än säm-
jan med något annat rike, och då Sverige icke
i Norge äger någon Minister, kar Svenska fol-
ket i anseende till det särskilda förbållandet
emellan de båda rikena, ej annan utväg att
förekomma ett missförståmd, än den Koagl.
Maj:t täckes sjelf bereda.