rande, men det ligger i hans melodier ett be-
hag, en älsklighet, som i denna epok af på al-
la håll och kanter stormande, skramlande och
dunkande musik alltid fågnar ens öra, liksom
källans sorl i dalen, när man lomhörd kommer
ner från vindarnes tjut och brak på fjellen.
Denna karakter af angenämhet igenkänner man
i ?Duellen i flera stycken, ehuru man dere-
mellan, måhända mera här än uti Marie,
skall finna något af detta betydelselösa och
fullkomligt ointressan:a vogue la galere, hvar-
på nutidens musikaliska kompositioner öfverhuf-
vud taget så öfverflöda. I konsten att mils
med musiken och lämpa defina efter olika ka-
rakterer, är Herold visserligen ingen serdeles
mästare; men de flesta af nuvarande komponi-
ster äro det ännu mindre. Den ängsliga Nicet-
tes parti vid inträdet på balen i andra akten,
Mergys och Comminges energiska duo i den
tredje under det de draga sina svärd, m. fl.
ställen äro dock rätt vackra exempel på egent-
lig dramatisk och målande komposition. Isabelles
scen i början af andra skten, trion dersamma-
städes och den i tredje akten mellan drottnin-
gen, Isabelle och Mergy, ett längesedan såsom
cansmusik bekant ihema, äro i vårt tycke de
vackraste sakerna i operetten,. Om mana un-
dantager Isabelles nyssnämnda parti, en längre
och ingalunda lätt nummer, och som af Fru
Gelhaar utföres såsom man af hennes talang är
van att finna det, och ett par andra nurnmror,
äro sångsakerna annar:; öfverhufvud nog knapp-
händiga och, om man så får säga, plottriga,
samt sålunda icke serdeles tacksamma för dem,
som exeqvera desamma. Man får icke tid att
riktigt fista sin uppmärksamhet snart sagdt vid
någonting. Herr Sällström kommer i allmänhet
bra nog ut med hvad han har att sjunga ;) om
Herr Habicht, Cantarilli, verkligen skall vara
så narraktig, som han såväl i sin sång som i
sin aktion här gör sig, hafver sig icke så lätt
att af pjesen utgrunda; man må imedlertid an-
taga att så är, och det fallet gör Hr H., om
man så vill, sin sak icke illa.
Det dansss mycket i derna pjes, och man
skulle nästan kunna säga, att fötterna der hafva
hufvudrollen, så upp och nedvändt det må kun-
na låta. Herr Selinder har verkligen mycken
förtjenst em arrangerandet af balletterna och
pantomimerna i andra akten. Man har i syn-
nerhet funnit sig förlustad af arlekin med ena
benet i vädret, hvilken efter en vandring kom-
mer hem till sin kära hälft och finner en arf-
vinge mer än han vill kännas vid, en liten by-
ing till arlekinna, lik sin mor, som vittenstyc-
ket en tvåskilling. Någonting ganska vackert ä-
ro såväl de turer, hvari de blådraperade och de
röddraperade g:upperna blanda sig om hvaran-
dra likt rosor och förgätmig ej, såsom ock den
igar, då de förra ensamma med sina blå ge-
nomskinliga shawlar väfva omkring sig ett tält,
derutur slutligen ena rosenklädd Terpsichore, un-
danvikaide draperierna liksom från en vanlig tält-
öppring, framsväfvar på vindlätta tåspetser.
Deremot kunde hela den något tungfotade och
massifva mohriska daovsen utan afsaknad vara
borta. - Man har knappast fråm femte raden ap-
plåderat den.
tt) fs dnng foön thantanr ARK AL Le pol sg