Article Image
rande, men det ligger i hans melodier ett behag, en älsklighet, som i denna epok af på alla håll och kanter stormande, skramlande och dunkande musik alltid fågnar ens öra, liksom källans sorl i dalen, när man lomhörd kommer ner från vindarnes tjut och brak på fjellen. Denna karakter af angenämhet igenkänner man i ?Duellen i flera stycken, ehuru man deremellan, måhända mera här än uti Marie, skall finna något af detta betydelselösa och fullkomligt ointressan:a vogue la galere, hvarpå nutidens musikaliska kompositioner öfverhufvud taget så öfverflöda. I konsten att mils med musiken och lämpa defina efter olika karakterer, är Herold visserligen ingen serdeles mästare; men de flesta af nuvarande komponister äro det ännu mindre. Den ängsliga Nicettes parti vid inträdet på balen i andra akten, Mergys och Comminges energiska duo i den tredje under det de draga sina svärd, m. fl. ställen äro dock rätt vackra exempel på egentlig dramatisk och målande komposition. Isabelles scen i början af andra skten, trion dersammastädes och den i tredje akten mellan drottningen, Isabelle och Mergy, ett längesedan såsom cansmusik bekant ihema, äro i vårt tycke de vackraste sakerna i operetten,. Om mana undantager Isabelles nyssnämnda parti, en längre och ingalunda lätt nummer, och som af Fru Gelhaar utföres såsom man af hennes talang är van att finna det, och ett par andra nurnmror, äro sångsakerna annar:; öfverhufvud nog knapphändiga och, om man så får säga, plottriga, samt sålunda icke serdeles tacksamma för dem, som exeqvera desamma. Man får icke tid att riktigt fista sin uppmärksamhet snart sagdt vid någonting. Herr Sällström kommer i allmänhet bra nog ut med hvad han har att sjunga ;) om Herr Habicht, Cantarilli, verkligen skall vara så narraktig, som han såväl i sin sång som i sin aktion här gör sig, hafver sig icke så lätt att af pjesen utgrunda; man må imedlertid antaga att så är, och det fallet gör Hr H., om man så vill, sin sak icke illa. Det dansss mycket i derna pjes, och man skulle nästan kunna säga, att fötterna der hafva hufvudrollen, så upp och nedvändt det må kunna låta. Herr Selinder har verkligen mycken förtjenst em arrangerandet af balletterna och pantomimerna i andra akten. Man har i synnerhet funnit sig förlustad af arlekin med ena benet i vädret, hvilken efter en vandring kommer hem till sin kära hälft och finner en arfvinge mer än han vill kännas vid, en liten bying till arlekinna, lik sin mor, som vittenstycket en tvåskilling. Någonting ganska vackert äro såväl de turer, hvari de blådraperade och de röddraperade g:upperna blanda sig om hvarandra likt rosor och förgätmig ej, såsom ock den igar, då de förra ensamma med sina blå genomskinliga shawlar väfva omkring sig ett tält, derutur slutligen ena rosenklädd Terpsichore, undanvikaide draperierna liksom från en vanlig tältöppring, framsväfvar på vindlätta tåspetser. Deremot kunde hela den något tungfotade och massifva mohriska daovsen utan afsaknad vara borta. Man har knappast fråm femte raden applåderat den. tt) fs dnng foön thantanr ARK AL Le pol sg

12 november 1836, sida 3

Thumbnail