pampen. WUenna iorlarliga pamp, gud vet hur
många mord den har på sitt stålhårda samvete,
bortåt ett par hundra will jag väl tro! Och
Comminge är vorden förälskad i den sköna I-
sabelle, han har till och med af sin nådiga
monark fått löfte om att ega henne, han och
ingen annan. En förlofning med guds nåde
och Messire de Comminges damaskerade pamp,
det vill säga någonting att våga sätta sig dere-
mot! Men hvad gör man icke för en så fager
flicka som Isabelle! En ung ädling, Mergy,
från samma provins som grefvimnan, en galant
och vacker herre, sem redan längre tid ä!skat
Isabelle och varit älskad tillbaka, inträffar just
i denrca kritiska tidpunkt i Paris, såsom ambas.
sadör från kovungens af Navarra bof. Den län-
ge närda lågan flammar upp med förnyad kraft.
Mergy har svurit att, kosta hvad det vill, hem-
föra Isabelle som sin brud. PNrottning Marga-
retha uppträder nu som de båda älskandes hul- :
da skyddsengel emot Henrik den tredjes kurgs-
ord, och Comminges värjspets. Visserligen är!
det icke omöjligt att Mergy skulle kunna gå som
segrare ur en öppen strid med den förfärlige;
rivalen, ty det finnes ofta en viss så till sägan-.
des oförskämd styrka i handen hos dessa her-
rar landtjunkare, men i en lika möjlig motsatt.
händelse skulle utan tvifvel Isabelles sköna hjerta
brista och drottningen är allt för mån om sin
lilla hofdame, för att icke uppbjuda sllt till fö-
rekommande af någonting så bedröfligt. Drott-
ningen har en plan att vinna målet utan kolli-
sion med den ohyggliga Comminge. Genom :
viss Cantarelli, en Italienare i kungliga hofvet,
och, om jag icke miestager mig hslt och hållet
på mannens karakter, en stor narr, lyckas
att på sin egen drottningliga person afleda Cem-
minges misstankar om något hemligt förhållan-
de meliaa Isabelle och den nykomna ädlingen
från Bearn, och med de blå dupnster, hon så-
iunda slår honom i ögonen, maskera en hera-
lig vigsel mellan Mergy och Isabelle vid samma
tillfälle, som hennes majestät med sitt hef täck-
tes, till följe af en allerunderdånigst bjudning,
öfvervara vigningsceremonien i ett af stadens af-
lägsnare kapell mellan en hennes guddottor ech
en välbeställd värdshusvärd. Allt går fullkom-
ligt efter önskan, och hvad hindrar nu de bå-
da nyssvigde, att, enligt uppgjord plan, genast
fly från Paris; hvad annat, så vidt jag vet,
än — Messire de Comminges damaskerade I
pamp? Aj, aj, aj! Det är någonting besyn-
nerligt, att, man ställe sig hur som heldst, man
nästan bestämdt ändå skall råka ut för detta!
hiskliga och infernaliska mordgevar. Man sö-
ker undvika det på ett håll, man: löper medj
pannan mot det på ett annat. Det är ett öde.l
Herrar Mergy och Comminge hafva i går hän-
delsevis ensamma råkats i drottningens rum, den
förra har kommit att låta halka öfver sin tunga
ett enda litet, litet pepparkorn, det behöfdes
icke7mer! det ena ordet har gifvit det andra,
manihar slutat med utmaning. Dst är just den-
na timma duellen är beramad. Att fly från
Paris utan att hålla sitt ridderliga ord, må en
annan göra, men icke herr de Mergy, gentil-
homme från Bearn. Så har då, när allt kom-
mer omkring, den goda drottningens hela försig-
tighet och list icke tjenat till det minsta, och
Isabelle skall kanske inom några minuter icke
mer ega sin älskade Mergy. Dock, det vill
sig gudilof bättre! En båt ror långsamt fram
på Seinen, och en man deri med fackla i han-
en, sjunger med sorglig stämma : Han är död,
han är död! Nemligen — Comminge. Kär-
deken har gifvit styrka åt Mergys arm, Messiere
de Comminge skrämmer ingen mer med sina
dundrande bravader, och hans väldiga pamp
får upphängas med hans sköldemärke att rosta
bort på pelaren i något gammalt familje-graf-
kor.
Sjelfva poemet, såsom de beskedliga Franso-
serna gemenligen kalla texten till operor, är,
oaktadt en i bebandlingen af deta!jerna mer än
vanlig omtanka och förmåga öfver-språket hos
ÖWversätteren, föga interessant. I det outveck-
lade skick, hvari operen, såsom genre i skön
konst, sig ännu befinner, får man dock icke
säga så mycket derom. Om exempel icke helt
och hållet saknas af operor, der dikt ech mu-
sik ixnerligare finnas förenade, så torde likväl
den stora pluraliteten icke i afseende på en så-
dan förmälning mellan tvenne poesier utmärka
sig serdeles framför ifrågavarande pjes. En god
musik kan i alla fall, om visserligen icke er-
Sätta allt, likväl ganska mycket.
Harald ör sedan Tlomga fe omm nm Bö RT