pampen. WUenna iorlarliga pamp, gud vet hur många mord den har på sitt stålhårda samvete, bortåt ett par hundra will jag väl tro! Och Comminge är vorden förälskad i den sköna Isabelle, han har till och med af sin nådiga monark fått löfte om att ega henne, han och ingen annan. En förlofning med guds nåde och Messire de Comminges damaskerade pamp, det vill säga någonting att våga sätta sig deremot! Men hvad gör man icke för en så fager flicka som Isabelle! En ung ädling, Mergy, från samma provins som grefvimnan, en galant och vacker herre, sem redan längre tid ä!skat Isabelle och varit älskad tillbaka, inträffar just i denrca kritiska tidpunkt i Paris, såsom ambas. sadör från kovungens af Navarra bof. Den länge närda lågan flammar upp med förnyad kraft. Mergy har svurit att, kosta hvad det vill, hemföra Isabelle som sin brud. PNrottning Margaretha uppträder nu som de båda älskandes hul: da skyddsengel emot Henrik den tredjes kurgsord, och Comminges värjspets. Visserligen är! det icke omöjligt att Mergy skulle kunna gå som segrare ur en öppen strid med den förfärlige; rivalen, ty det finnes ofta en viss så till sägan-. des oförskämd styrka i handen hos dessa herrar landtjunkare, men i en lika möjlig motsatt. händelse skulle utan tvifvel Isabelles sköna hjerta brista och drottningen är allt för mån om sin lilla hofdame, för att icke uppbjuda sllt till förekommande af någonting så bedröfligt. Drottningen har en plan att vinna målet utan kollision med den ohyggliga Comminge. Genom : viss Cantarelli, en Italienare i kungliga hofvet, och, om jag icke miestager mig hslt och hållet på mannens karakter, en stor narr, lyckas att på sin egen drottningliga person afleda Cemminges misstankar om något hemligt förhållande meliaa Isabelle och den nykomna ädlingen från Bearn, och med de blå dupnster, hon såiunda slår honom i ögonen, maskera en heralig vigsel mellan Mergy och Isabelle vid samma tillfälle, som hennes majestät med sitt hef täcktes, till följe af en allerunderdånigst bjudning, öfvervara vigningsceremonien i ett af stadens aflägsnare kapell mellan en hennes guddottor ech en välbeställd värdshusvärd. Allt går fullkomligt efter önskan, och hvad hindrar nu de båda nyssvigde, att, enligt uppgjord plan, genast fly från Paris; hvad annat, så vidt jag vet, än — Messire de Comminges damaskerade I pamp? Aj, aj, aj! Det är någonting besynnerligt, att, man ställe sig hur som heldst, man nästan bestämdt ändå skall råka ut för detta! hiskliga och infernaliska mordgevar. Man söker undvika det på ett håll, man: löper medj pannan mot det på ett annat. Det är ett öde.l Herrar Mergy och Comminge hafva i går händelsevis ensamma råkats i drottningens rum, den förra har kommit att låta halka öfver sin tunga ett enda litet, litet pepparkorn, det behöfdes icke7mer! det ena ordet har gifvit det andra, manihar slutat med utmaning. Dst är just denna timma duellen är beramad. Att fly från Paris utan att hålla sitt ridderliga ord, må en annan göra, men icke herr de Mergy, gentilhomme från Bearn. Så har då, när allt kommer omkring, den goda drottningens hela försigtighet och list icke tjenat till det minsta, och Isabelle skall kanske inom några minuter icke mer ega sin älskade Mergy. Dock, det vill sig gudilof bättre! En båt ror långsamt fram på Seinen, och en man deri med fackla i hanen, sjunger med sorglig stämma : Han är död, han är död! Nemligen — Comminge. Kärdeken har gifvit styrka åt Mergys arm, Messiere de Comminge skrämmer ingen mer med sina dundrande bravader, och hans väldiga pamp får upphängas med hans sköldemärke att rosta bort på pelaren i något gammalt familje-grafkor. Sjelfva poemet, såsom de beskedliga Fransoserna gemenligen kalla texten till operor, är, oaktadt en i bebandlingen af deta!jerna mer än vanlig omtanka och förmåga öfver-språket hos ÖWversätteren, föga interessant. I det outvecklade skick, hvari operen, såsom genre i skön konst, sig ännu befinner, får man dock icke säga så mycket derom. Om exempel icke helt och hållet saknas af operor, der dikt ech musik ixnerligare finnas förenade, så torde likväl den stora pluraliteten icke i afseende på en sådan förmälning mellan tvenne poesier utmärka sig serdeles framför ifrågavarande pjes. En god musik kan i alla fall, om visserligen icke erSätta allt, likväl ganska mycket. Harald ör sedan Tlomga fe omm nm Bö RT