cl SVIaLC SUHNROT SM SKYICIHFUHCL, SM CC) 8 maktpåligsande, att dertill behöfres en sådan mängd som nu. Både kriget och freden afsätter alltid ett öfverflöod deraf, som på ett eller annat sätt faller staten till last. Då man beräknar, såsom jag här gjort, 3 officeråre och 35 under-officerare för hvarje 250 man, blir det, utom korporalerna, en befälhafvare för hvarje 30 man. Jag har aldrig funnit, alt mer behöfves. En man af värde — och detta värde, man vore öfvertygad derom, bedömmer soldaten, efter den inre halten, icke efter tjenste-graden — är tillräcklig, att moraliskt verka på en hel trupp. I ett krig är denna moraliska halt den enda gällande. Finnes den, så är den nog att hos truppen underhålla eller återställa det svigtande modet och sjelf-förtröstan. En enda korporal eller under-oflicer har ofta på detta sätt utfört verkliga bragder. Är åter truppens mod fallet, så upplifvas det ej, om man också omgåfve dem med generaler, men till hvilka den icke hyste förtroende. Jag vädjar till hvarje erfaren officer, att bekräfta denna åsigt. Vi vilje slutligen anföra något af de allmänna politiska åsigter, hvilka utgöra sjelfva inlednoingen till förslaget. Följande stycke förekommer, angående folkens ställning under olika bildningsperioder: Granskar man en Stats förhållande under särskilda perioder, så skall man finna bekräftelsen på den satsen, att dess krigsmakt är alldeles jemförlig med dess öfriga samfunds-inrättningar. Hos ett rått folkslag kan visserligen krigsoch eröfringslusten utveckla mägtiga krafter, men dessa förbli likväl alltid materiel!a; de segra när de träffa på en mindre materiel makt, men studsa tillbaka mot den öfverlägsna moraliska styrkan. Romerska väldet blef ett rof för barbarerna, men icke förr än det genom öfrverbildning upplöst sg sjelft. Så länge denna! upplösning ännu ej var fullständig, motstod det deras anfall, och ä!ven den alltför krossande Atilas styrka bröts i slaget vid Chalons. Vida ringare skaror förmådde sedan öfverväldiga det. Hvad kunde deremot alla barbarernes anfall under Republikens tid uträtta? Hvad förmådde sjelfve Pyrrhus och Hannibal emot detta republikanska Rom? De tillfogade visserligem dess härar nederlag och bragte staden i nöd och bekymmer; men dess invånare bedömde ganska riktigt sin ställnivg, då de sade, att deras fältherrar väl blifvit slagna, men att Rom ej var det Om man betraktar den Romerska Statens tillgångar då och fyra århundraden sednare, så fraroställer sig visserligen för statistikerns tabell en omätlig åtskilnad; och likväl var Rom 200 år före Augustus vida starkare, än 200 år sednare. Orsaken var, atti den förra stod det i sin utveckling, då andan lefde och verkade inom det; i den sednare var det i sitt aftagande, och endast materien imponerade änvu. I den förra tiden var det Romerska folket, som stridde, i den sednare var det Romerska Imperatorerne med sina besoldade legioner. På samma sätt alla andra stater, och för att blott nämna en enda, som tillhör våra dagar: den Preussiska, Dess här motstod, under Fredrik den Store, Östeerikes, Frankrikes och Rysslands gemensamma krafter. Men då den öfverlefvat tiden , bortblåstes den qvarstående stommen på ett par timmar vid Jena, När åter den nya tidens anda skapat sig en ny form, besegrade den åter i sin ordning den förut allt besegramde Napoleon, som hans folk ej mer ville försvara. Denne Napoleon skulle, 12 år förut, ganska säkert ha slagit samma koalisation, till och med en ännu mäktigare. Våra Göthiske förfider voro män af obestridlig tapperhet, och deras vikingståg äro bekanta. Men hvad uträttade de? Några härjningar på oförsvarade kuster, några enskilda bragder, några olyckor å ena sidan, någon exalterad stolthet å den andra, och för öfrigt intet, hvarken för de länder, hvaremot härfärderne riktades, eller dem, derifrån de kommo. ZLikaså medeltidens romantiska riddarebedrifter. Under de många århundraden, till hvilka de höra, förändrades derigenom iugen enda stats öde. Hela det Europeiska chevalleriets tapperhet och fromma enthusiasm kunde ej, på 200 år, rycka det Heliga landet ur Saracenernes våld, och Spanjorernes mod kunde ej rädda deras fädernoesland undan de otrogmas ok, eller befria det derifråa, förrän deras välde redan upplöst sig sjelft. En enda stat, organiserad som det nuvarande civiliserade Europa, skulle äfven med vida mindre individuell tannerhet has dess iNn