cl SVIaLC SUHNROT SM SKYICIHFUHCL, SM CC) 8
maktpåligsande, att dertill behöfres en sådan
mängd som nu. Både kriget och freden af-
sätter alltid ett öfverflöod deraf, som på ett eller
annat sätt faller staten till last. Då man beräk-
nar, såsom jag här gjort, 3 officeråre och 35
under-officerare för hvarje 250 man, blir det,
utom korporalerna, en befälhafvare för hvarje
30 man. Jag har aldrig funnit, alt mer be-
höfves. En man af värde — och detta värde,
man vore öfvertygad derom, bedömmer solda-
ten, efter den inre halten, icke efter tjenste-gra-
den — är tillräcklig, att moraliskt verka på en
hel trupp. I ett krig är denna moraliska halt
den enda gällande. Finnes den, så är den nog
att hos truppen underhålla eller återställa det
svigtande modet och sjelf-förtröstan. En enda
korporal eller under-oflicer har ofta på detta
sätt utfört verkliga bragder. Är åter truppens
mod fallet, så upplifvas det ej, om man också
omgåfve dem med generaler, men till hvilka den
icke hyste förtroende. Jag vädjar till hvarje
erfaren officer, att bekräfta denna åsigt.
Vi vilje slutligen anföra något af de allmänna
politiska åsigter, hvilka utgöra sjelfva inlednoin-
gen till förslaget. Följande stycke förekommer,
angående folkens ställning under olika bildnings-
perioder:
Granskar man en Stats förhållande under
särskilda perioder, så skall man finna bekräf-
telsen på den satsen, att dess krigsmakt är all-
deles jemförlig med dess öfriga samfunds-inrätt-
ningar. Hos ett rått folkslag kan visserligen
krigs- och eröfringslusten utveckla mägtiga kraf-
ter, men dessa förbli likväl alltid materiel!a; de
segra när de träffa på en mindre materiel makt,
men studsa tillbaka mot den öfverlägsna moraliska
styrkan. Romerska väldet blef ett rof för bar-
barerna, men icke förr än det genom öfrver-
bildning upplöst sg sjelft. Så länge denna!
upplösning ännu ej var fullständig, motstod det
deras anfall, och ä!ven den alltför krossande
Atilas styrka bröts i slaget vid Chalons. Vi-
da ringare skaror förmådde sedan öfverväldiga
det. Hvad kunde deremot alla barbarernes an-
fall under Republikens tid uträtta? Hvad för-
mådde sjelfve Pyrrhus och Hannibal emot det-
ta republikanska Rom? De tillfogade visserli-
gem dess härar nederlag och bragte staden i
nöd och bekymmer; men dess invånare bedöm-
de ganska riktigt sin ställnivg, då de sade, att
deras fältherrar väl blifvit slagna, men att Rom
ej var det Om man betraktar den Romerska
Statens tillgångar då och fyra århundraden sed-
nare, så fraroställer sig visserligen för statisti-
kerns tabell en omätlig åtskilnad; och likväl
var Rom 200 år före Augustus vida starkare,
än 200 år sednare. Orsaken var, atti den för-
ra stod det i sin utveckling, då andan lefde
och verkade inom det; i den sednare var det i
sitt aftagande, och endast materien imponerade
änvu. I den förra tiden var det Romerska
folket, som stridde, i den sednare var det Ro-
merska Imperatorerne med sina besoldade legi-
oner. På samma sätt alla andra stater, och för
att blott nämna en enda, som tillhör våra da-
gar: den Preussiska, Dess här motstod, un-
der Fredrik den Store, Östeerikes, Frankrikes
och Rysslands gemensamma krafter. Men då
den öfverlefvat tiden , bortblåstes den qvarstå-
ende stommen på ett par timmar vid Jena, När
åter den nya tidens anda skapat sig en ny
form, besegrade den åter i sin ordning den förut
allt besegramde Napoleon, som hans folk ej mer
ville försvara. Denne Napoleon skulle, 12 år
förut, ganska säkert ha slagit samma koalisation,
till och med en ännu mäktigare.
Våra Göthiske förfider voro män af obestrid-
lig tapperhet, och deras vikingståg äro bekanta.
Men hvad uträttade de? Några härjningar på
oförsvarade kuster, några enskilda bragder, nå-
gra olyckor å ena sidan, någon exalterad stolt-
het å den andra, och för öfrigt intet, hvarken
för de länder, hvaremot härfärderne riktades,
eller dem, derifrån de kommo. ZLikaså medel-
tidens romantiska riddarebedrifter. Under de
många århundraden, till hvilka de höra, förän-
drades derigenom iugen enda stats öde. Hela
det Europeiska chevalleriets tapperhet och from-
ma enthusiasm kunde ej, på 200 år, rycka det
Heliga landet ur Saracenernes våld, och Span-
jorernes mod kunde ej rädda deras fädernoes-
land undan de otrogmas ok, eller befria det
derifråa, förrän deras välde redan upplöst sig
sjelft. En enda stat, organiserad som det nu-
varande civiliserade Europa, skulle äfven med
vida mindre individuell tannerhet has dess iNn-