SO MV oMOP NMaFULS IUCN, SOM FJOL 518 skyldig till ett slagsmål, ett dråp, är han ock skyldig att heta ärelös? Han kan ej hafva mer att klaga än den, som för oskyldiga handlingar får uppbära lastande omdömen. Uudersökom således, hvad denna har att klaga. Förolåmpning blir straffbar endast genom den skada, som deraf uppkommer eller kan uppkomma. Hvarken sirafflagar eller hederslagar syfta att beifra det rent oskadliga. Genom opinionen skall den skada ske, som här är i fråga — och icke genom förnufilesas, utan genom tänkandes opinion. Funnes deten, inför hvilken oskyldiga handhngar gällde såsom brott; då kumde man genom uppgift om sådana handlingar framkalla ett ogillande; men den, som framkallade det, vure icke brottsligare, än hvar och en, som hyste samma opiniun. Det falska omdömet om d-n oskyldiga handlingen vore icke sku:den till den skada, som skedde, utaa skulden låge i handlingens strid mot opinionen, med hvers tystnad ingen vore belåten, då den likafullt existerade. Men kan invända, att just det falska omdömet kan alstra en falsk opinion, som förut icke finnes. Men det är dock icke möjligt att derpå grunda någon straffbearhet, så länge det står menmskan fritt att irra sig. Omdömets förvillelse kan icke straffas, utan att intränga i en region, der menskiig lagstiftning är förbuden af högre lag. Och den skada, som härrörer från meddelandet af de falska omdömena, måste blifva dräglig i den mån, som bättre omdömen äro att tillgå, emedan samningen dock en gång segrar, huru fåtaliga hennes bekännare för tillfället ock må synas. Fallet måste för öfrigt blifra sällsynt, då endast ett falskt omdöme, utan någon tillblandning af falsk uppgift, förmår att draga på sin sida en allmän eller vidt orafattande opinien; och en mindre utbredd, som besegras af den ållmänra, gör häringen ting till saken. Hela frågan ar korteligen hvarken mer eller mindre, än densamma som frågan om all tankens och yttrandets frihet. Eller buru förstår man väl sig sjelf, när man så mycket pågyrkar full rätt att granska offentliga personers offentliga handlingar, i fall man ej vill tillåta fria omdömen öfver handlingar i allmänhet? Tror man sig på allvar kunna af dessa offentli liga personer fordra, hvad menniskor, såsom sådana, ej uthärda? Skulie det vara önskligt, att de, som hanudhafva samhällets angelägenheter, blefve känslolöse för tillmälen, hvaraf menniskan, såsom sådan, borde finna sig skymfad? — Nej, hvad man menar, i fall man förstår sig sjelf, måste vara att omdömet öfver handlingarna är fritt — så fritt öfver offentliga, som öfver enskilda handlingar — och endast felska uppgifter förbudna. Man beskylle oss icke, att härigenom förbise den himmelsvida skillnaden emellan offentlig och enskild handling, offentligt och enskildt lif. Denna skillnad ligger uti rältigheten att framdraga sjelfva handlingarna, som bedömas, icke uti en större eller mindre rättighet att falskare bedöma det ena slaget, än det andra. Besinne sig således den, som nitälskar för tryckfrihet, medboergerlig yttranderätt, och fråge sig, hvad han gör, när han bestrider omdömets frihet. Han fråge sig, hvar han skulle stå efter vunnen seger i denna strid, och om han icke snart skulle se den firas af frihetens fiender. Är nu alltsdetta sannt på den grumd, att man måste förutsätta förnuft, begrepp om handlingars moraliska halt för att finna en opinion, som här kan tagas i beräkning; så blir intet tillmale straffbart, som innefattar endast origtigt omdöme, men ingen falsk upgift. Attsäga åt någon: Ni är förjupad i skuld; Ni kan derföre ej vara hederlig man, är visserligen förklenligt, men icke i annat fall straffbart, än om skuldsättningen är ogrundad och om falsk uppgift af denna beskaffenhet ådrager straff. Vere obeståndet redan erkändt och bekant för alla dem, som hörde yttramdet, och låge således det förklenliga endast i omdömet, att en öfverhopande skuldsättning uteslöte en hederlig karakter, så hade den förklenade lika mycket och lika litet att klaga, som om detta omdöme blifvit, utan all tillämpning, yttradt endast såsom en allmän sats. En hvar som icke gillade denna sats, hade genom dess yttrande fått hvarken bättre eller sämre tanka, än han förut hade, om den person, på hvilken satsen blifvit tilllämpad; och denne hade således i opinionen inom oslada dasigonnaAra de Tu att dan ocAm PAL