SO MV oMOP NMaFULS IUCN, SOM FJOL 518
skyldig till ett slagsmål, ett dråp, är han ock
skyldig att heta ärelös?
Han kan ej hafva mer att klaga än den, som
för oskyldiga handlingar får uppbära lastande
omdömen. Uudersökom således, hvad denna
har att klaga.
Förolåmpning blir straffbar endast genom den
skada, som deraf uppkommer eller kan upp-
komma. Hvarken sirafflagar eller hederslagar
syfta att beifra det rent oskadliga.
Genom opinionen skall den skada ske, som
här är i fråga — och icke genom förnufilesas,
utan genom tänkandes opinion. Funnes deten,
inför hvilken oskyldiga handhngar gällde såsom
brott; då kumde man genom uppgift om såda-
na handlingar framkalla ett ogillande; men den,
som framkallade det, vure icke brottsligare, än
hvar och en, som hyste samma opiniun. Det
falska omdömet om d-n oskyldiga handlingen
vore icke sku:den till den skada, som skedde,
utaa skulden låge i handlingens strid mot opi-
nionen, med hvers tystnad ingen vore belåten,
då den likafullt existerade.
Men kan invända, att just det falska omdö-
met kan alstra en falsk opinion, som förut ic-
ke finnes. Men det är dock icke möjligt att
derpå grunda någon straffbearhet, så länge det
står menmskan fritt att irra sig. Omdömets
förvillelse kan icke straffas, utan att intränga i
en region, der menskiig lagstiftning är förbuden
af högre lag. Och den skada, som härrörer
från meddelandet af de falska omdömena, måste
blifva dräglig i den mån, som bättre omdömen
äro att tillgå, emedan samningen dock en gång
segrar, huru fåtaliga hennes bekännare för till-
fället ock må synas. Fallet måste för öfrigt
blifra sällsynt, då endast ett falskt omdöme, u-
tan någon tillblandning af falsk uppgift, förmår
att draga på sin sida en allmän eller vidt ora-
fattande opinien; och en mindre utbredd, som
besegras af den ållmänra, gör häringen ting till
saken.
Hela frågan ar korteligen hvarken mer eller
mindre, än densamma som frågan om all tan-
kens och yttrandets frihet. Eller buru förstår man
väl sig sjelf, när man så mycket pågyrkar full rätt
att granska offentliga personers offentliga hand-
lingar, i fall man ej vill tillåta fria omdömen
öfver handlingar i allmänhet? Tror man sig på
allvar kunna af dessa offentli liga personer fordra,
hvad menniskor, såsom sådana, ej uthärda?
Skulie det vara önskligt, att de, som hanudhaf-
va samhällets angelägenheter, blefve känslolöse
för tillmälen, hvaraf menniskan, såsom sådan,
borde finna sig skymfad? — Nej, hvad man
menar, i fall man förstår sig sjelf, måste vara
att omdömet öfver handlingarna är fritt — så
fritt öfver offentliga, som öfver enskilda hand-
lingar — och endast felska uppgifter förbudna.
Man beskylle oss icke, att härigenom förbise
den himmelsvida skillnaden emellan offentlig och
enskild handling, offentligt och enskildt lif. Den-
na skillnad ligger uti rältigheten att framdraga
sjelfva handlingarna, som bedömas, icke uti en
större eller mindre rättighet att falskare bedöma
det ena slaget, än det andra. Besinne sig således
den, som nitälskar för tryckfrihet, medboergerlig
yttranderätt, och fråge sig, hvad han gör, när
han bestrider omdömets frihet. Han fråge sig,
hvar han skulle stå efter vunnen seger i den-
na strid, och om han icke snart skulle se den
firas af frihetens fiender.
Är nu alltsdetta sannt på den grumd, att man
måste förutsätta förnuft, begrepp om handlingars
moraliska halt för att finna en opinion, som
här kan tagas i beräkning; så blir intet tillma-
le straffbart, som innefattar endast origtigt om-
döme, men ingen falsk upgift. Attsäga åt nå-
gon: Ni är förjupad i skuld; Ni kan derföre
ej vara hederlig man, är visserligen förklen-
ligt, men icke i annat fall straffbart, än om
skuldsättningen är ogrundad och om falsk upp-
gift af denna beskaffenhet ådrager straff. Vere
obeståndet redan erkändt och bekant för alla
dem, som hörde yttramdet, och låge således det
förklenliga endast i omdömet, att en öfverho-
pande skuldsättning uteslöte en hederlig karak-
ter, så hade den förklenade lika mycket och
lika litet att klaga, som om detta omdöme
blifvit, utan all tillämpning, yttradt endast så-
som en allmän sats. En hvar som icke gillade
denna sats, hade genom dess yttrande fått hvar-
ken bättre eller sämre tanka, än han förut hade,
om den person, på hvilken satsen blifvit till-
lämpad; och denne hade således i opinionen in-
om oslada dasigonnaAra de Tu att dan ocAm PAL