est skulle vägra honom inträde. Pröfningen af denna borgen måste i händelse af tvist bero på domaren; har han gillat den, må församlingen eller dess aiktoritet ej vägra att mottaga den sökande. — Dette statens erkännande af slöjdskicklighetens värde, såsom grund för municipala rättigheter, är ingen gratifikation i jemförelse med det, som blifvit jordbrukarn tillagdt. Lagen ålägger icke jordbrukarn någon skyldighet, att gifva köparre af dess produkter annan garanti för deras riktighet, än sin skyldighet att svara derför när de tilltalas; mer bör ej heller åläggss slöjdidkarn, eller någon större oärlighet hos honom presumeras. Principen för vår allmänna tjenstehjonsstadga, så vida der rör landet, är jordbrukets beqvämlighet och förkofran. — Denna princip bör äfven erkäanas för slöjderma, och fråga således icke uppstå att bringa tjeestehjonsstadgan för slöjderna till likhet med tjenstehjonsstadgan för jordbruket, utan blott till öofverenssiämmelse i afseende på grundsatsen, jordbrukets förkofran, slöjdernas förkofran. Såsom en sammanfattning af hvad vi redan yttrat, och hvad vi än vidare, om utrymmet medgåfve kunde hafva att tillägga, framställa vi derföre följande hufvudgrund i lagstiftningen för slöjdenäringen: Rättigheten att idka slöjd får ej lida annan inskränkuing än den, som uppkommer 1:o Af statens eller rättare kommunens anspråk på garanti för åtnjutande af kommunala rättigheter, och 2:o Af medborgarnes anspråk på statens, skydd mot sådane missbruk, dem hans egen omtanka ej. kan förekomma. I afseende på det förra bör slöjdidkaren äga prestera samma garantier för kommunala rättigheter, som hvarje annan medborgare, och i brist på andra garantier bör dokumenterad slöjdskicklighet godkännas; 1 afseende på det sednare åter bör staten ej åtaga sig de pligter, som åligga den enskilde, och detta äfven af det skäl, att staten alldeles icke förmår att prestera den omtarka, som fordras för hvarje enskilds dagliga bestyr. Denna slöjdernas befrielse från allt det tvång och konstleri; som förtryeka dem och väcka fördom mot deras idkande — från ekonemiska myndigheters tvång, sem förlamar och väcker förakt, från skråtvång, som förslöar ech väcker åtlöje, från ståndsmonopoliernas tvång, som isolerar och väcker hat — denna befrielse är epda medlet att göra slöjderna till allt folkets sak, ty den förenklar, försvenskar deras natur, och inteknar dem i allt folkets sinnen, och detta är åter enda medlet till slöjdernas uppmuntran i Sverige, Enkelbet ända till nödtorft röjer sig i Svensk lag, i den ursprungliga, det äkta originalaftrycket af Svenskt lynne. Men samme enkelhet, som röjer sig i allt det, hvilket utgår från folkets lynne, samma enkelhet måste gifvas åt allt det, som i detta lynne skall fiona ingång. Missaktning för denna sanning har vållat att många nyare angelägna förhållanden blifvit begrafoa under en för folket alldeles ofatthg lagstiftningye och derföre betraktade såsom främlingar, dem man af nödtvång tål, men dem man helst ville blifva qvitt. En såden fräreling är slöjdnäringen iklädd den tyska borgareuniformen , och det vore en märkvärdighet, att ett seklerlångt umgånge med denna närings stadgar och Gewohnheiten ej förmått lemna ett spår ij Svenska folkets lynne och bildning, derest man ej visste, att nämnde stadgar och Gewohnheiten aldrig väckt aznan känsla än misstroende och vedervilja.