Under rubriken Aforism, läses 1 sista numret af Vestmanlands Läns tidning följande, som ckes förtjena em större offentlighet: Att hålla: kamratskap kan vara en skrådygd, en riddardygd; men en rent menrsklig dygd kan det ej vara i aenat fall än att kamratskap omfattar allt humant såsom sin lifssak. Men å förstås det ej nu, ty detta stera menniskokamratskap har söadertrasat sig i ensidigheter inom Korpser och klesser, i små delar, ja väl i ruiner. Och, såsom man sagt oss, är ingenting så heligt som rumer. Ett sådant, fråa det hela afsöndradt och ofta bortvändt, kamratskap gäller följaktligen 1 sina tillbedjares ögon som ett sakrameot. Och med det motsatta nadir till petriotism2 och humanitet slutas en sådan förnufters till bhodhet öfvergående enögdhet, liksom all förstocknaing i hjertat dermed begynnes. — Men hvad är det då som utgör kamretskapat? kaoaske den gemensamma färgen på rocken! När Ni binder ihop 1 en knippa hvete och ogräs, då är således detta bandei edert prisade kamnmratskap? eller när ni kastar korn och svingel i samma binge, då uppstår straxt denna assimilation, och de äro ej mera hvar för sig kora och svingel — de äro först och sist kamrater, likasom skulle detta vara deras hufvundegenskap och kardimaldygd. Ett enda kamratskap hvilar på djup och orubblig grund, nemligen själarnas samband och samklang i allt sanot och allt skönt, med ett ord i allt det, som vi föreställa oss såsom vår himelske faders glädje och fullkomlighet. MHvarje annat är en mekanisk blandning, en konstgjord pligt af fånar i moralen; och när omskaknaingen wpphör, skilja sig åter de biandsde, men icke forenade partiklarna. Kamratskap såsom en positiv lag är en tvångsforwa — således i ytan af menskligheten — och hindrar icke att kroppen söndrar sig i det inre. Tvärtom, der detta inre är friskt äro ock lemmarna friska; åtminstone inficierar ej der en tillfälligtvis angripen lem hela organismen, ty den onda materieu finner ingen affinitet. — I natnrens stora lagbok äro alla dessa högtbeprisade kamratskaper, som utveckla sig ur dea begränsade åsigten af nation, eiler ur den än mera inskränkta af stånd, af korps — ur hög eiler låg, fantastisk eller stockdum partiskhet — endast små paragrafer, endast underafdelningar af det gudemliga budet: älska din nästa som dig sjelf. Menskligheten i hela sin summa — icke ett derutuar brutet tal, icke en ordesshemhghet, en tyst prioritet — är det brödrarike, i hvilket vi skola lefva och umgås. bara af Samma fader. Såsom) ett ihåligt bufvads eller en romanpjåskig känslas dygdegyckel, är kamratsskapsnitet blott em parade, ömkansvärd i sina stoltaste phebuserier. Det är hederas pietisteri, Som öfvergår till fanatism, om det, i individens egen sofistiska ötvertygelse löser bonom från det allmänna rätta, och i stället binder horom vid en oren punkt af detta helas negaton. Ett fattigt smutsgrönt blad på en i floden löst flytande, från roten afsigkommen, qvist, vore eu alltför god liknelse för