Under rubriken Aforism, läses 1 sista numret
af Vestmanlands Läns tidning följande, som
ckes förtjena em större offentlighet:
Att hålla: kamratskap kan vara en skrådygd,
en riddardygd; men en rent menrsklig dygd kan
det ej vara i aenat fall än att kamratskap om-
fattar allt humant såsom sin lifssak. Men å
förstås det ej nu, ty detta stera menniskokam-
ratskap har söadertrasat sig i ensidigheter inom
Korpser och klesser, i små delar, ja väl i
ruiner. Och, såsom man sagt oss, är ingenting
så heligt som rumer. Ett sådant, fråa det hela
afsöndradt och ofta bortvändt, kamratskap gäller
följaktligen 1 sina tillbedjares ögon som ett sa-
krameot. Och med det motsatta nadir till pe-
triotism2 och humanitet slutas en sådan förnuf-
ters till bhodhet öfvergående enögdhet, liksom
all förstocknaing i hjertat dermed begynnes. —
Men hvad är det då som utgör kamretskapat?
kaoaske den gemensamma färgen på rocken! När
Ni binder ihop 1 en knippa hvete och ogräs,
då är således detta bandei edert prisade kamnm-
ratskap? eller när ni kastar korn och svingel i
samma binge, då uppstår straxt denna assimila-
tion, och de äro ej mera hvar för sig kora och
svingel — de äro först och sist kamrater, li-
kasom skulle detta vara deras hufvundegenskap
och kardimaldygd. Ett enda kamratskap hvilar
på djup och orubblig grund, nemligen själarnas
samband och samklang i allt sanot och allt
skönt, med ett ord i allt det, som vi föreställa
oss såsom vår himelske faders glädje och full-
komlighet. MHvarje annat är en mekanisk bland-
ning, en konstgjord pligt af fånar i moralen; och
när omskaknaingen wpphör, skilja sig åter de
biandsde, men icke forenade partiklarna. Kam-
ratskap såsom en positiv lag är en tvångsforwa
— således i ytan af menskligheten — och
hindrar icke att kroppen söndrar sig i det inre.
Tvärtom, der detta inre är friskt äro ock lem-
marna friska; åtminstone inficierar ej der en
tillfälligtvis angripen lem hela organismen, ty
den onda materieu finner ingen affinitet. — I
natnrens stora lagbok äro alla dessa högtbepri-
sade kamratskaper, som utveckla sig ur dea be-
gränsade åsigten af nation, eiler ur den än
mera inskränkta af stånd, af korps — ur hög
eiler låg, fantastisk eller stockdum partiskhet
— endast små paragrafer, endast underafdelnin-
gar af det gudemliga budet: älska din nästa
som dig sjelf. Menskligheten i hela sin sum-
ma — icke ett derutuar brutet tal, icke en or-
desshemhghet, en tyst prioritet — är det brö-
drarike, i hvilket vi skola lefva och umgås.
bara af Samma fader. Såsom) ett ihåligt buf-
vads eller en romanpjåskig känslas dygdegyckel,
är kamratsskapsnitet blott em parade, ömkans-
värd i sina stoltaste phebuserier. Det är he-
deras pietisteri, Som öfvergår till fanatism, om
det, i individens egen sofistiska ötvertygelse
löser bonom från det allmänna rätta, och i
stället binder horom vid en oren punkt af detta
helas negaton. Ett fattigt smutsgrönt blad på
en i floden löst flytande, från roten afsigkom-
men, qvist, vore eu alltför god liknelse för