VN fo Ad MITTEDSE RYAN
Om nödvändigheten af det Latinska språ-
kets studium, såsom element i den all-
männa undervisningen med. an:edning
af en nyligen utkommen Latinsk språk-
lära, med läsöfningar, af J. M.FVinge,
Rector Schole.
Vi ämna mindre recensera dettå förtjenstfulls
jarbete, än 1 avledning deraf anställa nögra de-
traktelser om latinets studiwn,.. sådant det är
organiseradt i våra läroverk. Vår mening är
emedlertid ieke att återväcka den stora tviste-
frågan, kuruvida detta studium bör fort-
fara. Utan tvifvel låge ett barbari uti at
alldeles afskaffa det; men intet slags barbari
skulle ligga uti att reglera dat på en förnuftigare
fot, eller i att reformera de hitills följda ine-
tbod:rna och sätta latinets lärande på semma
fot, hvarpå inhemtandet af andra kunskaper
nu står.
Då vetenskaper och litteratur återvaknade
under medeliiden, var deras publik så liten,
samrvan:äknad i alla länder, som den nu är i
ett land; och detta, jemte andra skäl, gjorde
det nödvändigt, att den lilla, men spridda li-
terära republiken höll sig ?en och odelbar, d.
v. s. förenade sig om ett språk. Latinet fanns
då färdigt och utbildadt att tillgripa; intet annat
språk hade ännu trädt ur råhetens period. En
hel hiteratur fanns redan deraf; och så gjorde
en tillfölligbet afvem, att den då allmänt jher-
skande religionen utgått från Rom och hade sin
ritusl på dess språk. Nästan alla lärde voro
prester; och det var således gifvet, att Jatinet
skulle blifva deras gemensamma tuugomål, ända
ull dess något annat eller några andre språk ut-
bildades, för att ersätta det. Saluuda ser man
i andra kunskaps- och näringsgrenar ett språk
ligga öfver ech ge ton i en tid, ett sxmat i en
annan. T. ex. Ialienskas var en låmg tid köp-
mansspråket och har na lemnat spår efter sig i
hvarje hamdelsbok; inem det har i de sista ti-
derna mycket begynt utträngas af Engelskan. I
georsetrien har Grekiskan ännu bibehållit sitt
privilegium att ge momenklatur. - Skråväsendet
svämger sig ännu med tyska termer. Hrvarje
sjöman, åtminstone dem, som gör auspåk på en
högre rang inom yrket, miste, om ej tala, åt-
minstone råbråka Engelska.
På samma sätt blef Latinet, ällt ifrån romerska
rikets undergång intill 17:de seklet, ja partielt
intill närvarande tid, de Zärdes ordensspråk; och
all den stund det då ensågs icke vara obilligt,
att diplomater och embetsmän vore en sorts lärde,
kem latinet att blifra det allmännaste diplema-
tiska språket, hvilket också medförde, att hvar
och en, som gjorde anspråkipå att koona deltaya
i det högre och allmäsna umgirget, måste
kunna tala latin och skrifva latin, Jiksom han
nu måste kunna franska. Den Remerska Jag-
farenhetens upplifvande gjorde naturligtvis juri-
ster-a till latinare ex professo. Att laiinet blef
derefter och måste, säsom ett stycke kautschbu,
låta böja och töja sig efter hvars och ens be-
hof, det vill säga, att det i tidens längd blef
ett abracadabra och alldeles oigenkänneligt för
en Ciceros och Qvintiliani orom, det var äfven
en naturlig följd, sedsn det måste brukas i af-
farer och till uttryckande af idder, sem desse
hedersgubbar aldrig påtsnkt. Huru skulle icke
de hafva gapat, i fall någen talat med dem om
quiditas, om natura naturans och natura
naturata, em metesimus, ja om Dormine Ma-
gister och Vestra Majestas och tusende an-
dra batarder i latinet! Men derföre må ingen
påstå, att dessa icke vore latin; de voro väl
icke, såsom Shakspeare säger, begot between
lawrful sheets; men de måste fram, så vida
bildningen — och den fanns endast inom lati-
net — ej skulle förstenas.
Imedlertid blef dem så kallade renare sma-
kens och litteraturens första omsorg att hålla
reduktion med dessa :batarder och göra dem
arflösa. att återföra latinet till hvad det var i