VN fo Ad MITTEDSE RYAN Om nödvändigheten af det Latinska språkets studium, såsom element i den allmänna undervisningen med. an:edning af en nyligen utkommen Latinsk språklära, med läsöfningar, af J. M.FVinge, Rector Schole. Vi ämna mindre recensera dettå förtjenstfulls jarbete, än 1 avledning deraf anställa nögra detraktelser om latinets studiwn,.. sådant det är organiseradt i våra läroverk. Vår mening är emedlertid ieke att återväcka den stora tvistefrågan, kuruvida detta studium bör fortfara. Utan tvifvel låge ett barbari uti at alldeles afskaffa det; men intet slags barbari skulle ligga uti att reglera dat på en förnuftigare fot, eller i att reformera de hitills följda inetbod:rna och sätta latinets lärande på semma fot, hvarpå inhemtandet af andra kunskaper nu står. Då vetenskaper och litteratur återvaknade under medeliiden, var deras publik så liten, samrvan:äknad i alla länder, som den nu är i ett land; och detta, jemte andra skäl, gjorde det nödvändigt, att den lilla, men spridda literära republiken höll sig ?en och odelbar, d. v. s. förenade sig om ett språk. Latinet fanns då färdigt och utbildadt att tillgripa; intet annat språk hade ännu trädt ur råhetens period. En hel hiteratur fanns redan deraf; och så gjorde en tillfölligbet afvem, att den då allmänt jherskande religionen utgått från Rom och hade sin ritusl på dess språk. Nästan alla lärde voro prester; och det var således gifvet, att Jatinet skulle blifva deras gemensamma tuugomål, ända ull dess något annat eller några andre språk utbildades, för att ersätta det. Saluuda ser man i andra kunskapsoch näringsgrenar ett språk ligga öfver ech ge ton i en tid, ett sxmat i en annan. T. ex. Ialienskas var en låmg tid köpmansspråket och har na lemnat spår efter sig i hvarje hamdelsbok; inem det har i de sista tiderna mycket begynt utträngas af Engelskan. I georsetrien har Grekiskan ännu bibehållit sitt privilegium att ge momenklatur. Skråväsendet svämger sig ännu med tyska termer. Hrvarje sjöman, åtminstone dem, som gör auspåk på en högre rang inom yrket, miste, om ej tala, åtminstone råbråka Engelska. På samma sätt blef Latinet, ällt ifrån romerska rikets undergång intill 17:de seklet, ja partielt intill närvarande tid, de Zärdes ordensspråk; och all den stund det då ensågs icke vara obilligt, att diplomater och embetsmän vore en sorts lärde, kem latinet att blifra det allmännaste diplematiska språket, hvilket också medförde, att hvar och en, som gjorde anspråkipå att koona deltaya i det högre och allmäsna umgirget, måste kunna tala latin och skrifva latin, Jiksom han nu måste kunna franska. Den Remerska Jagfarenhetens upplifvande gjorde naturligtvis jurister-a till latinare ex professo. Att laiinet blef derefter och måste, säsom ett stycke kautschbu, låta böja och töja sig efter hvars och ens behof, det vill säga, att det i tidens längd blef ett abracadabra och alldeles oigenkänneligt för en Ciceros och Qvintiliani orom, det var äfven en naturlig följd, sedsn det måste brukas i affarer och till uttryckande af idder, sem desse hedersgubbar aldrig påtsnkt. Huru skulle icke de hafva gapat, i fall någen talat med dem om quiditas, om natura naturans och natura naturata, em metesimus, ja om Dormine Magister och Vestra Majestas och tusende andra batarder i latinet! Men derföre må ingen påstå, att dessa icke vore latin; de voro väl icke, såsom Shakspeare säger, begot between lawrful sheets; men de måste fram, så vida bildningen — och den fanns endast inom latinet — ej skulle förstenas. Imedlertid blef dem så kallade renare smakens och litteraturens första omsorg att hålla reduktion med dessa :batarder och göra dem arflösa. att återföra latinet till hvad det var i