andtligen hafva fatt fast fot uti Stockholms
Dagblad, och formersat sin stil efter dess behof,
att döma af en ny ling artikel, som i går lästes
dersvädes om och till Aftonbladet. Som
publiken merendsls har ett stort nöje af att få
veta hvad Hr Professorn i Qvistofta gör och lå-
ter, och Hr Priofessera ett ännu större af att
låta publiken veta det, :å anse vi för en christ-
lig phgt, att äfven för vår del härutinnar bs-
fordra ett så vackert ömsesidigt interesse.
Vår store Qwistofta-författare fäster sig i syn-
nerhet med fsärkärlek vid Afcionbladets längd,
och kallar det vårt långa riksblad. Detta är utan
tvifvel menadt att innefatta en kompliment, helst
då man kävner att Hr Professorns egen person
är prydd med denna egenskap, och några
ibland hans talrika origiueluppsattser visat, att
densamma för honom icke saknar ett visst
värde. Näst en stark bastärema finnes också
ingenting som verkar en sådan respekt hös
folk i allmänhet, och således förmodligen äfven i
Qwistofta, som en impasant längd och deremot
svarande öfriga dimensioner, hvilket ock lär vara
orsaken, att Hr Professorn alltid med så mycken
vördnad talar om den store elgen.? Sanno-
likt är det också för deras skull som Hr Pro-
fessorn numera inflyttat i Dagbladet, såsom det
största och isynmnerhet längsta? af alla Sven-
ska blad. Vi kunna icke annat än lyckönska
Dagbladet till em sådan acqvisition, då vi vete,
att om Dagbladet annars ofta är tomt, så för-
slår Hr Professorns fruktsamhet ensam att fylla
det, om derpå anpkomme.
Men vi finna att vi knappt kunna tala om
en så genialisk men som Hr Professorn utan å-
trå att imitera honom; och som det tyvärr,
enligt hvad Kellgren lärt oss, alltid är lättare
att falla in i stora mäns brister, än att uppnå
deras förtjänster, så hafva vi äfven här råkat
in på ett af den store författarens hufvudfel,
pemligen att genast frångå ämnet och tala om
allt annat utom det som egentligen vederborde.
Vi vilje derföre återgå till det förra, som var
att redogöra, huru Hr Professorn i sin Dag-
bladsartikel bland annat förklarat: att det al-
drig varit bans sed, att mycket förtörnas öfver
sarkasmer, emedan han alltid brukat gifva sju
för tu — hvilket läsaren icke bör taga så, som
skulle han brukat skrifra sju för tu, utan en-
dast såsom et prof på Hr Professorns gif-
mildhet, hrilken förmodligen varit en af or-
sakerna till de många bysättningsutslag, för hvil-
ka Hr Professorn, enligt egen uppgift, så länge
nödgades hålla sig undan på on Hven. Vidare
beiättar Hr Professorn, att han genom sin post-
bok kan bevisa, det han i år ej uppsändt mer
än ett enda bref till Aftonbladet, och detta först
i September månad, hvarmed han vill vederläg-
gu vårt yttrande, att vi egde i vårt förvar mel-
lan 20 och 30 obegagnade uppsattser af hans
hand, samt ber oss sända dem ull Allehandas
redaktion som, säger ban, torde mföra de två,
sedan nollan blifvit borttagen för Aftonbladets
räkning. Vi kunna icke undgå att serskildt
j göra våra läsare uppmärksamna på den stora
blygsamhet, som ligger deri, att en författare
sjelf endast anser tiondedelen af sina uppsatser
värda att införas. Dess ovanlighet från den
handen ger den ett ännu högre värde. Vifor-
moda likväl, att Allehandas redaktion sätter ett hög-
re värde på artiklarna, och hafva derföre efter förf.
föreskrift i dag under kuvert afsändt dem samtl. vill
bemälde Red., hvarför vi förvänta qvitte. På det
den store författaren ej må tro, att vi skarfvat
antalet, så följer härhos en kort förteckning —
de äro alla skrifne med den egna handstilen ,
som icke mindre, än det originella innehållet,
vitoar om deras äkthet:
1:o Åtskilliga frågor, rörande lagstiftningen i
landet (Passande såsom promemoria för blifvan-
de motioner åt Riksdagsmän af Bondeståndet
vid nästa riksdag).
2:o Oförgripliga tankar om Svenska lärover-
kens reform, hvari början lyder såt Första
principen bör vara att icke reorganisera läro-
aerken, — — —
3:o Betraktelser i anledning af Professor
Stecksns testamente, hvaruti törfattaren bland
annat yttrar följande: Man förebrår mig di-
gresswoner ; (huru orättvist!) jag vill derföre i
stället skrufva noter; mitt skrifsätt vare så-
som Riddarens svärd, det bör icke blott pe-
ka rätt fram, der fienden viker, utan stå
Irundt omkring sig — tll och med bakom
sig, der ofta de flesta fienderna vilja infin-
na sig.