andtligen hafva fatt fast fot uti Stockholms Dagblad, och formersat sin stil efter dess behof, att döma af en ny ling artikel, som i går lästes dersvädes om och till Aftonbladet. Som publiken merendsls har ett stort nöje af att få veta hvad Hr Professorn i Qvistofta gör och låter, och Hr Priofessera ett ännu större af att låta publiken veta det, :å anse vi för en christlig phgt, att äfven för vår del härutinnar bsfordra ett så vackert ömsesidigt interesse. Vår store Qwistofta-författare fäster sig i synnerhet med fsärkärlek vid Afcionbladets längd, och kallar det vårt långa riksblad. Detta är utan tvifvel menadt att innefatta en kompliment, helst då man kävner att Hr Professorns egen person är prydd med denna egenskap, och några ibland hans talrika origiueluppsattser visat, att densamma för honom icke saknar ett visst värde. Näst en stark bastärema finnes också ingenting som verkar en sådan respekt hös folk i allmänhet, och således förmodligen äfven i Qwistofta, som en impasant längd och deremot svarande öfriga dimensioner, hvilket ock lär vara orsaken, att Hr Professorn alltid med så mycken vördnad talar om den store elgen.? Sannolikt är det också för deras skull som Hr Professorn numera inflyttat i Dagbladet, såsom det största och isynmnerhet längsta? af alla Svenska blad. Vi kunna icke annat än lyckönska Dagbladet till em sådan acqvisition, då vi vete, att om Dagbladet annars ofta är tomt, så förslår Hr Professorns fruktsamhet ensam att fylla det, om derpå anpkomme. Men vi finna att vi knappt kunna tala om en så genialisk men som Hr Professorn utan åtrå att imitera honom; och som det tyvärr, enligt hvad Kellgren lärt oss, alltid är lättare att falla in i stora mäns brister, än att uppnå deras förtjänster, så hafva vi äfven här råkat in på ett af den store författarens hufvudfel, pemligen att genast frångå ämnet och tala om allt annat utom det som egentligen vederborde. Vi vilje derföre återgå till det förra, som var att redogöra, huru Hr Professorn i sin Dagbladsartikel bland annat förklarat: att det aldrig varit bans sed, att mycket förtörnas öfver sarkasmer, emedan han alltid brukat gifva sju för tu — hvilket läsaren icke bör taga så, som skulle han brukat skrifra sju för tu, utan endast såsom et prof på Hr Professorns gifmildhet, hrilken förmodligen varit en af orsakerna till de många bysättningsutslag, för hvilka Hr Professorn, enligt egen uppgift, så länge nödgades hålla sig undan på on Hven. Vidare beiättar Hr Professorn, att han genom sin postbok kan bevisa, det han i år ej uppsändt mer än ett enda bref till Aftonbladet, och detta först i September månad, hvarmed han vill vederläggu vårt yttrande, att vi egde i vårt förvar mellan 20 och 30 obegagnade uppsattser af hans hand, samt ber oss sända dem ull Allehandas redaktion som, säger ban, torde mföra de två, sedan nollan blifvit borttagen för Aftonbladets räkning. Vi kunna icke undgå att serskildt j göra våra läsare uppmärksamna på den stora blygsamhet, som ligger deri, att en författare sjelf endast anser tiondedelen af sina uppsatser värda att införas. Dess ovanlighet från den handen ger den ett ännu högre värde. Viformoda likväl, att Allehandas redaktion sätter ett högre värde på artiklarna, och hafva derföre efter förf. föreskrift i dag under kuvert afsändt dem samtl. vill bemälde Red., hvarför vi förvänta qvitte. På det den store författaren ej må tro, att vi skarfvat antalet, så följer härhos en kort förteckning — de äro alla skrifne med den egna handstilen , som icke mindre, än det originella innehållet, vitoar om deras äkthet: 1:o Åtskilliga frågor, rörande lagstiftningen i landet (Passande såsom promemoria för blifvande motioner åt Riksdagsmän af Bondeståndet vid nästa riksdag). 2:o Oförgripliga tankar om Svenska läroverkens reform, hvari början lyder såt Första principen bör vara att icke reorganisera läroaerken, — — — 3:o Betraktelser i anledning af Professor Stecksns testamente, hvaruti törfattaren bland annat yttrar följande: Man förebrår mig digresswoner ; (huru orättvist!) jag vill derföre i stället skrufva noter; mitt skrifsätt vare såsom Riddarens svärd, det bör icke blott peka rätt fram, der fienden viker, utan stå Irundt omkring sig — tll och med bakom sig, der ofta de flesta fienderna vilja infinna sig.