Da5 UVINFraue CM Hallell VII på YLEMRIgER ATEIST ska arbeten som här; en sak, som tydligen vitnar, att mer än vanliga egenskaper fordras af en sådan författare. Både snille och lärdom äro väsendtliga egenskaper, men ett snille och en lärdom, hvars högsta förtjenst består deri, att, sedan det med klar och ljus blick omfattat det hela af religionsläran, kunna nedlåta sig till lärjungens begrepp och meddela hvad som for den börjande åldren är tjenligt. Det är en egen och i sanning ej allom gifven talent, att helt och HKålit åter blifva barn med barnet, att flytta sig tillbaka i lärjungens själsstadium samt vid hvarje ord man skritver träffa det rätta, att undvika hvad som är för dunkelt, för svårfattligt, för tvetydigt för den unga läsaren, eller som ännu ej med nytta kan inflyta i den krets af idger han eger. Och dessutom skrifver en sådan författare ej blott för lärjangen, utan äfven för den lärare, som begagnar hans arbete; och detta måste vara så inrättadt, att denne sistnämnde utan möda kan utveckla de begrepp ur hvarje lärostycke, som skola bibringas ungdomen. Härtill må äfven kortheten läggas såsom en vigtig fordran, ja till och med den vigtigaste bland dem alla; ty oberaknelig är den skada, som allt för långa och for minnet tröttande stycken för utanläsning i alla tider åstadkommit vid vår första religionsundervisning. Genom svårigheten att lara utantill, genom de hotelser och den aga, som väntar den som misslyckats, hafva tusentals unga sinnen, som annars skulle blifvit böjda till kärlek för gud och religionen, fått afsmak för a!lt dertill hörande och i framtiden blifvit offer för religionsförakt och gudlöshet. Och minga cateches-författare hafva medvetslöst arbetat derpå, att både lärare och lärjunge skola gora sitt verk med suckan. Så väl denna som de öfriga förutnämnda fordringarea af en catechesförfattare förutsätta derjemte naturligtvis praktisk vana och egen handläggning vid ungdomens undervisning; ett reqvisitum, som nödvändigt måste förbindas med de öfriga egenskaperna af kunskap och talang, för ait frambringa något verkligen gediget i denna väg. Den högsta dogmaiiska lärdom, den tadelfriaste orihodoxi äro blott sekundära egenskaper i catechetiken der ej fråga är om allt hvad som kan bibringas utan allt hvad som med förmån för en viss ålder kaa läras, och der man enligt apostelns råd måste nöja sig med att gfva nybörjaren mjölk, ivnan man räcker honom stadigare föda. Då man 1 kyrkohistorien öfverskådar den mängd catechetiska arbeten, som allt ifrån Cyrilli Hierosolymiteni dagar till vår tid blifvit kungjorda i kristna församlingarne, fioner man många män af lysande talenter och , utmärkt lärdom; men af allt synes att det ideal, som föresväfvat dem, egentligen varit att lemna en dogmatisk framställning i allmänhet, den de efter sia förmåga sökt göra mer eller mindre populär, och ej en egentlig cateches för de första nybegynnarne. Dogmerna hafva alltid varit det första och ofta det enda; men sättet att framställa dsm har blifvit en underordnad angelägenhet. Men catechetiken är ej dogmatikens slafvinna; den är dess fria medundr-rsåte under det gudomliga ordets styrelse, hka och måhända högre i rang; ty degmatikens stråfvande är negatift, att förekomma villfarelser ; catechetikens positivt, att låra de högsta och just derför enklaste sanningarna. Må man förlåta oss den förmodan, att ofta både rtligion och catechetik skulle hafva mera vunnit, om kyrkans högre digvitärer, i stället att sjeltva bafva velat uppträda såsom författare på denna väg, hade inskräukt sig till råd, granskning och uppmuntran, och deremot öfverlemnat sjelfva utförandet åt mån, som af egen långvarig bekantskap med skolan: mödor, förvärfvat sig den svårvundna erfarenheten om hvad som egentligen är af nöden för ungdomen. Gäller detta om alla andra slag läreböcker i andra profana ämnen, att hvarje lärdomsgren fordrar sin egen man, så måste de ännu mera gälla om gudaläran, hvilken i följc af sin natur att förbinda det himmelska oct jordiska, hvarken kan undandraga sig beröring med det abstracta eller det concreta, hvari er svårfattlig ton och själlös framställming kan blif. va af en oberäknelig förlust för det uppväxan de slägtet. Härtill må slutligen läggas att rel gionen hittills varit det enda hufvucdsakliga bild ningsmedlet för massan af folket, om hvilke: Gellert på något ställe sannt och träffande yt trar sig, att den rätt bibringad blifver en säke grundval för all annån duglighet, men orätt lär Tier oo ar hörda. se fd oc faillbamRnan I