Da5 UVINFraue CM Hallell VII på YLEMRIgER ATEIST
ska arbeten som här; en sak, som tydligen vit-
nar, att mer än vanliga egenskaper fordras af
en sådan författare. Både snille och lärdom
äro väsendtliga egenskaper, men ett snille och
en lärdom, hvars högsta förtjenst består deri,
att, sedan det med klar och ljus blick omfattat
det hela af religionsläran, kunna nedlåta sig till
lärjungens begrepp och meddela hvad som for
den börjande åldren är tjenligt. Det är en e-
gen och i sanning ej allom gifven talent, att
helt och HKålit åter blifva barn med barnet, att
flytta sig tillbaka i lärjungens själsstadium samt
vid hvarje ord man skritver träffa det rätta, att
undvika hvad som är för dunkelt, för svårfatt-
ligt, för tvetydigt för den unga läsaren, eller
som ännu ej med nytta kan inflyta i den krets
af idger han eger. Och dessutom skrifver en
sådan författare ej blott för lärjangen, utan äf-
ven för den lärare, som begagnar hans arbete;
och detta måste vara så inrättadt, att denne
sistnämnde utan möda kan utveckla de begrepp
ur hvarje lärostycke, som skola bibringas ung-
domen. Härtill må äfven kortheten läggas så-
som en vigtig fordran, ja till och med den vig-
tigaste bland dem alla; ty oberaknelig är den
skada, som allt för långa och for minnet tröt-
tande stycken för utanläsning i alla tider åstad-
kommit vid vår första religionsundervisning.
Genom svårigheten att lara utantill, genom de
hotelser och den aga, som väntar den som miss-
lyckats, hafva tusentals unga sinnen, som an-
nars skulle blifvit böjda till kärlek för gud och
religionen, fått afsmak för a!lt dertill hörande
och i framtiden blifvit offer för religionsförakt
och gudlöshet. Och minga cateches-författare
hafva medvetslöst arbetat derpå, att både lärare
och lärjunge skola gora sitt verk med suckan.
Så väl denna som de öfriga förutnämnda for-
dringarea af en catechesförfattare förutsätta der-
jemte naturligtvis praktisk vana och egen hand-
läggning vid ungdomens undervisning; ett re-
qvisitum, som nödvändigt måste förbindas med
de öfriga egenskaperna af kunskap och talang,
för ait frambringa något verkligen gediget i den-
na väg. Den högsta dogmaiiska lärdom, den
tadelfriaste orihodoxi äro blott sekundära egen-
skaper i catechetiken der ej fråga är om allt
hvad som kan bibringas utan allt hvad som med
förmån för en viss ålder kaa läras, och der man
enligt apostelns råd måste nöja sig med att gf-
va nybörjaren mjölk, ivnan man räcker honom
stadigare föda. Då man 1 kyrkohistorien öf-
verskådar den mängd catechetiska arbeten, som
allt ifrån Cyrilli Hierosolymiteni dagar till vår
tid blifvit kungjorda i kristna församlingarne,
fioner man många män af lysande talenter och
, utmärkt lärdom; men af allt synes att det ide-
al, som föresväfvat dem, egentligen varit att lem-
na en dogmatisk framställning i allmänhet, den de
efter sia förmåga sökt göra mer eller min-
dre populär, och ej en egentlig cateches för de
första nybegynnarne. Dogmerna hafva alltid va-
rit det första och ofta det enda; men sättet att
framställa dsm har blifvit en underordnad an-
gelägenhet. Men catechetiken är ej dogmatikens
slafvinna; den är dess fria medundr-rsåte under
det gudomliga ordets styrelse, hka och måhän-
da högre i rang; ty degmatikens stråfvande är
negatift, att förekomma villfarelser ; catechetikens
positivt, att låra de högsta och just derför enk-
laste sanningarna. Må man förlåta oss den för-
modan, att ofta både rtligion och catechetik
skulle hafva mera vunnit, om kyrkans högre di-
gvitärer, i stället att sjeltva bafva velat uppträ-
da såsom författare på denna väg, hade inskräukt
sig till råd, granskning och uppmuntran, och
deremot öfverlemnat sjelfva utförandet åt mån,
som af egen långvarig bekantskap med skolan:
mödor, förvärfvat sig den svårvundna erfaren-
heten om hvad som egentligen är af nöden för
ungdomen. Gäller detta om alla andra slag
läreböcker i andra profana ämnen, att hvarje
lärdomsgren fordrar sin egen man, så måste de
ännu mera gälla om gudaläran, hvilken i följc
af sin natur att förbinda det himmelska oct
jordiska, hvarken kan undandraga sig beröring
med det abstracta eller det concreta, hvari er
svårfattlig ton och själlös framställming kan blif.
va af en oberäknelig förlust för det uppväxan
de slägtet. Härtill må slutligen läggas att rel
gionen hittills varit det enda hufvucdsakliga bild
ningsmedlet för massan af folket, om hvilke:
Gellert på något ställe sannt och träffande yt
trar sig, att den rätt bibringad blifver en säke
grundval för all annån duglighet, men orätt lär
Tier oo ar hörda. se fd oc faillbamRnan I