Chronique de Paris omtalar följande utom
ordentliga uppträde, som förefallit vid en assis
domstel. En yngling, omkring 19 år, ble
ställd till rätta inför domstolen för det han sla
git sönder fönstret i en bagarbod, och stulit et
tvåmarksbröd. Ordföranden: Hvarföre stal d
brödet?? — Fången: Hungren dref mig der
till? — Ordföranden: Hvarför köpte du de
ej — Fången: Emedan jag ej hade pennin
gar. — Ordföranden: Men du har en guld
ring på ena fiogret, hvarföre sålde du ej den?
Fången. Jag är ett hittebarn; då man fanr
mg vid landsvägsdiket, var denna ring fästac
vid inin hals genom ett silkessnöre, och jag ha
förvarat den i hopp atten gång förmedelst den-
samma upptäcka mina föräldrar: jag kan icke
sälja den. Allmänna åklagaren höll ett lång
häftigt tal mot fången, som dömdes sky!dig oct
till fangelsestraff på fem år. Straxt efter sedar
domen var afkunnad, framträdde en qvinna, merc
nedböjd af fattigdom än af ålder, och yttrade
sig på följande sätt: Mina Herrar Juryrmän! för
tjugu år sedan blef en ung qvinnva förförd af
en ung man i samma stad dec hon bodde, och
sedermera af honom öfvergifvem. Fattig och
nödställd, tvangs hon attlemna sitt barn åt För-
synens vård. Barnet har sedermera vuxit opp,
gvinaan och hennes förförare blifvit gamla.
Barnet befinner sig i fattigdom, qvinnan i elän-
de, och hennes förförar8 i välstånd. De äro
alla tre närvarande inför domstelen. Barnet är
den olycklige fången, som ni nyss förklarat
brottslig; modren är jag; och der — pekande på
åklagaren — sitter fadren.