a Det är nu länge sedan Dagligt Allehanda deltog i striden em de Norska frågorna. Mången har förundrat sig häröfver, och Minerva har till och med för denna omständighet beskyllt Allehanda för sonnambulism. Emedlertid har. denna försummelse, om det är någon, i dag blifvit reparerad, vid en exposd af Kongl. Maj:ts berättelse till Norska Storthinget vid dess öppnarde, och som innehåller, hvad i Norska Styrelsen, ekonomien och finanserna tilldragit sig icke blott från sista Storthing, utan ända ifrån 1814, och hvilker verkligen visar hvilka förvånande framsteg Norges närvarande statsskick frambragt. Allehandas ingress och konklusion till denna berättelse äro verkligen i hög grad förtjenta af uppmärksamhet, och vi meddela dem derföre här nedan; men för att icke möjligen råka i något nytt missförstånd, göra vi det utan bifogande af några anmärkningar. Sådana dokumenter tala sjelfva tillräckligt. Det Meddelånde öfver Norriges tillstånd, H: Maj:t Konungen låtit till det urtima Storthinget öfverlemna och hvilket åtföljde Statstidningen för i förrgår, utgör ostridigt ett både upplysande och interessant dokument uti frågan, i hvad mon Norrmännen böra finna sig belåtne och lyeklige, eller missbelåtne , misstregne och kmnotande öfver Föreningen med Sverige, och hvilka fördelar, som tillflutit Norige, i följd af den politiska frihet, det i och genom föreningen vunnit — eller åtminstone fått befästad. Vi äre öfvertygade, att en hvar, som vill döma efter fakta och icke efter skrik och toma deklamationer, med sällsynt nöje skall taga kännedom af denna enkla, öfvertygande expeosd, hvilken omisskänneligen röjer en statsmannablick och, serdeles då den läses på originalspråket (Fransyska), en nettet, finesse och talent i framställningen, som utan tvifvel inom hvilket Europeiskt kabinett som helst skulle anses utomordentliga. Hvad som, oberäknadt nämnde upplysande facta och de derpå grundade resonnementer, utmärker detta Hans Mej:ts meddelande, är den upphöjda åsigt, hvarutur föreningens Stiftare, d. v. s. Grundläggaren af Norges lycka , yttrar sig om detta sitt verk, den konungsliga grannlagenhet och öppenhet, hvarmed Hjelten här talar till ett fritt tolk. Man inhemtar detta med ännu större glädje, som sägner af helt motsatt syftning icke saknats och — genem den lika osmakligt hotande tonen i ett sig så kallande royalistiskt blad, som den yerkligt oanständigt skrikande i ett annat, hvilket nödvändigt äflas att vara antiroyalistiskt — fått en viss fart och väckt månget bekymmer hos Folkfrihetens och Brödraföreningens sanna vänner. Det är nu Konungen sjelf, som löser gåtan, då Han utlåter sig på följande sätt.