igt, nosandet häftigare. Vargen klef nu med
na foten öfver, så att han hade gossens hals
emellan båda framtassarme. Nu Hf eller död!
änkte pojken. Hastigt som en blixt fattade
han i vargens båda framtassar, dreg honom
ill sig, reste sig opp och släpade sin hungriga
säst på ryggen. Vergen ville bita honom; men
sessen drog honom så hårdt intill sig att han
j hade rum att fatta i med tänderna. Nosen
åg tätt vid gossens vänstra käft; den skarpa
orra tungan hängde nöra hans mun; vargen
rosslade, som om sirupen varit tillsnörad på
honom, och krafsade sönder gossens vador med
bakbenen.
Lyckligt anlände han hem med sin börda,
men här mötte honom ett olyckligt hinder;
porten var läst och alla sofvo. Oaktadt hans
skrik hörde ingen. Banka kunde han ej, han
bade ingen hand ledig; att stöta på med foten
vågade han ej af fruktan att förlora jemnvigten
och falla ikull. Slutligen körde han sin vän,
vargen, baklänges mot porten. Vargen, som i
hastigheten lärer fått en något häftig puff, gaf
luft åt sitt obehag medelst ett starkt tjutande,
och med honom instämde alla gårdshundarne
innanför porten. För Guds skull lock opp!
jag har en varg — lefvande — skrek pojken
nu allt hvad han förmådde.
Det häftiga skriket och tjutandet väckte slut.
ligen de sofvande; porten öppnades och Un-
derjägmästaren stod redan i beredskap med sir
bössa. Skjut ej, ropade gossen, jag har ho-
nom ju på ryggen; lock bara opp logdörren.
Han ställde sig med ryggen mot dörren, och
då denna öppnats, kastade hau med en dugtit
knuff sin börda in. Hundarne, som nu in-
släpptes, fingo napptag med arrestanten, som
nära massakrerade tre af dem, innan ett vä
måttadt skott slutade hans lif.
(Skånska Korresp.)