Rådighet. -
En till Preusiska Polen förflyttad Tysk Un-
derjägmästare sände en afton sin som, en fjor-
ton-årig stark pojke, med ett bref till ett när-
beläget posihus. Då gossen skulle gå hem igen,
och knappt var 300 steg från fadrens hus, såg
han något sitta på vägen, som han i början an-
såg för en hund. Månen kastade ett blekt sken
på vägen, snön Enarrade, det var en skarp
kall afton. Pojken gick några steg närmare och
— såg att det var eu varg. I fngsten — och
kanhända under erinran af det allmänna sägen,
att björnen ej rör någon död — kastade han
sig framstupa på marken och låggade sig vara
död. Vargen nalkades genast med långsamma,
betänkliga steg, stannade bredvid honom och
vädrade. Pojken rörde ej någon lem. Nu gick
vargen omkring honom, stannade vid hans föt-
ter, började mosa på honom; och imellanåt stö-
ta till honom med trynet. Ofverallt träffade han
på kläderna. Han ryekte allt) högre opp mo
hufvudet och stötte nu på gossens nacke —
den första obetäckta kroppsdelen. Han slicka-
de, han vädrade, han knep honom i skinne
med läpparpre, Slickandet blef allt mer begär