Rådighet. En till Preusiska Polen förflyttad Tysk Underjägmästare sände en afton sin som, en fjorton-årig stark pojke, med ett bref till ett närbeläget posihus. Då gossen skulle gå hem igen, och knappt var 300 steg från fadrens hus, såg han något sitta på vägen, som han i början ansåg för en hund. Månen kastade ett blekt sken på vägen, snön Enarrade, det var en skarp kall afton. Pojken gick några steg närmare och — såg att det var eu varg. I fngsten — och kanhända under erinran af det allmänna sägen, att björnen ej rör någon död — kastade han sig framstupa på marken och låggade sig vara död. Vargen nalkades genast med långsamma, betänkliga steg, stannade bredvid honom och vädrade. Pojken rörde ej någon lem. Nu gick vargen omkring honom, stannade vid hans fötter, började mosa på honom; och imellanåt stöta till honom med trynet. Ofverallt träffade han på kläderna. Han ryekte allt) högre opp mo hufvudet och stötte nu på gossens nacke — den första obetäckta kroppsdelen. Han slickade, han vädrade, han knep honom i skinne med läpparpre, Slickandet blef allt mer begär