spegeln af en stålblank sjö timrade inbillningen
min boning så trefligt, inredde den så enkelt,
men så fullkomligt efter min smak, och försåg
den dessutom med allt hvad lifvet äger ljuft —
tillochmed en intagande maka. Jag såg henne
redan så ofta, än ömt springande mig till mö
tes, än gladt sysselsatt i sina husliga värf, än
svärmiskt försjunken i skaldens drömmar, än
åter kärligt gungande en liten blåögd engel på
sitt runda knä. I henne såg jag Franzens
Emeli?; och äfven de minst angenäma stun-
derna af mitt lif bildade sig i min föreställning
till en afton i Lappland.?
Nå väl! låtom oss se, huruvida verkligheten
öfverensstämde med föreställningen.
Det yttre lofvade icke mycket. Likväl lät
jag icke mycket afskräcka mig, utan trädde med
ännu glad förhoppning in uti herdetjället, som
bestod af en stuga, en kammare och ett kök.
I stugan var spisela till en god del nedrasad,
golfvet nedsjunket, och snödrifvor voro flerstädes
under syllarna inkastade; de flesta rutorna i fön-
stren utgjordes af näfver, och på väggarne hängde
några klädespersedlar semt här och der sönder-
slitna stycken af multnade tapeter. Jag vände
mig till kammaren, och, med ett klappande bhjer-
ta likasom, jag der möjligen skulle treff: den a-
nade bruden, öppnade jag dörren — men se!
en skröplig qvinna, en vederstygglig varelse,
som troligen blifvit borttappad eller ofvergifven
af det öfriga Skärthorsdsgs-sällskapet, emottog
gasten och slog honom på en gång med be-
störtnipg, Vid denna syn försvann alldeles mitt
paradis; och Särna var förrbytt i ett Siberien.
Hvad den yttre verlden ändå är fattig, ijemfö-
relse med den, som blomstrar inom oss! Lyck-
ligast af alla dödliga prisar jag derföre skalden
och målaren, som lefva i denna inre verld af
skönhet och rikedom och behöfva aldrig ställa
sig i beroende af verkligheten — denna mord-
engel, som gjuter natt öfver de färgrikaste taflor
och slår i spillror de herrligaste luftslott. Jag
afundades dem alltid, dessa rikt begåfvade, som
igenom fantasiens underlampa kuana framkalla
den mäktigaste: ande på jorden; men aldrig kän-
de jag denna afund djupare än i dessa ögon-
blick, lemmaad midt i ruinerna af min barnsligt
fromma och just derföre sköna förhoppning.
Långfredagen gjorde skäl för sitt namn, och
Lördagen skred som en igel. Påskdagen kom
ändtligen: jag aflade mitt prof, vann bifall, och
folket bjöd mig, i hjertliga ord och med glada
minnen af min far, ett välkommen, som ännu
imer ökade min ängslan och förmörkade min fram-
tid. Hvad skulle jag göra? Jag stämde de röste-
gande tillsammans och tackade dem för deres väl-
Jvilja, men framlade tillika alla möjliga skål för
i min vantrefgad på denna ort, och bad i de be-
vekligaste uttryck att vid valet blifva förbigån-
gen. Denna ovanliga händelse gjorde ett djupt
intryck på församlingen. Sockneombud infunno
sig i prestgården och sökte öfvertala mig till
emottagande,;af deras kallelse, framställande der-
ivid allt, hvad de egde lockande att bjuda. Då
ljag likväl icke kunde villfara deres önskan och
de derföre skildes misslynta ifrån mig, sprang
jag ännu, med tåradt öga, efter dem på vägen
och ropade, det de skulle öfverse med min svag-
het samt icke straffa mia otacksamhet så hårdt,
att de valde mig till deras pastor.
Ifrån Särna reste jag med beklämdt hjerta och
med den innerliga bön att ej behöfva återse
dessa ställen. Många besvärligheter mötte mig
på återfärden, men jag bekämpade dem alla och
kom lyckligen till min vistelseort på andra si-
dan Dalelfven. En dag sitter jag der med
längsligt sinne, då min Prost inträder i Adjunkt-
kammaren och med skälmsk min frågar: om de
der elfvorna, som jag störde i dansen på Mora
gästgifvaregård, ännu icke upphört att förfölja
och bedröfva nug? Jag skulle svara, men dess-
förinnan uppläste han för mig ett bref, och jag
bedyrar, det icke en gång han, som sist benå-
dades med Leksands Poastorat, kunde, vid första
at om sin lycka, bhfva så angenämt
H
öfverraskad som jag, då jag nu förvissades, att,
vid Kyrkoherde-valet i Särna, icke hafva erhål-
lit en enda röset.
Fr
Rådighet. -
ru - m—-— —-