spegeln af en stålblank sjö timrade inbillningen min boning så trefligt, inredde den så enkelt, men så fullkomligt efter min smak, och försåg den dessutom med allt hvad lifvet äger ljuft — tillochmed en intagande maka. Jag såg henne redan så ofta, än ömt springande mig till mö tes, än gladt sysselsatt i sina husliga värf, än svärmiskt försjunken i skaldens drömmar, än åter kärligt gungande en liten blåögd engel på sitt runda knä. I henne såg jag Franzens Emeli?; och äfven de minst angenäma stunderna af mitt lif bildade sig i min föreställning till en afton i Lappland.? Nå väl! låtom oss se, huruvida verkligheten öfverensstämde med föreställningen. Det yttre lofvade icke mycket. Likväl lät jag icke mycket afskräcka mig, utan trädde med ännu glad förhoppning in uti herdetjället, som bestod af en stuga, en kammare och ett kök. I stugan var spisela till en god del nedrasad, golfvet nedsjunket, och snödrifvor voro flerstädes under syllarna inkastade; de flesta rutorna i fönstren utgjordes af näfver, och på väggarne hängde några klädespersedlar semt här och der sönderslitna stycken af multnade tapeter. Jag vände mig till kammaren, och, med ett klappande bhjerta likasom, jag der möjligen skulle treff: den anade bruden, öppnade jag dörren — men se! en skröplig qvinna, en vederstygglig varelse, som troligen blifvit borttappad eller ofvergifven af det öfriga Skärthorsdsgs-sällskapet, emottog gasten och slog honom på en gång med bestörtnipg, Vid denna syn försvann alldeles mitt paradis; och Särna var förrbytt i ett Siberien. Hvad den yttre verlden ändå är fattig, ijemförelse med den, som blomstrar inom oss! Lyckligast af alla dödliga prisar jag derföre skalden och målaren, som lefva i denna inre verld af skönhet och rikedom och behöfva aldrig ställa sig i beroende af verkligheten — denna mordengel, som gjuter natt öfver de färgrikaste taflor och slår i spillror de herrligaste luftslott. Jag afundades dem alltid, dessa rikt begåfvade, som igenom fantasiens underlampa kuana framkalla den mäktigaste: ande på jorden; men aldrig kände jag denna afund djupare än i dessa ögonblick, lemmaad midt i ruinerna af min barnsligt fromma och just derföre sköna förhoppning. Långfredagen gjorde skäl för sitt namn, och Lördagen skred som en igel. Påskdagen kom ändtligen: jag aflade mitt prof, vann bifall, och folket bjöd mig, i hjertliga ord och med glada minnen af min far, ett välkommen, som ännu imer ökade min ängslan och förmörkade min framtid. Hvad skulle jag göra? Jag stämde de röstegande tillsammans och tackade dem för deres välJvilja, men framlade tillika alla möjliga skål för i min vantrefgad på denna ort, och bad i de bevekligaste uttryck att vid valet blifva förbigången. Denna ovanliga händelse gjorde ett djupt intryck på församlingen. Sockneombud infunno sig i prestgården och sökte öfvertala mig till emottagande,;af deras kallelse, framställande derivid allt, hvad de egde lockande att bjuda. Då ljag likväl icke kunde villfara deres önskan och de derföre skildes misslynta ifrån mig, sprang jag ännu, med tåradt öga, efter dem på vägen och ropade, det de skulle öfverse med min svaghet samt icke straffa mia otacksamhet så hårdt, att de valde mig till deras pastor. Ifrån Särna reste jag med beklämdt hjerta och med den innerliga bön att ej behöfva återse dessa ställen. Många besvärligheter mötte mig på återfärden, men jag bekämpade dem alla och kom lyckligen till min vistelseort på andra sidan Dalelfven. En dag sitter jag der med längsligt sinne, då min Prost inträder i Adjunktkammaren och med skälmsk min frågar: om de der elfvorna, som jag störde i dansen på Mora gästgifvaregård, ännu icke upphört att förfölja och bedröfva nug? Jag skulle svara, men dessförinnan uppläste han för mig ett bref, och jag bedyrar, det icke en gång han, som sist benådades med Leksands Poastorat, kunde, vid första at om sin lycka, bhfva så angenämt H öfverraskad som jag, då jag nu förvissades, att, vid Kyrkoherde-valet i Särna, icke hafva erhållit en enda röset. Fr Rådighet. ru m—-— —