AVN MVIM PMM MV ÖMMAR 0
endast förvärfva oväsendtliga rättigheter. Den
patente:ade Norska Adeln bestod för det mesta
endast af inflyttade Danska familjer, som för-
värfvat egendom i Norge eller ditkommit som
embetsmän. Vid adelns fskaffande legitime-
rade sig endast 13 familjer , såsom adeliga.
Det var således icke för att motverka ett mäg-
tigt stånd, som Adelns afskaffande år 1815 för
f
örsta gången föreslogs Storthinget, utan hufvud-
sakligen för att beröfva Konungen ett medel,
att genom ett privilegieradt stånds förökande
skaffa sig ett parti, som lätt kunde vinnas för
den Svenska inflytelsen. Detta förslag förnya-
des 1818 och erhöll gällande kraft den 1 Aug.
1821. Härigenom bestämdes, alt de personer
af adliga familjer, som vid det derpå följande
Storthinget år 1824 legiumerade sig som såda-
na, äfven hädanefier skulle för sina personer an-
ses som adelsmän, utan att likval kunna öfver-
flytta adeln på sina efterkommande , så att vid
deras död upphör allt Norskt adelskap. Visser-
ligen har härigenom, såsom det heter i den of-
tanåmnde artikeln, en stor olikhet med Sven-
ska författningens grundelementer uppkommit;
men Norrmännen anse denna som en för dem
aildeles främmande institution , och dessutom
har en blick på Sverges historia lärt dem hvil-
ken öfvervägande inflytelse a deln kan vinna
äfven i ett konstitutionellt land. Det var just
detta man ville förebygga medelst Norska kon-
stitutionens princip, hvilken blott erkänver ett
enda stånd, under det Sverge har fyra, som äro
korporatift åtskiljda på Riksdagarne.
Om man påstår, att Norge är en börda
för Sverge, och ger det ingenting, utan tvärt
om fordrar tillskott, så är detta en uppenbar
origtighet. Norge har aldrig erhållit några till-
skott af Sverge, och ej eller behöft den; ja,
de Norska finanserna befinna sig till och med
i eit vida mera blomstrarde ullstånd än de
Svenska, och Norges statspapper eftersökas jem-
väl i uslandet, ätvensom välståndet i Norge på
ett otroligt sätt tillväxt sedan 1814, och ännu
är i stigande. Om ingen omständighet inträffar,
som föranleder utomordentliga utgifter, skall
Norge år 1546 bafva helt och hållet utplånat
sin statsskuld.?
I anseende till Statsministern Lövenskiolds
fällande, innehåller artikeln äfven flera origtig-
heter. Enligt konstitutionen samlas Stoithinget
hvart tredje år, och förblifver lagligen tillsam-
mans i tre månader, nemligen frön d. 1 Febr.
vil den 1 Maj. Om det inom denna tid ej
kan afsluta sina göromål, så måste det, för en
längre sammanvaro, inhemta Konungens samtyc-
ke. Nu äger Konungen visserligen rätt, att upp-
lösa Storthinget, när det varit tillhopa i tre
månader ; men konstitutionens 30 Q. föreskrif
ver uttryckligen, att om eit Konungens be-
slut skulie medföra skada för landet, är det
Statsrådernas pligt, att protestera deremot. I
närvarande fal protesterade också de båda i
Stockholm närvarande Statsråderna mot Konun-
gens beslut att upplösa Storihinget, emedan en
väsendthg olägenhet derigenom tillskyndades
staten , då flera i kommitcerna slutade arbeten
nu å nyo måste företagas och budgetten ännu
icke var bestämd. Endast Statsministern Lö-
venskiold protesterade icke? Norrska Storthinget
väljer, som bekant är, för tiden af sin sam-
manvaro, mom sig Lagthingets ledamöter, hvil-
ka bestå af en fjerdedel af hela Storthingets.
Lagthinget fungerar nu som första kammare.
Den öfriga delen af Siortbinget kallas Odeis-
thing, och äger initiativet. Odelsthinget fann
det ministern Lövenskiold gjort s:g skyldig, att
ej hafva uppfyllt de, genom konstitutioneas 30
S. honom foreskrifna pligter, och ställde honom
derföre under r iksrätt. Denna utgöres af Lag-
thiogets medlemmar och Högsta Domstolens
assessorer. — Ifrån denna domstols utslag gifves
ingen appell, och blott i händelse af en döds-
dom tillhör Konungen benådnings-rätten. När
nu artikeln säger: Man har neddragit saken
till en merkantil mäklare-historia — en mini-
ster, anklagad för högförräderi, blir fri från
misstankan derföre, genem det han betalar 1000
R:dr, — så skulle man tro, att dessa böter
utgjorde ett mildrande straff för högförräderi.
Mea nu var ministern Lövenskiold alls icke
anklagad för något sådant brott, och Riksrättens
utslag är helt och hållet enligt med lagen af
den 7 Juli 1828 rörande Ministrars och Stats-
råds ansvarighet.
Enligt denna lag, kan Riksrätten, såsom
straff för högförräderi. fälla till döden. eller till
